Hemma i lägenheten efter en långhelg hos mor o far i Torhamn. Hade det trevligare än vad jag har haft det på flera år. Inga större gräl alls, att dom fortfarande tror att jag är samma person som tidigare fast jag inte har varit den människan sen jag var tonåring, det får jag väl tåla ett tag till. Och att dom tycker att jag pratar alldelles för mycket och har ALDRIG något att säga, inte ens när jag själv tycker det jag säger är viktigt. Visst, jag babblar på, men vad förväntar dom sig när jag är hemma hela dagarna utan att ha någon att prata med direkt. Inget jobb, eller skola eller något annat. Man samlar på sig en himla massa. Och jag vill ju berätta så mycket om robert och vad vi planerar. Men det intresserar ju aldrig dom. Och det går ju inte att prata med dom på fonen för dom vill ju lägga på efter 3 min (jag har räknat ut att vårat LÄNGSTA samtal detta året, sen jag skaffade min mobil, har varit 3 och en halv minut långt. Och det är ALLTID dom som vill lägga på först)
Nej nog om negativiter. Jag har haft det JÄTTEBRA! Och avskedet var fantastiskt. Mamma sa tillochmed själv att hon hade haft det jättetrevligt och jag var mer än välkommen så snart som möjligt igen. Och hon verkade uppriktig, mamma kan inte luras alls, när det kommer till något överhuvudtaget. Har aldrig kunnat. Vilka minnen jag har från att dom försökte lura mig som liten på första april. Och mamma försöker hålla sig för skratt, men misslyckas brutalt. OK! Hon gör inte ett ljud, men hon skakar som en asfaltsuppbrytare.... Men jag var ju så liten (4-6 år? så jag förstod ju inte vad det var. Så jag gick ju på skämtet såkklart....
Jag ser nästan fram emot nästa gång jag ska ut, men då är jag nog förhoppningsvis inte själv....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar