Lite kulikuligt

Håller på att laga mat. Blir varmrökt lax, nypotatis och romsås. Såklart blir det ju grönsaker till.

Har äntligen fått min julklapp. En dator. Har ännu inte bedömt hur bra jag tycker den är, för jag har inte haft tid att sitta med och undersöka. Jag har ännu lite problem med windows 8, men Robert lär sig. Ska sätta mig i veckan och beställa ett bild till att ha på. Har redan en aning om vad för någon det blir.

Idag skickade jag in min första uppgift, vilket känns jobbigt. Visst, man får en beskrivelse på vad dom vill ha av en för att få så bra betyg som möjligt, men man vet ju inte hur sträng läraren är. Så efter denna uppgiften så vet man antagligen.

Wild child

Hade en sån otroligt tydlig dröm.

I början så levde jag och min bror med våra föräldrar. (Det var inte jag Liza Sandberg utan en helt annan karraktär, helt annan bror och helt andra föräldrar. Vi varken betedde eller såg ut som vi gör i verkliga livet) Men allt sågs ur min synvinkel, ibland. Ibland var jag hon och ibland var jag som en som tittar på en film eller dyl.
Vi blev gravt misshandlande och inlåsta tills en vacker dag, då jag var runt knappa 5 och min bror 3 år gamla. Våra föräldrar dog, det förklaras aldrig i drömmer hur eller varför men jag och han flydde. Vi levde många, år i skogen. Vi, fast mest jag. Även om vi åldrades till atronårs åldern så hade vi ändå samma mentalitet som ett litet barn. Då blev vi upptäckta. Man plockade upp oss och skiljde på oss. Sen började jobbet med att få oss tillbaka till samhället.
Jag kunde inte prata och läsa var ju en omöjlighet. Men efter det gått en väldigt lång tid så började jag förstå enkla ord. Det visade sig att jag hade ett sätt att skriva. Som hieroglyfer ungefär. En pil var "Jag" och en buske var "är" etc.
Jag fick en huvudledare som skulle vaka över mig dag som natt och som skulle lära mig allt från att tala och skriva till hur ett samhälle fungerar. Han hette Björn, minns jag mycket tydligt. Han var väldigt ung och trotts svåra kommunikationsproblem så blev vi kära i varrandra.
Men jag var ändå revolterande. Ofta flydde jag och hamnade i bråk. Jag var väldigt våldsam.

Det var så mycket som hände men jag minns inte alla detaljerna. Jag har fragment av att jag rymde flera gånger och hur dom lärde mig språket och allt annat. Men det var svårt. "Det går att ta tigern ur djungeln men inte djungeln ur tigern" så att säga.
Drömmen varade länge, kändes det som iallafall. Om man kan uppskatta hur längde det känns att den dröm pågår så brukar jag känna att en normalt lång dröm varar mellan en halvtimme till en timme. Denna känns det som 3-4 timmar. Det var en sån lång historia och så hemskt mycket detaljer.

XOXO

Bara babbel.

Ja, jag har upptäckt ett nytt uttryck. "I need to reackt" Jag behöver reagera. Det låter så simpelt och är så simpelt. Men för dom flesta, svårt att hantera. Men jag ska börja använda uttrycket. Om jag mår dåligt eller reagerar positivt/negativt på något så kommer jag säga: "jag behöver reagera". Det gör det ok.

Robert och jag planerar vipasanna. Jag kommer i morgon skicka ett mail till dom angående mina stesolid för man får inte ta lugnande när man är där. Men dock mina stesolid drogar inte ner mig eller gör mig hög. Den gör mig acceptabel för vardagen. Jag jobbar med att avvänja mig dom, men jag är långt därifrån. Hoppas att jag, med medelande från min terapeut och doktor kommer göra det acceptabelt att ta dom under tiden. Jag kommer meddela mer när jag fått svar. Jag hoppas på att kunna åka dit i sommar. Robert och jag har diskuterat att göra det som en bröllopsdags-sak och avsluta med en stor middag på ett fint ställe och bara prata av sig.

Vi har bestämt att vi ska ta MINST en vit månad. Eller tja, inte vit. Blir vi bjudna kommer vi acceptera det. Men inte köpa själva. Vi ska spara. Vi har nu bestämt att vi ska ha en ny dator till mig (minst 5000) i första hand och efter det ska vi spara ihop till en katt. En Ragdoll (ungefär 5000 den med). Så om vi skapar en budgett i morgon och får X antal pengar till mat, X antal "månadspeng" och annat. Då kommer vi ha både datorn och katten (inklusive kattbox och allt annat) runt slutet på månaden som senast. Och det känns skönt. Inte bara det att vi sparar pengar, vi kommer spara kalorier. Nu när jag jobbar på att gå ner i vikt.

Ja, angående det där med vikten. Jag har långt ifrån varit perfekt när det kommer till dieten. Men ett steg i taget, jag kan ju lugnt säga att jag dragit ner på socker och kalorier i övrigt. Men bättre i övrigt sammanhang och motionen har varit ganska ok. Jag skulle velat motionerat mer men, som sagt, EN SAK I TAGET!!! Enligt vågen har jag redan gått ner ett par hekton. Långt ifrån nöjd, men jag kommer denna gången avvänja mig av socker, kolhydrater, fett och alkohol. Eller kalorier generllt. Lååååångsamt. För annars blir det som förra gången, i sommras. Då hårdbantande jag och hårdträndade i tre månade men tröttnade sen. Nu ska jag ta det i lugn takt och vänja kroppen i lagom takt. Jag skiter i vad andra säger angående ätandet etc. Så länge det funkar och jag trivs med dieten så är det ok.

Mina föräldrar (jag älskar dom så otroligt mycket) påstår att fem tusen för en katt är för mycket. Man kan ju få en för en hundralapp. Spelar ingen roll för mig. Dom köper ju hunder för över tio tusen kronor, vad är skillnaden när det kommer till katter? Visst, dom anser att det är för dyrt för en hund med, men dom köper det ändå. Är en katt mindre värd mindre än en hund. En Ragdoll är ungefär som en kattunge hela livet dessutom är dom otrolligt vackra. Döm mig inte!

Om vi bestämmer oss för att inte skaffa katt tillslut så vill jag ha en vädurskanin. Vi var inne på djurbutiken vid nagiala idag och pratade. Och när berättade hur jag ville ha ett djur så rekomenderade hon en kanin, garbil eller en katt. Hund SKA jag ha. När vi har bottenvånings-lägenhet eller hus så det första vi kommer spara till är en hund. Det kommer komma före ny soffa, nytt allt! Därför har en katt varit tveksamt, men hon på butiken sa att sålänge katten kommer först så kommer det bra. Och så står det på internet också.

Nu har jag nog babblat färdigt.

XOXO

Slinga håret

Ny dröm!!

Jag drömde om att jag ville slinga håret och jag ville ha det riktigt professionellt gjort. Då fick jag en rekomendation av min kompis J att gå till en riktigt duktig frisör i stan.
"Han är lite okonvetionell och tar sitt jobb med största allvarlighet. Han slutar inte försen han är nöjd till hundra procent. Han är en perfektionist."

Tydligen är pengar inget problem i drömmar, för när jag ska göra något så kollar jag alltid upp priset först, men det gjorde jag inte. Jag gick bara dit. När jag kom dit så ombads jag komma tillbaka vid tre-tiden. Visst, jag gick och satte mig på ett café och drack te och läste. När jag kom tillbaka strax innan den tiden så var det fullt med tjejer och ett par killar i den medelstora salongen och det var knäpptyst. Man kunde höra en nål falla om det inte vore för frisörens tal. Han pratade på spanska och hade en kvinna vid sin sida som översatte. Då visade det sig att man fick dra lott om tiderna. Han pratade ganska mycket och jag var lite slö-intresserad. Tyckte det mest var bara mumbel bumbel om hur man skulle beté sig när dom gjorde håret och en massa annat ointressant.
Det stod två killar bredvid mig, där jag stod ganska långt bak mot skyltfönstret. Den ena lite övervikitig och klädd i svart och den som stod närmast mig var blond, svart tröja och slitna jeans. På något vis började vi viska tillvarrandra. Jag minns att jag gillade killen närmast mig. Jag kommer inte ihåg samtalet, men rätt vad det är så skrattade jag till lite för högt för jag kunde inte kontrollera mig. Frisören tystnade kvickt men fortsatte då jag lyckades kväva det sista. Men rätt vad det var så bröt jag ut i halvhögt skratt igen. Då sa han något  och pekade mot mig, massan framför mig särade på sig som havet gjorde framför Moses. Han pratade samtidigt som hans kvinliga tolk översatte. "Om du är verkligen intresserad säg att du inte är intresserad."
Jag var helt överraskad och förvirrad. Jag uppfattade inte riktigt vad det var jag skulle säga så jag sa: "Jag är intresserad." För jag trodde att tolken hade sagt fel eller att jag uppfattat det fel. Mannen började skrika (tydligen förstod han svenska) på spanska. "Det var ett test för att se om du var uppmärksam och intresserad och du misslyckades så ut ska du!!" Jag blev näst intill utkastad av dom andra frisörerna som jobbade under honom.

Jag började gråta och visste inte vad jag skulle göra. (Tydligen var detta oerhört viktigt för mig) Jag ringde pappa och han blev förbannad. Han tyckte det var orättvis.
Jag minns att jag gick runt i timtal och grät men det började långsamt lätta när det började mörkna. Jag gick mot tågstationen, jag bodde visst så pass långt bort att jag var tvungen att ta tåget och det gick inte försen sent på kvällen.
Där hittar jag en pojke mellan 3-5 års ålder gråtandes. Jag tog honom i famnen och försökte trösta honom. Det lilla jag fick ut från hans hulkande var att han hade gått vilse och tappat bort sin mamma och pappa. Mitt tåg gick framför näsan på mig, men jag tänkte inte lämna en ensam pojke för sig själv.
Efter vi suttit en stund på paviljongen utomhus, det var varmt ute. Så kommer frisören och den kvinnliga tolken springandes. Pojken hoppade ner från bänken och sprang mot dom. Pappan (frisören då) tog upp honom och kysste honom på kinden samtidigt som han gick mot mig. Först öste det ut hårda ord på spanska. Kvinnan kom lite efter och sa "Är det sant som min man säger? Att du kidnappade vår son för att ge igen för att vi kastade ut dig?"
Jag ruskade hårt på huvudet så mitt långa hår kändes som piskrapp mot ansiktet. Jag förklarade att jag hade hittat honom här och tänkte stanna hos honom ett par timmar, om inte någon hittat honom tills dess så skulle jag gå till polisen med honom. Jag trodde det var bäst så. Mannen lugnade sig och fråga på spanska sin son om detta var sant. Med sin barnsliga röst så yttrade barnet några ord och då lugnade båda ner sig. Enligt pojken så var det jag sa var sant tydligen. "Hur hittade du honom här?" Kom frågan. "Jag skulle ta mitt tåg hem och då fanns han här, hur han hade hittat hit vet jag inte." Dom tittade på varrandra och frågade "Skulle?"
"Ja, Mitt tåg gick för några timmar sen men jag kunde inte lämna honom." Tårar steg upp ur parets ögon och dom bad om största möjliga ursäkt. Jag förklarade att det var ingen som helst fara. Mitt nästa tåg skulle gå om sex timmar och jag hade en bra bok. Jag satte mig igen och började pyssla med mobilen. Mannen tittade på mig och sa på svenska "Jag färga ditt hår, det du ville?" "Nja," svarade jag. Jag vill slinga det." Mannen sa något på spanska till kvinnan och hon frågade hur jag ville ha mitt hår gjort när jag kommit dit tidigare på dagen? Jag sa att jag alltid drömt om att ha dreadlocks men just nu känner jag för att ha långt, friskt, brunt hår med väldigt ljusa slingor i och att toffsen (Jag drog i toffsen jag har på sidan för att visa vad jag menade) är helt blond, i sammma färg  som på slingorna. Och en lätt klippning hade jag också hoppats på.
På något sätt trollade mannen fram allt som behövdes till det jag ville ha på paviljongen och satte mig i en stol och tvättade håret på mig. Sen började han färga håret brunt. Sedan flätade han det och la blond färg på det samt toffsen. Klippningen var redan avklarad och kvinnan hade gått hem med den nu sovande pojken. Undertiden färgen verkade pekade han på min arm som är täckt av murgröna och frågade: "Var du gjort dom? Jag också ha." Han drog upp armen och hade en liknande med hundra gånger sämre, såg ut som att ett barn gjort tatueringen. Jag drog handen över dom och det var väl läkt och det var lite lätt bleknat så den var ett par år gammal. Då sa jag "Gå till min tatuerare," jag drog ett ark ur mitt skrivblock och skrev ner adress och telefonnummer. "Han kan fixa det där garanterat, bli lika bra som min. Jag lovar" Samtidigt som jag sa detta så kände jag i själen att min tatuerare skulle fixa den.

Håret blev färdigt och jag tittade mig i en stor spegel mitt framför mig och var mer än nöjd. "När du vilja ha dreads, du komma till mig. Du först i kön, jag avbokar kund för dig." Jag nickade och räkte fram en bunte pengar till honom. Han höll uppe händerna och vägrade ta dom. "Du rädda min son, inga pengar i världen värt det. Du alltid komma till mig, du alltid först i kön, du alltid få precis det du vill. Aldrig pengar." Jag svarade att det kunde jag omöjligt ta emot. Han svarade bara att det hade med heder och rättvisa att göra på knagglig svenska. Än en gång försökte jag pressa honom på pengarna.
Mitt tåg kom och jag sa, "Jag tar med glädje mot ditt erbjudande, jag kommer nästa gång jag vill ha håret fixat. Men jag ringer innan och bokar tid så du slipper ställa in kunder." Han log det största leende jag sett i mitt liv och vinkade av mig samtidigt som tåget åkte sakta iväg.

Schysst dag.

Idag har det varit ok. Skulle kanske stigit upp lite tidigare men annars har den varit perfekt.

Stiger upp upp vid elva och sätter mig vid datorn efter ha tvättat mig, borstat tänderna och sminkat mig. Sätter upp håret i en hög hästsvans, för idag ska man ut och håret är lättare att hantera när det är uppsatt på något sätt när man ska ut. Och det är ju bäst att ha det gjort en stund innan man ska ut, så man inte blir stressat och det blir fult och konstigt.
Vid datorn så kollar jag det vanliga, mitt spel som heter GoodGame Empire, FB, 9gag och min mail. Under tiden man kollar på Fäjsbuck så skriver man ner vilka animéer som låter intressanta från anime-sidan jag är med. Dom kommer med flera olika, gamla som nya exempel på animéer.
 Runt halv ett-tiden så blev jag trött och hängig och funderade på att ringa och säga att jag inte orkade komma. Men det var ju första gången. Jag tvingar mig till att vara vaken. Vid två så börjar jag att gå till sjukhusets busshållplats, för nu ska det bli mer motion. Om jag ska in till stan, så länge det inte är jättetidigt på morgonen eller är för dåligt väder, så ska jag gå den 1,5 km (tar ungef'är 20 min) långa biten för att få motion. MINST en gång i veckan ska jag gå den biten, även om jag inte ska till sjukhuset eller stan. Måste bli mer motion.

Kommer in till stan och ska hitta till träffpunkten, där jag var sist för 7 år sen. Vet att det är vid hamnen och hotellet men ändå. Efter ha snurrat runt en tio minuter så slår jag in Odengatan på mobilens karta och FUCK! Det är vid sjukhuset... Har dom flyttat? Varför sa dom inte det när dom frågade om jag varit där förr och jag sa hur längesen det var. Kollar upp mötet igen på mobilens almenacka där jag hade även skrivit upp gatan, numret hade jag inte fått. Jag suckar och pulsen sänker sig och ångesten försvinner sakta men säkert. Det var inte Odensgatan det var Ostemansgatan. Förde in den gatan istället och VIPS! Så var jag bara något kvarter ifrån. Villade runt lite till men hittade tillslut innan mötet började. Välkomnandet på Träffpunkten var ingen hitt. Jag som är blyg till en början men är ett högljutt, galet monster när jag börjar känna mig trygg smyger mig in. Inget direkt, "HEJ VÄLKOMMEN!". I och med att jag inte kom ihåg vad mötet hette så smög jag fram och sa att jag skulle på möte här. "Ja, du kan bara sätta dig ner och vänta." Var svaret man fick. Jag fick intrycket att mötet skulle vara där jag presenterade mig så jag tog av mig jacka och allt. Men strax kom han som frågat mig om jag ville vara med i december och sa att vi skulle vara en våning upp. Stressad och, som sagt blyg, så snodde jag åt mig kläderna och väskan. Jag hade långkjolen på mig, den som man måste hålla upp när man går i trappor för att man inte ska trampa på den. Det var ett jävla shås med att hålla i väskan, jackan och kjolen samtidigt.
Mötet gick smidigt, jag fick presentera mig och lite sådant. En kvart innan mötet skulle sluta så ombads jag att gå ut utanför och vänta, för dom skulle ta ett beslut om jag skulle få vara med eller inte. Sagt och gjort. Bara några minuter gick och så kom en av dom ner och sa att jag fick absolut vara med om jag själv kände att det var något för mig. Och det var jag ju såklart.
Runt om på träffpunkten så fanns det en massa kataloger etc som jag fick ta med mig. Aktivitetsmagasin etc.

På vägen hem lyckas jag halka. Men det var inte så illa, jag hann ta emot med händerna och allt som hände var att det sved på handflatorna en stund.

När jag kom hem så satte jag mig ner några minuter men strax efter det var det dags att laga middag. Det blev marinerad lax, nypotatis, tzatziki och kokt broccoli och brysselkål. Sviiiinigt gott.
Robert och jag satte oss ner och åt middag och sen gick han, för han skulle på hockey. Vad jag förstår är det säsongens sista hemmamatch. Men jag är lite osäker.

Nu ska jag sy och kolla på någon tv-serie. Kanske pyssla lite med naglarna. Ta det som det kommer. Det har varit en skön dag. Jag mår faktiskt ganska bra.

XOXO