Börjar känna mig nöjd med mig själv.

Det börjar bli ok. Det känner jag nu efter en termin i skolan. Jag vet att jag är otroligt överviktigt och just nu väger antagligen det mesta jag gjort hela mitt liv. Min kondition är oxå åt helvetet. Men skit i det. Jag har det senaste ett och ett halvt år fått fler vänner än vad jag kan tänka mig. Vill jag ha fest idag så får jag välja bort vissa för att det skulle bli för många att komma, istället för förr då jag fick knapra ihop med dom och tillochmed bjuda människor jag inte kände riktigt. Människor vill vara med mig och vara mina vänner för den jag är och inte på grund av hur jag ser ut. Sen är det konditionen, jag skämdes som fan förr för att jag inte hängde med i takten dom gick, idag säger jag utan att skämmas att dom måste sänka takten för att det går för snabbt. Aldrig att någon verkar ta illa upp, dom verkar bara mera ok med det. 

Man hör sina kamrater dock kalla andra människor för "Fete-carina, fetto-lars" etc. Jag har aldrig hört något sådant om mig, det värsta jag hört har varit: "Liza du vet, hon som är lite större" Det tar jag inte illa upp över, för det är ett faktum och ingen förolämpning. Skulle ni dock höra någon säga Fete-Liza så säg till mig. Det är inte ok. 

Jag har problem med sömnen dock. Vill inte gå in på detaljer ordentligt. Men lite kort förklarat är det så att jag är infesterad psykiskt av någon/något. Jag är rädd för att somna, för jag är fast. Jag sover så hårt att jag inte vaknar av min väckarklocka. Den håller mig fast, fysiskt. Därför, innan, när jag har haft lektion som börjat klockan åtta på morgonen så halvsover jag en timme eller två, rädd för att somna ordentligt, för då vaknar jag inte i tid. Det har resulterat i att jag börjat må fysiskt illa många gånger. Jag vägrar sova på dagen, för det mesta. Ibland behöver jag det, jag är inte perfekt. Jag försöker lägga mig normal tid, men jag vågar inte somna. Sen säger människor till mig att jag måste stiga upp tidigare, jag har vänt på dygnet. Nja, inte riktigt. För det första vaknar jag inte av klockan, för det andra så när jag lyckas vakna normal tid (8-9.30) så är det som att någon lägger en hand på bröstet på mig och trycker tillbaka mig. Min terapeut är orolig och innan vi går in på att det kan vara något psykiskt så ska jag gå till läkaren (på måndag) för att ta prover och sånt för att se att det inte är fysiskt eller att jag lider av någon brist på någon vitamin eller järn eller, ja jag vet inte. 

Men att återgå till att jag känner mig ok. Jag har börjat bli mer religös. Jag bryr mig inte vad främmande tänker om mig, är jag ute så bara blundar jag och vänder mig mot vinden och känner hur Gudinnan andas mot mig och genom henne och tack vare henne så känner jag ingen ångest. Så ofta som möjligt så försöker jag ta kontakt med Gudinnan, Guden eller deras variationer. Jag mår bättre av detta. 

Skolan är ju över nu. Eller tja, inte riktigt. Samhällskunskapen och Religionen är totalt färdiga och innan söndakväll ska sista uppgiften vara inskickad. Lutar år relativt höga betyg på alla dessa och det är jag lycklig över. Nästa termin samt sommaren ska jag plugga på NTI-skolan. En distansskola. Nästa hösttermin ska jag plugga matte 2 och terminen efter det matte 3 på skolan inne i stan. Kommer återkomma mer om vilka ämnen jag kommer läsa. 

Ta hand om er /XOXO 

Tre år idag.

Ett ljus har varit borta i tre år. När jag suktar dit stjärnorna bär, fäller jag en tår. Hon är där uppe, där hon är som lyckligast. Jag tror att man hamnar där man är som lyckligast, i sina drömmars värld. När man är redo, om man är det någonsin, så kommer man reinkaneras. Jag vet faktist inte vad min systers drömvärld är. Men jag vet att hon är lycklig där hon är, därför borde vi vara lyckliga åt henne.

Jag lärde mig för längesen att Eskimoerna har som tradition att man inte ska gråta när någon gått bort. Därför den som avlidigt måste färdas genom en tunnel innan slutet och ju mer tårar och ledsamhet som framkommer, desto svårare kommer denna tunneln vara. Därför försöker jag att undvika att visa alltför mycket känslor.
Men jag vet när hon gick bort och framförallt begravningen, jag grät som en gris. Det var hemskt.

Jag vill bara säga att jag älskar henne.

Hon och jag drog inte alltid samma strå. Hon var mera modefokuserad och jag var mera "svart-"fokuserad. Eller egenfokuserad. Alltså, jag följde inte modet. Så jag fick lite kläder ett år av henne som absolut inte var jag. Det var modekoncentrerade kläder och ABSOLUT inte min stil. Så för att "ge igen" så när hon fyllde år så skickade jag henne ett nit-armband. Hon blev mycket upprörd och jag förstod inte varför. Jag blev inte lika upprörd när jag fick kläder som inte passade mig. Men idag spelar det ingen roll. När det kommer till såna saker så var hon helt enkelt mera koncentrerad på det. Jag ville bara ha det mera jämnställt, att man skulle acceptera var och en för hur den var.

Min syster är idag mycket saknad, och även om människor inte hör mig tjata om det så saknar jag henne enormt och det gör ont. Nu har jag börjat göra framgång i livet och jag önskade att hon hade sett mig. Att gå från den psykiskt sjuka lilla Liza till den idag "Liza" som orkar ta sig för saker. Jag menar inte att det ska koncenterar sig på mig. Utan hon ska ha en lillasyrra att vara stolt över.


Jag älskar henne. Jag älskar henne. Jag älskar henne. Och jag vet garanterat att hon vet om det fortfarande.

Några ensamma sommardagar.

Robert åkte till Gbg helt appropå. Han åkte i morse. Och han ska vara borta tills sent på tisdag kväll. Men helt ärligt, det gör inte så mycket. Nu hinner jag förhoppningsvis göra lite det som jag har procastrinerat framför mig. Mina planer är:

Viktigast:
Läsa färdigt min skolbok

Inte lika viktigt:
Städa (jag städar bäst när jag är själv)
läsa färdigt min novell
titta färdigt på Saw-filmerna


Sen vet jag inte riktigt mer. Jag förhoppningsvis kommer vika en del tranor, kanske tillochmed sätta mig ner och räkna dom. Tror jag är uppe iallafall runt hundra, minst.

På Söndag ska jag förhoppningsvis till en kompis och spela lite spel och käka. Kommer bli väldigt trevligt. Hoppas inte det ställs in.

Nästa helg är det min tjugosjunde födelsedag. Men jag blir inte äldre i sinnet. Är stolt och glad för den jag är nu.
På fredagkvällen ska mina föräldrar komma och fira mig, vi ska ha kräfskiva. Jag önskar mig en katt eller pengar. Men dom vill inte ge mig det, så pappa sa att jag var tvungen att komma på något innan dess.

Hoppas jag pallar vara hemma själv, men sysselsätter jag mig så kommer det nog allt gå bra.


XOXO

Min man.

Jag älskar min man. Han gör så mycket för mig och han tål så mycket skit jag ger honom dom dagarna jag inte mår bra. Han är stark för två.
Jag vet att jag inte ger honom tillräckligt credit. Men tillexempel idag, i förmiddags, så hade jag sådan hög ångest att jag kände den pulsera i ådrorna. På mig gör det mest i armarna. Ni som aldrig har varit med om det kan nog inte riktigt förstå. När man har sån ångest att man kan ta på den och fysiskt känna den i kroppen. Alla har ångest, läxor, jobb, barn och vänner. Något ger en lite mer stress än annat. Men när man har ångest som inte beror på något direkt, eller där har jag fel, man har ångest men det man har ångest över är helt oresonligt. Vi har inte enormt mycket pengar just nu, så så fort pengar kommer på tal så vet jag inte vart jag ska ta vägen. Det känns som det är helt, endast mitt fel att alla pengarna försvinner och jag ska jobba på det. Men vi har pengar, det är bara det att när det kommer på tal, jag pratar föresten om den vanliga "månadspengen" om jag kan förklara så. Att prata om en större summa, som när vi var hos banken idag och pratade om lån till hus, det gav mig ingen ångest alls utan gjorde mig bara lycklig. Vi har inga skulder, jag har inte längre några prickar hos kronofogden, vi har bra inkomst, och vi har skött oss och kommer sköta oss mycket bättre ekonomiskt. Så att träffa banken var ett skönt välkomnade. Nu vet vi vad för hus vi har råd med och ska kika runt. När vi båda har körkort ska vi veta vad vi är ute efter till hundra procent.

Äh, tillbaka till min man. Som sagt så var jag en ren skitstövel i morse. Jag var kall, ilsk och otroligt irriterad och kanske tillochmed elak. Inte för att han gjorde fel eller något som helst, utan för att jag inte kunde hantera ångesten som jag kände fysiskt.
Jag har ont i mina fötter. Jag har fått problem med dom och ska snart träffa en sjukgymnast. Så nu är Robert helt underbar. Dom gångerna jag har extra ont i fötterna så behöver jag bara sitta still och vila dom, vilket är bra... konstigt.... Robert hämtar det jag ber om, dricka som mat.

När jag är stressad med skolan, vilket är mycket mindre jobb än det han har, så sköter han ändå så hemskt mycket. Han tvättar, lagar mat och mycket annat. Jag gör det jag klarar av, vilken jag kan med gott sinne säga är ganska mycket från tid till tid.

Med detta blogginlägg så hyllar jag min make, Robert Andersson. Han är en axel att luta sig mot. Han lyssnar. Han gör det jag inte orkar. Han tar emot skit när jag inte mår bra.

Om ni träffar honom, ägna honom en extra blick. Hylla det ni tror på, eller inte. Men ni förstår, han är en ängel landad på jorden.

Jag känner att allt i vårt liv är upp till mig. Jag har frågat honom att OM jag inte vill ha barn, om det var en dealbreaker. Han sa att så länge jag är i hans liv, så behövs inte några barn. Vill jag bo i lägenhet, så är det lugna puckar, samma sak med hus. Jag frågade om en utbildning i Australien som jag tyckte lät intressant och efter lite eftertänksamhet så var han helt ok med att flytta tid. Inte för att jag tror på att det kommer bli så. Om jag hittar en högskoleutbildning i en annan ort i Sverige så är han villig att flytta, han kommer få ett bra jobb ändå. Jag känner att jag kan få leva mitt liv, precis som jag vill och han kommer föralltid stå vid min sida, vilken beslut jag än tar.

Tre hurra för Robert Andersson: HURRA, HURRA, HURRA!
För ett bortkommet lamm är en fåraherde större än den största kung och Robert är min fåraherde.

XOXO

Gamla tider.

Jag hade en gång en underbar tid. En kille, eller tja det låter lite chabbigt, men vi var riktigt nära. Jag kommer kalla honom AN. Han var underbar. Vi hade samma stil, han fick mig att skratta, han fick mitt hjärta att bulta men mest av allt fick han mig konfundersam. Jag visste inte vart jag hade honom. Han presenterade mig inför en kompis som jag kommer kalla AL. Jag blev kär i henne, men nu i efterhand vet jag att jag var kär i honom. Jag visste bara inte vart jag var. Jag var nitton år gammal och hade inte en aning om känslor, till skillnad från nu.
Det jag minns mest var att AN och jag spelade mycket schack. Via telefon, för han bodde i skåne. Det var askul, vi spenderade timmar på detta. Men jag visste inte vart mina känslor till honom vart, nu vet jag, tyvärr. Men tiden, även om den var kort, med honom var lycklig.
Sen var det ju AL som han presenterade mig inför, som är den första tjejen jag verkligen var kär i.
Hela sagan kort var att AN var kär i mig (inte säker, men rykten) och jag var kär i AL och jag blev personligen blev kär i AL. Jag är en idiot som inte såg vilken underbar person AN var.

AL gjorde slut med mig efter en liten tid och strax efter det sade AN all kontakt med mig. Att AL gjorde slut med mig gjorde mig upprörd och ledsen över en kväll och inte mycket mer. Men när jag märkte att AN inte ville ha någon kontakt med mig mer så bröt jag ihop. Än idag, ungefär åtta år senare är jag inte över AN. AL är en skön tanke, men AN gör ännu ont i hjärtat när jag tänker på honom.

Jag har tyvär, desperat sett, skickat mail via en sida, som han nu har blockerat mig från. Alltså, jag kan inte ta kontakt eller se hans sida mer. Men jag då och då mailade honom via den här sidan (NEJ, det är inte FB). Dagarna runt min syster dog, min älskade syster Johanna, som jag saknar så och älskar, så skickade han ett sorts medelande att efter alla dessa år så vill han inte ha med mig att göra och en massa andra "oförskämdheter".

Jag vet att sedan han och jag blev vänner att han inte var en sälskaplig person och gillade inte människor. Det jag har svårt att förstå är hur otroligt nära, ni kan inte förstå hur nära, vi var och att det var så lätt att säga upp en vänskap.


Jag saknar AN. Visst, jag saknar AL också. Men AN... Fasten dett gått så många år sen så har jag ännu ett stort, enorm hål i hjärtat. Jag vill spela schack med någon, Robert är inte nämvärt intresserad. AN var nykterist, genom hela livet. Vi satt ofta på altanen hos päronen och där satt vi, när han var hos mig, och spelade schackmatch efter match utan en droppe alkohol. Vilken jag har nu svårt att tro på.

Ähm, vet inte mer vad jag ska säga. Jag saknar AN. Saknar honom som en kroppsdel. Precis som att människor som blivit amputerade så känner dom spökkänslor i den kroppsdel som dom blivit av med. Så gör jag med AN.

Dom gångerna jag ber. Inte till vardags riktigt utan när jag har mina större högtider så önskar jag att han vill ta mig tillbaka till vän. Jag är otroligt lycklig i mitt äktenskap och vill inte vara gift med någon annan. Men AN. Av alla vänner jag har haft så har han varit den jag varit närmast med och jag ångrar att jag var så ung och oförstående när jag hade honom i mitt liv.

XOXO

Sommaren är i full fart!

Sommaren är äntligen här. Och idag njuter jag som om jag har sommarlov, vilket på sätt och vis har. Jag börjar ju skolan om en månad. Det kommer bli en helomvändning för mig och jag tror jag äntligen är redo för. Jag ska plugga tre ämnen samtidigt: Religion 1, Samhällskunskap 1 och Engelska 7.
Religon och samhäll måste jag plugga för att jag ska nå betygskraven, sen tyckte min studievägledare att iom att jag hade så bra betyg i engelska sedan tidigare så vore det bra att ta detta, för linjen jag satsar på är bra att man kan mycket engelska. Till vårterminen ska ska plugga Matte 2  och nästa hösttermin matte 3. Eller tja, jag vet inte hur det fungerar. Där emellan får jag välja ganska fritt. Bara jag når upp till mina saknade poäng innan sommaren 2015.
Det är ju så idiotiskt påhittat att om man gick ut med samlat betygdokument så måste du ha pluggat ihop poängen du saknar innan det datumen (tror det var förste i sjunde tvåtusenfemton) så förlorar du alla poängen du pluggade till dig i gymnasiet.
Jag siktar ju på högskola nu. Och jag har hittat ett par utbildningar jag vill göra. Jag vill jobba med spel. Så det finns ju lite olika linjer. Jag har hittat en bra här i Karlshamn, en i malmö och lite härt och vart.

Nästa sommar, om inte möjligtvis tidigare, ska jag ta körkort. Har inte fått göra detta för att jag får inte köra med de mediciner jag har. Men nu drar jag ner på stesoliden och är nog redo ganska snart för att ta körkortet. Jag ska gå på en internat-intensivkurs där dom tillochmed har många riktiga teorilektioner. Dom tar ett personligt intresse i sina elever och dom försöker inte mjölka ut vartende krona man tar. Måste prata med min terapeft om detta först och henne ska jag träffa nästa vecka hoppas jag. Det är dagen efter vår bröllopsdag så jag måste känna efter om jag pallar. Men men...

Ja, som sagt. Nästa vecka har vi två års bröllopsdag. De ni! Och vi älskar varrandra ännu mer än när vi gifte oss. Vi ska sova på scandic och äta och dricka gott. Vi kommer ha det störtskönt.

Sen fyller jag ju år. Dagen innan jag börjar skolan blir jag tjugosju, trettiostrecket börjar närma sig hotfullt. *brrr*

Fast som jag alltid säger: Det är obligatoriskt att bli äldre, att bli vuxen är valfritt!

XOXO

Lite chockerad.

Vissa skådespelare nästan förväntar man sig att dom ska "knarka ihjäl sig". För mig är det tex Robert Downey Jr (som är den delen är så as-sexig att man bara får en orgasm han bara säger en replig. Samma gäller Johnny Depp eller Jared Padalecki. Sen finns dom som man nästan "förväntar" sig att dom ska knarka ihjäl sig, även om det är av olyckshändelse. Där finner vi Mairlyn Monroe och Michael Jacksson. Men dock efter det så finner vi dom som vi inte förväntar oss att dom ska försvinna på det sättet. Jag talar om Heath Ledger, vi känner honom som The Joker från Batman, Brokeback mountain och Ten things I hate about you. Och Finn, från Glee. Båda två, genom livet spelade roller som rörde vid ens hjärta, fick en att känna sig nära någon som inte fanns och som fick oss att drömma om det otroliga. Dom två, shockerande nog avslutade sitt liv genom droger, enligt vissa av misstag. För mig är detta ännu ett vis att vi inte ska dömma kändisar genom deras roller. Dom är skådespelare, inget annat.

När jag var ung ville jag bli skådespelare! Just för att jag trodde att skådespelarna fick uppleva dom otroliga händelserna som jag fick se på film. Jag har haft många drömyrken. Glasblåsare, prima balerina, skådespelerska, arkeolog och många fler. Arkeolog ville jag bli efter jag såg Jurassic Park. Allt detta har jag velat bli för att genomföra något. Jag har nu, sedan länge, förstått att genom att bli skådespelare medför inte att uppleva fantastiska underverk. Jag koncenterar mig mera på att läsa, och på det viset uppleva fantastiska historier, skriva själv, och inte minst spela spel som får mig att koncentera mig själv.

Jag är trött på att vara sjukskriven. Det senaste året har jag upptäckt att jag kan klara av mer än vad jag tror. Jag har börjat tidvis gå ner i vikt, baka både bröd och kaka, städa och till och med klara av Svenska 2 med ett B i ämnet, vilket är detsasmma som MVG på min tid. Jag är lycklig över detta, I höst, dvs 19 augusti, ska jag anmäla mig hos mina lärare. Jag ska läsa tre ämnen; Samhälle 1, Religion 1 och engelska 7. Min studievägsledare rekomenderade engelskan iom att jag redan har så bra betyg i det. Tre ämnen på en och samma gång låter som jättemycket på en gång för mig. Men jag har bestämt mig att klara det. Jag ska nämligen utbilda mig till spelutvecklare/programmerare. Det får vi se. Men spel ska det koncentrera sig runt.

Jag håller på att spela Assasin´s Creed I jusst nu. Roligt som fan, men jag känner mig ofta okoncenterad. Jag kommer prata med min terapeft C om det. Att återfinna min koncentration.

Ett annat problem som jag sällan nämner är att jag drar ner på min stesolid. Stesolid är en benzo och är otroligt beroendeframkallande. Förr hade jag det 10 g på morgon och kväll. Nu har jag gått ner till hälften. Utom vid vissa tillfällen, då jag behöver lite extra.

Lev erat liv till fullo. Det kommetr bli bättre, lär av en som vet.

XOXOXOXOXO

Vem är jag just nu?

Jag är en snart tjugosjuårig kvinna.

Jag håller på att plugga upp mitt gymnasiebetyg på komvux samtidigt som jag är sjukskriven för emotinell personlighetsstörning.

Jag jobbar arslet av mig med skolan för jag har hittat en högskoleutbildning jag vill göra. Det är datorspelsprogrammerare i karlshamn.

Jag försöker med dåligt resultat just nu med att gå ner i vikt. Skolan tar upp för mycket av mitt psyke att jag ska hela tiden orka tänka på maten och motionen.

Jag håller på att spara ihop till en körkortsintensivkurs och en katt.

Jag älskar tatueringar och att tatuera mig.

Jag älskar Japan.

När jag vill varva ner syr jag korsstygn och tittar på tv-serier.

När jag vill riktigt slappna av och jag inte känner att jag har något jag behöver göra en dag så blir den dagen ofta en animedag. Jag kan inte sluta om jag börjat om ingen sliter mig från det.

Dr who, Supernatural, Grimm, The big bang theory, Raising hope och my little pony är en del av dom engelsktalande serierna jag gillar.

Elfen Liedl, Mirai Nikki, Naruto, Ah my godess, Bleach, One Piece, Fairy Taíl, Swords Arts Online och Get Backers är några av dom animéerna jag gillar.

Jag älskar smink, smycken och att pyssla med mitt långa hår. Framförallt håret då...

Är beroende av min iPhone.

Älskar att ta foton.

Böcker, filmer, tvserier och spel är världena jag lever i primärt.

Gift med en man som ger mig allt jag vill ha och lite till.

Älskar at ta tabletter. Tabletter har varit en sån stor del av mitt liv och som gett mig ett sätt att hålla lite kontroll på livet. Så när dom slutar ge mig min medicin så ska jag fortsätta ta tabletter, tillexempel näringstillskott och liknande.

Är osäker på om jag vill ha barn. För ungefär ett år sen var det det som jag ville allra helst. Men jag tror att det hade med att göra att jag på den tiden inte hade någon som helst framtidsutsikt. Så just då kände jag kanske att ända sättet att vara till nytta i denna världen kanske är att frambringa ett parn eller två som kanske kan få ett bättre liv än vad jag har haft. Men nu mår jag mycket bättre och jag ser en framtid som en egen individ. Därför vet jag inte längre. Jag känner heller inget behov av barn för att föra mitt blod vidare, mina syskon har poppat ut en del barn dom själva, så blodet förs vidare.

Jag är häxa, Wiccan. En grå häxa. Känner inte så mycket för att snacka religion just nu. Ville bara nämna det.

Under vardagar lever jag på ägg. Älskar ägg. Med kalles kaviar. 3-8 per dag

Jag dricker inte kaffe, men hemma dricker jag litervis med te om dagarna.

Älskar dofter. Har doftljus och rökelse om vartannat på. Beroende på sinnesstämningen.

Får lätt svåra ångestattacker som är svårhanterliga.

Älskar mina vänner och önskar att jag orkade träffa dom oftare.

Överlever inte utan musik. Att sjunga hellre ofta än bra.

Gillar lekar. Kom inte på fest till mig om du inte är redo för ett par lekar.

Otroligt barnslig och är glad för det. Att bli äldre är obligatoriskt, att växa upp är valfritt.

Köper fortfarande serietidningar.

Pyssel, pyssel, pyssel...

Är på G att skriva ut en massa foton och sätta dom i fotoalbum så jag har dom i hårdvara istället för bara på datorn.

Börjar bli bättre på att ta hand om växter.

(Skrek precis på min man om vad han asocierar med mig och han ropar tillbaka wicca, goth, intellektuell och bröst... Vet inte vad jag ska tolka från det och jag håller väll endast med om wicca-grenen)

Gillar att samla på saker. My little ponys, trämasker, prydnader, mine-serie servicen.

Finns nog jättemycket mer. Men nu får det räcka.

XOXOXOXOXO

Allt sker i rasande fart

Nu ni!

Om ett par veckor åker vi till Paris. Där ska vi gå på Moulin Rouge och äta femrätters och titta på fantastiska föreställningar, cancan-flickor, kabaré etc. Ett besök på Notre Dame kommer ske och det mest absoluta är ju Louvren, vilket jag drömt om att få besöka i många år nu.
Vi flyger den 15 juni och är hemma natten innan midsommar. Så ungefär 6 dagar bli det.

Jag pluggar nu och till hösten blir det ordentligt. Jag ska läsa tre ämnen samtidigt på riktiga lektioner, det blir Samhällskunskap, Religion och Engelska 7 (samma som Engelska b).

Jag har ju hittat en utbildning jag vill gå på nu. Högskola pratar jag ju då om. Det är datorspelsprogrammering. Förutom ett normalt gymnasiebetyg måste jag också ha mattematik 2. Det kommer bli en utmaning, har lite problem med matte nämligen. Men nu har jag ju en vandrande minikräknare så han kan nog hjälpa mig en del.
Jag och min studievägledare försöker komma underfund med vilka ämnen som skulle hjälpa mig att komma in på den linjen. Därför valde han engelska 7 för han sa att när man jobbar med datorer så är det bra att ha läst mycket engelska. Förståeligt enligt mig själv.

Gick på stan idag efter jag var och pratade med min studievägledare. Köper ett par hörlurar på teknikmagasinet. Sen så går jag genom wachtmeister för att komma till kicks. Då får jag rätt vad det är ett sms där min kompis J skriver att jag var en bitch som går förbi utan att säga hej. Då visade det sig att jag gått förbi henne och M som satt och fikade på 1344 (ett café i wachtmeister). Jag blir inbjuden att sätta mig så jag köper en kopp te och ett glas vatten. J gar jag inte träffat sen i augusti och hon förundrades över hur smal jag blivit.

Fikan blev klar och jag gick till en smyckesaffär för att prata smycken, min förlovningsring i silver tex har massa svarta fläckar och är inte så jättefin. Men den gick att putsa upp för någon hundralapp. Bröllopsringen behöver jag ta in så jag pratade om det, och det kunde gå på en del. Sen pratade jag om lite andra smycken men det behöver jag inte gå in på.

Gick tillbaka till Kicks och kikade, hittade massor jag vill ha. Men det enda jag gjorde var att snappa upp ett gratis liten bok med olika moderna frisyer som man enkelt kunde fixa själv med lite verktyg som gick att köpa där. Ska kolla igenom den ordentligt och se om det finns något fint jag kan göra till moulin rouge.
Efter Kicks så gick jag till Bokia. Där köpte jag en mapp, en karta och en resehandbok om paris.

Sen var jag hemma och nu är jag ganska trött.

Ha en härlig dag!!!

XOXOXOXO

Våren 2013

Ja, nu var det ett tag sen. Men skit i det, vi kastar oss in i allt med en gång!


Livet flyter på, jag mår bättre nu. Jag tror att det beror på att solen har börjat komma fram och det är lite varmare. Och så har jag börjat äta riktigt och motionera. Men mer om det en annan gång. Borde berätta lite vad som hänt.


Tja, jag har börjat plugga. Jag pluggar nu svenska 2. Jag måste få mitt gymnasiebetyg till 2015, annars försvinner mitt samlade betygsdokument från gymnasiet. Jag vet inte varför, men man får bara ha ett samlat betygsdokument ett x antal år, sen måste man läsa om ALLT från början.

Jag måste ju såklart börja med huvudämnena, vilka är då:


Svenska 2

Samhällskunskap 1

Religion 1


Efter det så ska jag ha kommit på vilken högskolelinje jag vill gå på. Det måste ju bli något med datorer. Och gärna i kombination med spel.

Efter dom ämnena som krävs för att komma in på just DEN utbildningen så får jag välja helt fritt. Då är det ju filosofi, japanska och psykologi som jag gärna vill ta en närmare titt på. Inte nämvärt i den ordningen.

Jag tänkte att jag läser svenska 2 nu och religion på över sommaren på distans och sen börjar jag ta riktiga lektioner i samhällskunskap 2 i augusti. Samtidigt då hade jag tänkt att jag är redo för ett ämne till på distans.


Nog om skola.

Min kära systerson är nu 16 år. Fy fan vad tiden går. Om två år får han gå på krogen. Man blir lite rädd. Här är lite bilder från det lilla kalaset.

Några syskon och syskonbarn plus en skara av diverse människor.


Jag fick ju en ny dator, en julklapp skulle det varit. Men jag tröttnade på att vänta och iom att Robert skulle till GBG en vecka så ansåg jag att denda kravet som jag hade för att klara mig var att jag fick en webcam så vi kunde skypa. Men när vi väl var där så kom vi överens om att vi köper en hel dator, med inbyggd cam och allt. Detta är nu min första helt egna dator, som inte är begagnad eller gemensamt ägd. Den är helt och hållet min, och jag måste säga: Det är en fantastisk känsla.

Jag döpte datorn till PinkiePie med en gång och satte upp en stor bild på henne i bakgrunden

Efter en vecka eller liknande så upptäckte vi att den inte ville bli laddad. Jag hade haft den med mig och använt den utan att ha sladden i och när jag väl stoppade i sladden igen så laddades den inte upp, varken i viloläge eller när den var helt avstängd. Så vi fick ta tillbaka den.

Så snart jag kunde så gjorde jag iordning den nya. En som faktiskt gick att ladda. Den fick samma namn, tema och bakgrund. Jag installerade fort dom programmen jag vill ha och sen var det som om jag aldrig haft en annan. Det gick mycket fortare nu, för denna gången visste jag vad jag gjorde.


Har ju börjat med något som kallas photopearls. Det är så att jag genom ett program skriver ut valfri bild i pixlar som är i storlek med pärlplattor. Det tar ett tag att göra inställningarna, för att bilden ska få rätt ljus och kontrast. Men sen börjar det roliga. Man lägger pärplattor. Så här blir det:

Var på partylights 40-års fest. Mamma säljer ju detta, som är doftljus med högkvalite och inredningsprodukter och prydnader som centrerar sig just runt ljus. Finns ju då utan doft då, förståss. Jag ska ha ett eget party snart. Det ska bli kul, gäller bara att få hit några vänner, men jag känner att även om jag inte får hit några mer än mig själv och Robert så köpst det nog så mamma bli nöjd :)

Här var själva festen. Man fick köpa lotter där man kunde vinna lite ur sortimentet. Jag köpte några, men vann inte. Men jag köpte även en ny nyckelknippa, var dags att byta. Det är en liten rosa fågel som bor i ett hus. När man går hemmifrån så tar man nycklarna hur huset (som ser ut som ett fågelhus) och när man kommer hem så sätter man i dom igen. Och så är fågeln en visselpipa, så om jag hamnar i kris eller vill kalla till mig uppmärksamheten från en vän så är det bara att vissla.

Tja, JAG vann inte. Men min syster vann. Helt otroligt.

Ja, det var nog allt för denna gången, ska bli lite bättre på att uppdatera.

XOXO / Liza

Lite kulikuligt

Håller på att laga mat. Blir varmrökt lax, nypotatis och romsås. Såklart blir det ju grönsaker till.

Har äntligen fått min julklapp. En dator. Har ännu inte bedömt hur bra jag tycker den är, för jag har inte haft tid att sitta med och undersöka. Jag har ännu lite problem med windows 8, men Robert lär sig. Ska sätta mig i veckan och beställa ett bild till att ha på. Har redan en aning om vad för någon det blir.

Idag skickade jag in min första uppgift, vilket känns jobbigt. Visst, man får en beskrivelse på vad dom vill ha av en för att få så bra betyg som möjligt, men man vet ju inte hur sträng läraren är. Så efter denna uppgiften så vet man antagligen.

Wild child

Hade en sån otroligt tydlig dröm.

I början så levde jag och min bror med våra föräldrar. (Det var inte jag Liza Sandberg utan en helt annan karraktär, helt annan bror och helt andra föräldrar. Vi varken betedde eller såg ut som vi gör i verkliga livet) Men allt sågs ur min synvinkel, ibland. Ibland var jag hon och ibland var jag som en som tittar på en film eller dyl.
Vi blev gravt misshandlande och inlåsta tills en vacker dag, då jag var runt knappa 5 och min bror 3 år gamla. Våra föräldrar dog, det förklaras aldrig i drömmer hur eller varför men jag och han flydde. Vi levde många, år i skogen. Vi, fast mest jag. Även om vi åldrades till atronårs åldern så hade vi ändå samma mentalitet som ett litet barn. Då blev vi upptäckta. Man plockade upp oss och skiljde på oss. Sen började jobbet med att få oss tillbaka till samhället.
Jag kunde inte prata och läsa var ju en omöjlighet. Men efter det gått en väldigt lång tid så började jag förstå enkla ord. Det visade sig att jag hade ett sätt att skriva. Som hieroglyfer ungefär. En pil var "Jag" och en buske var "är" etc.
Jag fick en huvudledare som skulle vaka över mig dag som natt och som skulle lära mig allt från att tala och skriva till hur ett samhälle fungerar. Han hette Björn, minns jag mycket tydligt. Han var väldigt ung och trotts svåra kommunikationsproblem så blev vi kära i varrandra.
Men jag var ändå revolterande. Ofta flydde jag och hamnade i bråk. Jag var väldigt våldsam.

Det var så mycket som hände men jag minns inte alla detaljerna. Jag har fragment av att jag rymde flera gånger och hur dom lärde mig språket och allt annat. Men det var svårt. "Det går att ta tigern ur djungeln men inte djungeln ur tigern" så att säga.
Drömmen varade länge, kändes det som iallafall. Om man kan uppskatta hur längde det känns att den dröm pågår så brukar jag känna att en normalt lång dröm varar mellan en halvtimme till en timme. Denna känns det som 3-4 timmar. Det var en sån lång historia och så hemskt mycket detaljer.

XOXO

Bara babbel.

Ja, jag har upptäckt ett nytt uttryck. "I need to reackt" Jag behöver reagera. Det låter så simpelt och är så simpelt. Men för dom flesta, svårt att hantera. Men jag ska börja använda uttrycket. Om jag mår dåligt eller reagerar positivt/negativt på något så kommer jag säga: "jag behöver reagera". Det gör det ok.

Robert och jag planerar vipasanna. Jag kommer i morgon skicka ett mail till dom angående mina stesolid för man får inte ta lugnande när man är där. Men dock mina stesolid drogar inte ner mig eller gör mig hög. Den gör mig acceptabel för vardagen. Jag jobbar med att avvänja mig dom, men jag är långt därifrån. Hoppas att jag, med medelande från min terapeut och doktor kommer göra det acceptabelt att ta dom under tiden. Jag kommer meddela mer när jag fått svar. Jag hoppas på att kunna åka dit i sommar. Robert och jag har diskuterat att göra det som en bröllopsdags-sak och avsluta med en stor middag på ett fint ställe och bara prata av sig.

Vi har bestämt att vi ska ta MINST en vit månad. Eller tja, inte vit. Blir vi bjudna kommer vi acceptera det. Men inte köpa själva. Vi ska spara. Vi har nu bestämt att vi ska ha en ny dator till mig (minst 5000) i första hand och efter det ska vi spara ihop till en katt. En Ragdoll (ungefär 5000 den med). Så om vi skapar en budgett i morgon och får X antal pengar till mat, X antal "månadspeng" och annat. Då kommer vi ha både datorn och katten (inklusive kattbox och allt annat) runt slutet på månaden som senast. Och det känns skönt. Inte bara det att vi sparar pengar, vi kommer spara kalorier. Nu när jag jobbar på att gå ner i vikt.

Ja, angående det där med vikten. Jag har långt ifrån varit perfekt när det kommer till dieten. Men ett steg i taget, jag kan ju lugnt säga att jag dragit ner på socker och kalorier i övrigt. Men bättre i övrigt sammanhang och motionen har varit ganska ok. Jag skulle velat motionerat mer men, som sagt, EN SAK I TAGET!!! Enligt vågen har jag redan gått ner ett par hekton. Långt ifrån nöjd, men jag kommer denna gången avvänja mig av socker, kolhydrater, fett och alkohol. Eller kalorier generllt. Lååååångsamt. För annars blir det som förra gången, i sommras. Då hårdbantande jag och hårdträndade i tre månade men tröttnade sen. Nu ska jag ta det i lugn takt och vänja kroppen i lagom takt. Jag skiter i vad andra säger angående ätandet etc. Så länge det funkar och jag trivs med dieten så är det ok.

Mina föräldrar (jag älskar dom så otroligt mycket) påstår att fem tusen för en katt är för mycket. Man kan ju få en för en hundralapp. Spelar ingen roll för mig. Dom köper ju hunder för över tio tusen kronor, vad är skillnaden när det kommer till katter? Visst, dom anser att det är för dyrt för en hund med, men dom köper det ändå. Är en katt mindre värd mindre än en hund. En Ragdoll är ungefär som en kattunge hela livet dessutom är dom otrolligt vackra. Döm mig inte!

Om vi bestämmer oss för att inte skaffa katt tillslut så vill jag ha en vädurskanin. Vi var inne på djurbutiken vid nagiala idag och pratade. Och när berättade hur jag ville ha ett djur så rekomenderade hon en kanin, garbil eller en katt. Hund SKA jag ha. När vi har bottenvånings-lägenhet eller hus så det första vi kommer spara till är en hund. Det kommer komma före ny soffa, nytt allt! Därför har en katt varit tveksamt, men hon på butiken sa att sålänge katten kommer först så kommer det bra. Och så står det på internet också.

Nu har jag nog babblat färdigt.

XOXO

Slinga håret

Ny dröm!!

Jag drömde om att jag ville slinga håret och jag ville ha det riktigt professionellt gjort. Då fick jag en rekomendation av min kompis J att gå till en riktigt duktig frisör i stan.
"Han är lite okonvetionell och tar sitt jobb med största allvarlighet. Han slutar inte försen han är nöjd till hundra procent. Han är en perfektionist."

Tydligen är pengar inget problem i drömmar, för när jag ska göra något så kollar jag alltid upp priset först, men det gjorde jag inte. Jag gick bara dit. När jag kom dit så ombads jag komma tillbaka vid tre-tiden. Visst, jag gick och satte mig på ett café och drack te och läste. När jag kom tillbaka strax innan den tiden så var det fullt med tjejer och ett par killar i den medelstora salongen och det var knäpptyst. Man kunde höra en nål falla om det inte vore för frisörens tal. Han pratade på spanska och hade en kvinna vid sin sida som översatte. Då visade det sig att man fick dra lott om tiderna. Han pratade ganska mycket och jag var lite slö-intresserad. Tyckte det mest var bara mumbel bumbel om hur man skulle beté sig när dom gjorde håret och en massa annat ointressant.
Det stod två killar bredvid mig, där jag stod ganska långt bak mot skyltfönstret. Den ena lite övervikitig och klädd i svart och den som stod närmast mig var blond, svart tröja och slitna jeans. På något vis började vi viska tillvarrandra. Jag minns att jag gillade killen närmast mig. Jag kommer inte ihåg samtalet, men rätt vad det är så skrattade jag till lite för högt för jag kunde inte kontrollera mig. Frisören tystnade kvickt men fortsatte då jag lyckades kväva det sista. Men rätt vad det var så bröt jag ut i halvhögt skratt igen. Då sa han något  och pekade mot mig, massan framför mig särade på sig som havet gjorde framför Moses. Han pratade samtidigt som hans kvinliga tolk översatte. "Om du är verkligen intresserad säg att du inte är intresserad."
Jag var helt överraskad och förvirrad. Jag uppfattade inte riktigt vad det var jag skulle säga så jag sa: "Jag är intresserad." För jag trodde att tolken hade sagt fel eller att jag uppfattat det fel. Mannen började skrika (tydligen förstod han svenska) på spanska. "Det var ett test för att se om du var uppmärksam och intresserad och du misslyckades så ut ska du!!" Jag blev näst intill utkastad av dom andra frisörerna som jobbade under honom.

Jag började gråta och visste inte vad jag skulle göra. (Tydligen var detta oerhört viktigt för mig) Jag ringde pappa och han blev förbannad. Han tyckte det var orättvis.
Jag minns att jag gick runt i timtal och grät men det började långsamt lätta när det började mörkna. Jag gick mot tågstationen, jag bodde visst så pass långt bort att jag var tvungen att ta tåget och det gick inte försen sent på kvällen.
Där hittar jag en pojke mellan 3-5 års ålder gråtandes. Jag tog honom i famnen och försökte trösta honom. Det lilla jag fick ut från hans hulkande var att han hade gått vilse och tappat bort sin mamma och pappa. Mitt tåg gick framför näsan på mig, men jag tänkte inte lämna en ensam pojke för sig själv.
Efter vi suttit en stund på paviljongen utomhus, det var varmt ute. Så kommer frisören och den kvinnliga tolken springandes. Pojken hoppade ner från bänken och sprang mot dom. Pappan (frisören då) tog upp honom och kysste honom på kinden samtidigt som han gick mot mig. Först öste det ut hårda ord på spanska. Kvinnan kom lite efter och sa "Är det sant som min man säger? Att du kidnappade vår son för att ge igen för att vi kastade ut dig?"
Jag ruskade hårt på huvudet så mitt långa hår kändes som piskrapp mot ansiktet. Jag förklarade att jag hade hittat honom här och tänkte stanna hos honom ett par timmar, om inte någon hittat honom tills dess så skulle jag gå till polisen med honom. Jag trodde det var bäst så. Mannen lugnade sig och fråga på spanska sin son om detta var sant. Med sin barnsliga röst så yttrade barnet några ord och då lugnade båda ner sig. Enligt pojken så var det jag sa var sant tydligen. "Hur hittade du honom här?" Kom frågan. "Jag skulle ta mitt tåg hem och då fanns han här, hur han hade hittat hit vet jag inte." Dom tittade på varrandra och frågade "Skulle?"
"Ja, Mitt tåg gick för några timmar sen men jag kunde inte lämna honom." Tårar steg upp ur parets ögon och dom bad om största möjliga ursäkt. Jag förklarade att det var ingen som helst fara. Mitt nästa tåg skulle gå om sex timmar och jag hade en bra bok. Jag satte mig igen och började pyssla med mobilen. Mannen tittade på mig och sa på svenska "Jag färga ditt hår, det du ville?" "Nja," svarade jag. Jag vill slinga det." Mannen sa något på spanska till kvinnan och hon frågade hur jag ville ha mitt hår gjort när jag kommit dit tidigare på dagen? Jag sa att jag alltid drömt om att ha dreadlocks men just nu känner jag för att ha långt, friskt, brunt hår med väldigt ljusa slingor i och att toffsen (Jag drog i toffsen jag har på sidan för att visa vad jag menade) är helt blond, i sammma färg  som på slingorna. Och en lätt klippning hade jag också hoppats på.
På något sätt trollade mannen fram allt som behövdes till det jag ville ha på paviljongen och satte mig i en stol och tvättade håret på mig. Sen började han färga håret brunt. Sedan flätade han det och la blond färg på det samt toffsen. Klippningen var redan avklarad och kvinnan hade gått hem med den nu sovande pojken. Undertiden färgen verkade pekade han på min arm som är täckt av murgröna och frågade: "Var du gjort dom? Jag också ha." Han drog upp armen och hade en liknande med hundra gånger sämre, såg ut som att ett barn gjort tatueringen. Jag drog handen över dom och det var väl läkt och det var lite lätt bleknat så den var ett par år gammal. Då sa jag "Gå till min tatuerare," jag drog ett ark ur mitt skrivblock och skrev ner adress och telefonnummer. "Han kan fixa det där garanterat, bli lika bra som min. Jag lovar" Samtidigt som jag sa detta så kände jag i själen att min tatuerare skulle fixa den.

Håret blev färdigt och jag tittade mig i en stor spegel mitt framför mig och var mer än nöjd. "När du vilja ha dreads, du komma till mig. Du först i kön, jag avbokar kund för dig." Jag nickade och räkte fram en bunte pengar till honom. Han höll uppe händerna och vägrade ta dom. "Du rädda min son, inga pengar i världen värt det. Du alltid komma till mig, du alltid först i kön, du alltid få precis det du vill. Aldrig pengar." Jag svarade att det kunde jag omöjligt ta emot. Han svarade bara att det hade med heder och rättvisa att göra på knagglig svenska. Än en gång försökte jag pressa honom på pengarna.
Mitt tåg kom och jag sa, "Jag tar med glädje mot ditt erbjudande, jag kommer nästa gång jag vill ha håret fixat. Men jag ringer innan och bokar tid så du slipper ställa in kunder." Han log det största leende jag sett i mitt liv och vinkade av mig samtidigt som tåget åkte sakta iväg.

Schysst dag.

Idag har det varit ok. Skulle kanske stigit upp lite tidigare men annars har den varit perfekt.

Stiger upp upp vid elva och sätter mig vid datorn efter ha tvättat mig, borstat tänderna och sminkat mig. Sätter upp håret i en hög hästsvans, för idag ska man ut och håret är lättare att hantera när det är uppsatt på något sätt när man ska ut. Och det är ju bäst att ha det gjort en stund innan man ska ut, så man inte blir stressat och det blir fult och konstigt.
Vid datorn så kollar jag det vanliga, mitt spel som heter GoodGame Empire, FB, 9gag och min mail. Under tiden man kollar på Fäjsbuck så skriver man ner vilka animéer som låter intressanta från anime-sidan jag är med. Dom kommer med flera olika, gamla som nya exempel på animéer.
 Runt halv ett-tiden så blev jag trött och hängig och funderade på att ringa och säga att jag inte orkade komma. Men det var ju första gången. Jag tvingar mig till att vara vaken. Vid två så börjar jag att gå till sjukhusets busshållplats, för nu ska det bli mer motion. Om jag ska in till stan, så länge det inte är jättetidigt på morgonen eller är för dåligt väder, så ska jag gå den 1,5 km (tar ungef'är 20 min) långa biten för att få motion. MINST en gång i veckan ska jag gå den biten, även om jag inte ska till sjukhuset eller stan. Måste bli mer motion.

Kommer in till stan och ska hitta till träffpunkten, där jag var sist för 7 år sen. Vet att det är vid hamnen och hotellet men ändå. Efter ha snurrat runt en tio minuter så slår jag in Odengatan på mobilens karta och FUCK! Det är vid sjukhuset... Har dom flyttat? Varför sa dom inte det när dom frågade om jag varit där förr och jag sa hur längesen det var. Kollar upp mötet igen på mobilens almenacka där jag hade även skrivit upp gatan, numret hade jag inte fått. Jag suckar och pulsen sänker sig och ångesten försvinner sakta men säkert. Det var inte Odensgatan det var Ostemansgatan. Förde in den gatan istället och VIPS! Så var jag bara något kvarter ifrån. Villade runt lite till men hittade tillslut innan mötet började. Välkomnandet på Träffpunkten var ingen hitt. Jag som är blyg till en början men är ett högljutt, galet monster när jag börjar känna mig trygg smyger mig in. Inget direkt, "HEJ VÄLKOMMEN!". I och med att jag inte kom ihåg vad mötet hette så smög jag fram och sa att jag skulle på möte här. "Ja, du kan bara sätta dig ner och vänta." Var svaret man fick. Jag fick intrycket att mötet skulle vara där jag presenterade mig så jag tog av mig jacka och allt. Men strax kom han som frågat mig om jag ville vara med i december och sa att vi skulle vara en våning upp. Stressad och, som sagt blyg, så snodde jag åt mig kläderna och väskan. Jag hade långkjolen på mig, den som man måste hålla upp när man går i trappor för att man inte ska trampa på den. Det var ett jävla shås med att hålla i väskan, jackan och kjolen samtidigt.
Mötet gick smidigt, jag fick presentera mig och lite sådant. En kvart innan mötet skulle sluta så ombads jag att gå ut utanför och vänta, för dom skulle ta ett beslut om jag skulle få vara med eller inte. Sagt och gjort. Bara några minuter gick och så kom en av dom ner och sa att jag fick absolut vara med om jag själv kände att det var något för mig. Och det var jag ju såklart.
Runt om på träffpunkten så fanns det en massa kataloger etc som jag fick ta med mig. Aktivitetsmagasin etc.

På vägen hem lyckas jag halka. Men det var inte så illa, jag hann ta emot med händerna och allt som hände var att det sved på handflatorna en stund.

När jag kom hem så satte jag mig ner några minuter men strax efter det var det dags att laga middag. Det blev marinerad lax, nypotatis, tzatziki och kokt broccoli och brysselkål. Sviiiinigt gott.
Robert och jag satte oss ner och åt middag och sen gick han, för han skulle på hockey. Vad jag förstår är det säsongens sista hemmamatch. Men jag är lite osäker.

Nu ska jag sy och kolla på någon tv-serie. Kanske pyssla lite med naglarna. Ta det som det kommer. Det har varit en skön dag. Jag mår faktiskt ganska bra.

XOXO

My brain is deep-fried.

Vet inte vad som har hänt men nu är det kris. Men jag känner att jag kan hatera det. Det är bara att vänta ut det. Och i och med att jag börjar med att försöka gå ner i vikt igen på tisdag morgon så kommer det bli bättre. När jag motionerar och sköter mig kost mår jag bättre. På så vis kommer jag må bättre snabbare. Fast fram tills dess tänker jag kasta i mig skit.

Fick ett enormt påskägg från min man idag. Precis som när man var barn fick man leta efter det. Var en härlig känsla, när man mådde så dåligt. I ägget hittade jag kexchoklad, nötcreme och choklad-sjöfrukter. Men inte minst, det andra kunde jag lätt avtså, två, TVÅ, my little ponys G4 "in mint". För att dom skulle få plats med resten av dom fina ponysarna jag har på en speciell hylla så fick jag ta bort två gamla. Den ena var en stor förpackning med Fluttershy och en liten förpackning med Twilight Sparkle. Jättelycklig. Nu fattas bara Rarity för att jag ska ha alla huvudkaraktärerna i någon sorts förpackning. Jag har alla karaktärerna men uppförpackade. Fint och ha men inte perfekt.


Jag mår inte bra. Jag är väldigt deppig och seg. Jag kan inte vakna, när jag försökte vakna i morse så kände jag míg nerdrogad. Varken kroppen eller hjärnan ville fungera och agera riktigt. Det var tillslut så att Robert sa att "nu var vi tvungen att åka och handla." Gärna för mig, men jag kunde inte röra mig och jag kände att det inte spelade någon roll. Så jag minns att jag sluddrade fram i halvsömn att om det skulle bli någon påskmiddag så fick han handla själv, jag klarade knappt av att andas. Om han inte ville så blev det helt enkelt ingen påsk.
Såklart åkte han och handlade själv.
När jag vaknade och var så pass klar i huvudet att jag kunde tänka så var han redan hemma, han hade städat en massa och lagat lampan i taket i sovrummet. Jag tog ett långt bad och sen satte mig vid datorn. Hjärnan var fortfarande långt från fungerbar men jag orkade vara vaken.
Efter lite tid med att bara sitta och sen laga lite mat så var det dags för påskmiddag, nypotatis (vi hade hittat fryst och när den var kokt smakade den i princip likadan som färsk) mattjessill och annan sill, röra och jansons frestelse.
Iom att det känns som att jag har ett rivjärn i halsen som dras upp och ner med jämna mellanrum så var det svårt att äta, framförallt sillen. Så jag åt bara några få bitar och koncentrerade mig på nypotatis med smör och salt. Det slank ner fint. Alkoholen var/är fortfarande svår att få ner iom rivjärnet som jag kallar det. Jag kan inte beskriva det närmare än att det känns som att någon drar ett rivjärn eller en grov fil upp och ner i halsen då och då. Och så har jag lite ont i bihålorna. Hoppas jag inte blir värre, för jag vill ABSOLUT inte bli sjuk nu. Jag brukar inte bekymra mig om att bli sjuk, jag har väldigt dåligt imunförsvar och jag accepterar det nu, men nu när jag är på humör och ska börja plugga så vill jag inte börja med att vara sjuk.

Förutom det fysiska så känner jag mig... melakolisk. Eller det är fel. Jag känner mig känslolös ett tag och rätt vad det är så kommer något över mig och jag gråter i timmar, allt mellan några tårar bara faller försiktigt och stortjutande och hulkande. Fast efter middagen och lite fint prat med Robert så nu mår jag lite bättre. Men det kan ju också vara så att jag druckigt alkohol. Det jämnar ut det hela lite.

Jag vet inte hur länge jag kommer må så här, i morgon kanske jag mår bra. Kanske inte försen ett par dagar eller kanske en vecka, men längre får det INTE pågå!

XOXO

Sometimes...

Ibland, vill jag bara ta upp min lesbiska sida.

Ibland, vill jag bara vräka i mig nötcréme och kexchoklar eller ben&jerry.

Ibland, vill jag supa huvudet av mig så att jag knappt kan gå. Fast sist det hände så skadade jag knäet och fick spendera tre månader i rullstol...

Ibland, vill jag däcka klockan sju och sova till tre på eftermiddagen. Kan inte längre, även om jag försöker.

Ibland, vill jag bara sitta och lyssna på musik och sy hela dagen.

Ibland, vill jag titta på anime och inte göra annat. Dygnet runt i två-tre dagar i streck.

Ibland, vill jag inte lämna sängen.

Ibland, så vill jag bara stirra in i rött ljus och bara förlora mig i mina tankar.

Ibland, vill jag ha en panikångestattack för att bara släppa ut allt som är inom mig.

Ibland, vill jag skära mig. Har dock inte gjort det på nog tre år. Har inte hållt räkningen.

Ibland, vill jag inte duscha på en vecka, för jag avskyr att duscha. Eller inte, själva duschen är skön som fan, att tvätta håret är underbart, spendera en halvtimme på att föna håret med skön musik på är fantastiskt och att klä på sig rena kläder och känna sig helt ren är det bästa som finns. MEN tanken på allt detta är jobbigt, därför drar jag mig ibland från det.

Ibland, vill jag köpa massor av levande växter, men jag vet att dom kommer dö strax efteråt. Jag har plastväxter.

Ibland, vill jag ha ett djur. Men jag är rädd för att inte klara ansvaret. Skrämmer skiten ur mig.

Ibland, vill jag tatuera hela kroppen MEN jag har aldrig råd.

Ibland, vill jag inget annat än att stirra på mina my little ponys och fantisera om en fantasivärld.

Ibland, vill jag leva ut mina drömmar och klara att få ett gymnasieprov.

Ibland, vill jag studera på högskolan eller liknande.

Ibland, vill jag ha barn. Men bara ibland. Jag var stensäker ett tag att jag ville ha barn. Men nu börjar jag tveka. Jag vet inte längre vart jag står när det kommer till barn.

Ibland, älskar jag min mans humor.

Ibland, vill jag att min man tar mig mer seriöst.

Ibland, vill jag vara med om mer äventyr, ha otroligt roligt, ett vackert hjärta, trogen och stark, dela gemenskap och allt som har med vänskap att göra.

Ibland, vill jag ha mer pengar och bara få köpa loss det jag vill. Böcker, inredning, resor och så mycket annat.

Men ibland, bara ibland, vill jag bara ha det som jag har det...

Mycket på en gång.

Ja, man försöker ju gå på Iris Hadar 2 ggr i veckan, men det är inte alltid det funkar.
Nästa vecka så ska jag på möte med psyknämnden för fösta gången, kanske man kan göra sin röst hörd. Sen på torsdagen ska jag och Robert med underbara P för att gå på teater, var så längesen man var på teater.
Veckan efter det så börjar jag måndagen den åttonde april att plugga svenska 2. Vilket är både spännande och nervöst. Den kursen kommer pågå i tio veckor. Det känns lagom. Sen börjar jag samhällskunskap på lektion i augusti. Förhoppningsvis ska jag ha pluggat ett ämne till däremmelan. Jag måste köra igång nu med pluggandet. För det var så att efter X antal år så gällde inte ens samlade betygsdokument från gymnasiet utan man var även tvungen att plugga upp även dom. Det betyder att jag måste ha pluggat upp till gymnasiebetyg till året 2015. Jag känner mig aningen stressad. Men det känns skönt också. Äntligen kanske jag ska få ett gymnasiebetyg och i och med att jag inte känner mig så skoltrött som jag gjorde förr så kanske det både ska gå bra och jag förhoppningsvis ska få relativt bra betyg. Min författarkurs är nu över och allt jag väntar på är att få veta hur det gick för mig. Det skulle komma denna veckan, men jag är skeptisk till det. Men det gör inte så mycket.
Dagen efter, på tisdagen, ska jag till torteraren. Äh, det känns dumt att kalla honom det. Min tandläkare P är helt fantastisk och han gör allt för att underlätta för mig. När det är dags att laga eller ännu värre, dra ut en tand så får jag lustgas. Jag har nämnligen en fruktansvärd fobi för tandläkaren. Och jag vet inte vad jag ska göra när P går i pension. Det är dock långt dit, men ändå. Jag ska dock både laga och dra ut på tisdagen. Mamma ska med, hoppas jag iallafall. Hon sa det, men frågan är om hon kommer ihåg det. Får nog nämna det igen nästa gång vi pratar.

Annars när jag är hemma så håller jag på att sy som en galning. Jag syr ett korsstygn som jag har gett mig fan på att avsluta. Alla korstygn jag gjort (99%), när jag har sytt ett stygn eller två fel och upptäcker det 50-100 stygn senare, alltså så långt att det inte går att repa upp, så har jag bara lagt undan det och när jag är på syhumör igen så har jag köpt ett nytt. Jag har sytt fel (vad jag vet) två gånger så pass allvarligt som ovan beskriver. Då har jag kastat undan det för tillfället och gett upp. Men efter en dag till eller så, när sy-abstinensen tar överhand så tar jag tag i det igen och försöker laga det. Inte repa upp, men sy så pass att man inte märker felet. Och nu när man tittar på det så ser man inga fel. Framförallt inte om man inte har pappret framför en. Detta är för mig ett framsteg på det psykiska planet. Förr var det alltid så, sydde jag ett stygn fel (jag pratar riktiga livet, gå upp ett kg, inte gått till skolan, jobbet, iris hadar etc, jag får dåligt betyg på en uppgift och mycket mycket annat) så bara slängde jag det åt sidan och deppade. Nu tar jag en paus på en-två dagar och sen tar jag upp det igen. Inte ge upp bara för att man sytt ett stygn fel. Det är en metafor hoppas jag dom flesta förstår...

Idag ska Robert och jag gå till elgiganten för att kolla på en bärbar dator till mig, jag verkligen behöver en. Så att Robert vet vad jag vill ha när han har pengar nog. Jag skulle få en i julklapp, men sen har det trytt pengar och vi (se jag) har spenderat lite för mycket (fast nu har jag blivit bättre, jag överväger vartenda mynt jag ska lägga). Och så ska vi köpa en webcamera, för i kursen tyckte dom att det vore bra att köra skype. Har inte kört skype sen Robert bodde i USA, har ingen aning om vart den camen tog vägen... Behöver en ny iallafall, för den är nog nu över tio år gammal. Och sen ska vi köpa fotopapper och förhoppningsvis ett fotoalbum. Jag vill ha det som på gamla tiden. Fotoalbum ståendes bredvid varrandra, flera stycken. Kanske en liten markering om vad som var tillfället eller liknande. Och nu när jag har en fantastisk skrivare som skriver ut, kopierar, scannar och ska tydligen vara fantastisk på att skriva ut fotografier. DOCK(!) om det inte blir bra bilder så kommer jag skicka dom jag vill ha framkallade till ett bolag som framkallar bilder i bra kvalite.

Sen ska vi småhandla lite på maxi, får se hur det går. Idag vill jag bara ta det lugnt. Robert ska ha halvadag, men med vad tanke på vad klockan är nu (11.39) så vet jag inte. Jag hade ju hoppats på att han skulle vara hemma till halv ett-tiden. Men jag vet inte. Men om han är sen, så ska jag inte bli sur. Det får bli som det blir. Idag ska det vara en bra dag! Inget ska förstöra för mig. PUNKT! Om något eller någon upprör mig så fan i mig så ska jag inte bry mig, jag ska pausa dom känslorna tills i morgon. Då får jag bry mig.

XOXO

Allt blir bara bajs.

Bantningen går åt helvete, pallar inte. Äter mest bara skit känns det som. Det enda som sitter kvar sen jag bantade var att jag dricker mer vatten, mindre läsk och att jag äter mer frukt och grönt. Sockerberoendet har blivit ett stort faktum igen och jag känner mig nästan aldrig riktigt mätt. Har nu bokat en tid på Hälsohuset (min underbara vårdcentral) angående gastric bypass och min ansträngningsastma. Är trött på att inte få luft och hosta som en galning så fort jag ansträngt mig en längre stund. Har jag var ute och motionerat en halvtimme eller mer så måste jag lägga mig ner och kontrollera andningen och hosta i en kvart. Annars så håller jag på att svimma. Detta gör att jag drar míg från att motionera just nu för det är så obehagligt. Men jag kan ju lugna människor med att min kondition är ju bättre än för ett år sen. Fasten jag inte har motionerat mycket i vinter så har jag ändå hållt uppe den så pass att jag är där jag var i oktober, då jag hade som bäst motion. Ibland känns den tillochmed bättre. Att gå i trappor är mycket enklare,  så länge jag inte har en massa att bära på och att gå på stan är inte alls så jobbigt.

Jag orkar inte mycket nu. Jag känner mig lat. Jag orkar inte ta mig till Iris Hadar, jag orkar inte riktigt plugga så mycket jag vill, jag pallar inte alltid ta mig till dom ställena jag måste och att städa blir det du bara kräks av. Det enda jag har psykisk ork till och som jag vill göra är att sitta framför film/tv-serier och sy. Att läsa kanske jag klarar då och då. Jag är så hemskt lat. Jag känner det i hela kroppen och jag kan knappt titta Robert i ögonen och ännu mindre alla andra.

Mina mediciner glömmer jag och ta, vilket resulterar i abstinensbesvär då och då. Jag hatar mig själv när man sätter sig vid middagen och ska ta kvällsmedicinen och då i dosetten upptäcker man att man inte tagit morgondosen. Jag vill bara dunka huvudet i väggen.

Jag orkar inte reda ut håret varje dag, vissa dagar om jag ska ut så gömmer jag det under kepsen. Jag är jätteömhårig och mitt hår är relativt lättutrett nu med balsammet jag använder, men precis som alla andra med längre hår så är det svårutrett om man inte rett ut det på tre-fyra dagar. Då hatar jag mig själv igen. Jag tycker också att jag har blivit dålig på hygienen igen.

Det enda possitiva just nu är att jag för det mesta vaknar av mig själv på morgonen relativt tidigt. Ett tag i vintras var jag nästan tillbaka där jag var innan, mellan elva och ett. Men nu är jag tillbaka mellan nio och elva. Känns skönt när man vaknar av sig själv innan mobilen ringer den dagliga signalen klockan elva.

På ångestgruppterapin (som bara är en gång till :(  ) säger dom att det är bara att göra det! BARA GÖR DET. Även om det ger dig ångest eller om du inte orkar. Men det är inte alltid så enkelt. Jag är bara lat nu. Psykiskt trött och vill inte göra något. Jag gråter inte och har ingen panikångest eller ångest generellt. Utan snarare att jag får ångest och skuldkänslor för att jag inte gjort något eller glömt något. Ibland får jag panikångest över något speciellt. Men jag har ingen ångest om jag bara sitter och tittar på något eller lyssnar på musik och surfar. När jag syr eller liknande. Om klockan är tio och jag är vaken och har inget för mig mår jag riktigt bra. Men när kvällen kommer, jag inte har rett ut håret, jag inte gått på IH och jag har inte plockat så kommer ångesten och sen sover jag med mardrömmar.

BARA GÖR DET BARA GÖR DET BARA GÖR DET BARA GÖR DET
BARA GÖR DET BARA GÖR DET BARA GÖR DET BARA GÖR DET
BARA GÖR DET BARA GÖR DET BARA GÖR DET BARA GÖR DET
Ekar i mitt huvud. Men det blir inte gjort. Jag är så jävla äcklig och lat. Jag förtjänar inte att leva, jag förtjänar inte att ha min plats på IH, det finns andra som skulle använda den tiden bättre än jag därför förtjänar dom den tiden mer. Jag slösar bara bort deras tid.

Nu går jag och kräks lite tror jag.

Robert vill att vi ska bli särbos.

Dröm jag hade i natt vilket jag inte kan bestämma mig för om det var en mardröm eller inte.

Det var någon sorts träff som fanns varje år. I drömmen var det lite som på pappas jobbs julbord. Varje år så mördades dom flesta människorna där på dom mest brutala sätt. Dom flesta som jobbade dock på själva företaget överlevde, för att föra "traditionen" vidare. Trotts allt som hände år efter år så fortsatte dom ha träffarna.
Men ett år blev jag drabbad. Det var ingen människa i rätt bemärkelse som gjorde detta. Det var snarare en människa som blev drabbad av att en sorts mask krälade in i örat och det var den som fick en att göra allt det hemska. Jag fick masken i mig, vet inte hur eller när. Men när den började beordra mig så började jag mörda. Och jag fick superkrafter, kunde slita huvudet av en människa på fem meters håll och slänga dom i väggen utan att röra vid dom. Det värsta här var... Var att jag njöt av det. Jag minns drömmen så tydligt. Det var inte länge masken som styrde mig, den hjälpte mig bara med dom där "superkrafterna". Efter första morden, som hände i doldhet så gick jag bärsärk. Jag slet människor i stycken, tittade på dom och dom sprängdes innifrån. Det var blod överallt, jag satte mina tänder i några döda och njöt av det saftiga köttet och blodet som rann från mina kinder medans jag åt av dom. Nu var det bara några få kvar, dom som egentligen var ämnade att leva för att föra det vidare. Masken försökte stoppa mig, men det gick inte. Jag mördarde dom blodigt, skrattande och lyckligt. Det var som att ha sex. Nej, det var bättre. Det var ren njutning. Hela min familj och Robert var där men dom var inget undantag. Även dom blev ett offer av min kraft. Jag minns hur jag sitter över en som jag tror är en tillhörande av mig och sliter köttet i bitar med mina vassa tänder och sväljer stora bitar kött.

Det som gör att jag inte kan bestämma mig för om det är en mardröm eller inte är just det att det var en sån njutning. Jag kände aldrig någon skräck. Det borde ju vara en mardröm, med tanke på just vad som hände. Men den lyckliga känslan när jag vaknade med ett stort leende? Det borde göra det till en bra dröm?

Jag berättade historien för Robert och han nämne att han tyckte vi borde skaffa oss olika lägenheter. Med nycklar till bara en själva. haha

Ensamma härliga lördag

Idag har jag bestämt ska bli en perfekt dag/natt.
Började med att bli väckt av castle on a cloud på gitarr som min älskade spelade bredvid mig i sängen. Upp och hoppa in i duschen och lyssnade på les miserables. Tog tid på mig och mös. Börjar kanske tycka om att dusha igen. In till stan en stund och åt lunch. Sen shoppade vi på TGR och systemet samt cityhallen. Robert går för att möta upp sina bröder på stationen och jag vill springa till Wodoland, men den var ju såklart stängd när jag kom dit, fastän det skulle vara öppet en halvtimme till... Aja lite halvspringande på stan och så gick jag för att hämta kassarna som var inlåsta i skåpen på cityhallen och sen begav jag mig till scandic hotell.
Där springer jag upp till hotellrummet dom ska bo på. Ja, Robert med. Hur dom nu ska få plats är en stor fråga för mig.. Vi dricker lite och hoppar snart in i en taxi för att skjutsa hem mig med alla kassar och dom till Telenor Arena för att titta på hockey. Det är där vi skiljs åt.
Nu sitter jag här. Kvällen ska bli så nära mitt nirvana det kan bli. Glassen är i frysen, spriten, cidern och vinet i kylskåpet. Doftljusen är utspridda och tända över hela lägenheten. Det doftar sött och mustigt av mullbär. Kvällen ska jag spendera med att pyssla med naglarna, sy och titta på film, tv-serier och dokumtärer (är väldigt inne på dinosaurier just nu). När det börjar bli lite senare ska jag dricka och titta på nya säsongen av My little pony. Ulltimata avslappningen för mig.

Lägenheten är ganska stökigt, inte minst köket (som vanligt). Men idag ska jag inte bry mig. Jag ska inte ha någon ångest och jag ska göra precis vad jag vill, när jag vill det. Jag ska äta och dricka vad jag vill. Det enda jag känner att jag borde göra är att bädda sängen så den är skön att ligga i, MEN om jag inte göra det så kommer jag inte bry mig. Det kommer vara ok.

Har mått väldigt dåligt och känner mig konstant stressad och har ångest över saker jag borde göra, skulle ha gjort eller kämpar för att göra. Men idag ska hjärnan och själen få ta en paus. Jag ska inte tänka på vågen. Jag ska inte tänka på kursen. Jag ska inte tänka på städning. Jag ska inte tänka på boken. Jag ska inte oroa mig för Robert, han har sina bröder med sig. Jag ska inte oroa mig för min familj, att dom ska må bra. Idag är det en komplett LIZA-dag.

Kanske började mitt humör så bra för att en kjol, som är fruktansvärt snygg och vacker, gick att få på utan några problem. För ett halvår sen så var den så tajt att den inte gick att få över rumpan och magen, så ville jag ha den på så fick jag dra den över huvudet. Och ändå var den jätte tajt runt midjan och det gjorde ont efter några timmar i magen. Så det fick bli en finkjol. Någon fint men obekvämt som man kunde ha på sig på någon fest eller liknande. Absolut inte en hel dag. Idag gick den med lätthet på vanliga vägen (har inte provat den sen jag fick dra den över huvudet), nedifrån och upp. Och den sitter inte det minsta åt. Man anar linningen men den gör inte ont alls. Gör man annat märker man inte av den. Till skillnad från förr.

I vanliga fall så mår jag dåligt när Robert är borta över natten. Men inte ikväll. Kanske för att han är i Karlskrona och OM något skulle hända, honom eller mig, så är han bara ett samtal iväg eller en bussresa bort.

Skönt att kunna äta vad man vill, när man vill. Inte behöva oroa sig över när den andra är hungrig och vill ha mat. Och om jag inte vill äta alls, så tar jag bara en näringsdryck. Jag vet, näringsdrycker är inte bra för en. Men om man bara tar en då och då, när man inte känner för att äta eller inte hinner så är det ingen fara. Man får i sig näringsämnena ändå. Så länge man inte lever på dom så är det ett bra alternativ anser jag.
Det är skönt att jag kan få titta på vad jag vill, hur länge jag vill. Inte ha ångest att jag sviker eller lämnar Robert ensam när jag vill titta på mlp och dricka. Eller se filmer han inte är intresserad av eller titta på så många tv-serie avsnitt jag vill utan att någon säger att han vill sova och jag själv är pigg som en nötkärna.


Idag är jag lycklig och jag mår bra! Vilket jag inte har gjort sen i oktober då mörkret tog över. Jag längtar tills ljuset kommer åter och jag börjar känna så här varje dag. Som jag gjorde i sommras. Sen mår jag nog lite extra bra för att jag sprang (joggade) runt på stan för att få allt gjort jag ville. Jag gick i rask takt, mellan olika affärer i strålande solsken. Även om det inte var en speciellt lång runda jag gick så känns det ändå som att jag motionerat lite. Och att få solen på sig gör att D-vitamin strömmar ut och då utsöndras dopamin (det gör det även när man motionerar). Dopamin ger en en lyckokick och man känner jag gladare och friskare.

Tänk på mig ikväll och unna mig att bara vara ikväll. Utan någon som helst ångest eller oro över något alls. Bara ikväll, snälla!

XOXO

Vem är jag?

Jag är så många saker och har så många attribut, så jag tänkte dela med mig av dom, positiva som negativa.

Väldigt överviktig - Javisst, jag är väl medveten om detta och antagligen är väl den som dömmer mig hårdast. Jag kämpar med att gå ner i vikt, men sen snön kom och det blev för mörkt så orkade jag inte. Ett tag åt och drack jag precis vad jag ville, nästan till överdrift. Motionerade blev en nolla. Jag gjorde så lite som möjligt. Såklart resulterade detta i att jag började gå upp igen, inget jag sticker under stolen med. Men nu har jag börjat igen. Tror det är för att ljuset börjar komma tillbaka. Jag började i början på året lite lätt, men från och med igår så började jag i princip på allvar. Idag har jag varit jätteduktig enligt mig själv. Jag äter saker med tillsatt socker så lite som möjligt och dricker bara juice eller light-läsk högst 1-2 ggr i veckan. Sen är det vatten och the som gäller.

Otaku - En otaku är en som är besatt av anime och manga. Även allt som har med Japan att göra. Språket, kulturen, maten, musiken och allt annat. Till ni som inte vet skillnade är det skillnat på anime och manga. Anime är animerade filmer eller tv-serier. Manga är serieböcker. Nästan varje dag tittar jag på något avsnitt av en anime. En av mina absoluta favoriter är Elfen Lieden. Den är absolut inget för barn för den är väldigt blodig och både psykiskt som fysiskt skräckinjagande. Se serien först och läs sen mangan är min rekomendation. Om du skulle läsa mangan först så kommer du bara bli besviken på serien. Om du ser serien först så kommer du tycka den är fruktansvärt fantastiskt och när du väl läser den sen så kommer många hål fyllas och du kommer lära känna karaktärerna mer och bättre. Den fyller ut helt enkelt. Anledningen till att så mycket inte är med i animen som i mangan var att den sattes i produktion innan mangan var färdig.
Att laga sushi har blivit ganska duktig på. Jag har rullmatta och fläkt och mycket annat tillbehör. Och jag tycker jag är jättegott, sen är nudlar och teriyaki väldigt gott. Om du använder rå fisk (själv brukar jag använda crabsticks, lika gott, man behöver inte vara lika nogran och det är ingen fara med bakterier.) Men ibland vill man vara lite bättre, framförallt om man har gäster. Du måste köpa färsk lax, frysa in den i minst tre dagar, låta den tina långsamt i kylskåpen och använda nästintill sterila verktyg och skärbrädor. Allt för att undvika baktier. Min personliga favorit är Maki-rullar med lax (ev. crabstick) och gurka. Och ja, det är sjögräs runt dom. Det kallas nori. Annars är nigiri väldigt gott. Jag har provat med rå bläckfisk, och det var helt ok. När min svärfar åt Maki-rullar för första gången trodde han att man skulle skala av det gröna runt om dom.
Jag har gått en grundkurs i japanska och lär mig väldigt mycket via det jag hör på animen.

Skrivare - Jag vill inte kalla mig författare, för inget jag skrivit har blivit publicerat. Men jag älskar att skriva och går en författar-kurs just nu. Jag har lärt mig mycket. Jag jobbar just nu på en bok som handlar om framtiden. Att kalla den science fiction är väll en lätt överdrift, för det är inga flygande rymdskepp, rymdvarelse eller rymd över huvud taget. Och fasten det har gått flera hundra år i framtiden så har tekniken avstannat pga. flera orsaker som naturkatastrofer iom. att stora världsdelar och länder har flyttat på sig och försvunnit och svämmat över efter att mycket is har smält vid polerna. Man har först nu börjat återuppta forskningen. Den handlar om en fattig familj i ett rikt samhälle, med otroligt strikta regler som kan resultera i fängelse av att ha en död blomma i fönstret eller en skitig bil.

Medicintagare - Jag äter ganska mycket medicin. Mest på grund av min ångest, panikångest och deppighet. Jag tar stämnings-stabilerande, antidepressivt, ångestnedsättande varje dag två ggr om dagen och sen har jag övrig ångestnedsättande som är VB-medicin, VB står för "vid behov". Sen tar jag medicin för min IBS. IBS är irritable bowel syndrom, men dom medicinerna tycker jag inte vi ska gå in på för mycket. Sen tar jag näringstillskott två gånger om dagen för mitt hår och mina naglar. Jag tror att det är på grund av dom och shampoot jag använder som mitt hår växer som ogräs, det har alltid växt fort men nu är det extremt. Sen har det blivit mycket tjockare och håller sig fräscht längre. Naglarna vet jag inte om dom blivit bättre. Dom är fortfarande mjuka som papper, vilket irriterar mig oerhört. Jag vill ha långa starka naglar. Älskar att sitta och puttsa på dom och fila och måla. Avlsappnande.

Musikälskare - Tja, förutom döva så älskar väl 99% av alla människor musik i någon form. Så i så fall sticker jag inte ut. Jag varierar dock väldigt mycket, men det gör väl alla också. Jag tycker nog mest om ballader och muskaler och pop så som maria mena, lars winnerbäck, linnea henriksson, cats, evita och rent samt pink . Saker man kan sjunga och dansa till. Sen är ju rock ok tex my chemical romance, kiss och alice cooper, sen gillar jag miku, en japansk helt digitaliserad popsångerska. Både hon och hennes röst är digitaliserad.

Kungen av Moules marinés - Både jag och Robert älskar musslor och äter det ganska ofta. Just nu, under februari -april är dom som störst. Jag upptäckte det att pappa gjorde det en gång när jag var ung. Och jag älskade det. Så jag tvingade honom att lära mig receptet som nästan omedelbart satte sig på hjärnan. Sen har jag utvecklat det. Ibland blir det perfekt ibland lite sämre, iom att jag alltid kör det via eget huvud. Jag följer aldrig ett skrivet recept. Så gillar ni musslor, ta kontakt med mig så har vi musselfrossa. Men blir vi många måste jag låna mor o fars kastrull haha!! Jag hade tyckt det var jättekul och är ens partner eller liknande inte tycker om musslor kan jag laga annat till dom eller så kan dom äta pizza.

My little pony-entuiast - Jag ÄLSKAR my little pony. Först och främst älskar jag dom nykomna generation 4 my little pony friendship is magic. Visst det är en serie för barn, men det är många vuxenskämt och den visar hur man kan vara vänner oavsett hur olika man är och att allas egenskaper bidrar oftast till det bästa. Ungefär "Jag kan något du inte kan, så låt mig hjälpa dig". Inte på ett kaxigt sätt, utan vänligt. Att slå sina kloka huvud ihop. Och att hjälpa varrandra med stöd. Se till att man har roligt och att kämpa sig fram.
Jag samlar på my little ponys. Främst just då G4-ponys, men även en del av dom andra, gamla man lekte med som barn har jag fått ihop.

Wiccan - Jag är troende wiccan, vi kallar oss ofta häxor. Min religion är en natur-religion som tillber naturen och allt den har att bidraga med. Sen tror jag på flera olika gudar och gudinnor. Inte EN enda. Jag tror på demoner, änglar, andar, och andra mytologiska saker, älvor, troll etc. Men det finns ingen satan i sig. Det finns gudar som fungerar som att ta hand om den döde etc. Men inget ont. Att undvika ondska är en stor sak för mig. Jag utför trollformler, spells och jag firar mina egna högtider. Men aldrig något ont. Största regeln i wicca är "det du gör kommer trefaldigt tillbaka". Alltså, gör du något gott kommer du få tillbaka tre gånger så mycket. Detsamma med ondska. Jag har bevis på detta. Jag gjorde något ont en gång, en dålig spell. Jag ville orsaka lika mycket smärta som denna personen orsakat mig. MEN, det hade sitt pris. Bara en vecka efter blev jag mycket allvarligt sjuk och hamnade på sjukhuset inlaggd i en vecka med mycket smärta.
Ibland sviker min tro mig, framförallt när mycket går emot mig. Men jag kommer alltid tillbaka. Sen jag blev allvarligt wiccan har jag nog bara haft av mig mitt pentagram ett par månader sammanlagt. Och jag har varit troende runt tio år. Nu har jag ett pentagram intatuerat på vänster handled och en sköld mot onda andar på höger överarm.

Älskar tatueringar - Jag älskar tatueringar och vill bara ha fler och fler. Men pengarna går åt annat hela tiden haha. Så det blev aldrig av. Som ni läste nyss har jag två, en på handlede och en på överarmen. Sen har jag ett litet hjärta nedanför vänster tumme och hela handen och underarmen, plus halva överarmen full med murgröna som växer upp för den. Den ska bli större, den ska snurra in sig i skölden och sen upp så den tittar upp på halsen. Sen har jag ju absolut flera andra tatueringar planerade. Jag vill ha ett "verkligt" hjärta med en flagga över där det ska stå Johanna, som minne efter min bortgångne syster på ankeln. På vänster underarm vill jag ha en älva omsvärmad av stjärnor och snurror och annat pill. På ryggen planerar jag, men har inte bestämt mig för att göra en ryggtavla med Animen/Mangan Narutos alla karaktärer. Men jag vet inte annars. Någon ryggtavla ska det bli. Sen vill jag ha min favorit my little pony Pinkie Pie intatuerad, vet inte var. Någon gång, hoppas jag att jag ska ha modet att se över vad mina föräldrar, syskon och andra som inte gillar tatueringar tycker så ska jag göra tre små stjärnor vid högra tinningen. Sen vill jag ha mer, men inget jag har bestämnt mig för direkt. Jag lovar, det kommer inte sluta där!!!

Svårt att komma igång - Min terapuet säger att det har med min sjukdom att göra men jag vet inte. Jag har helt enkelt svårt att komma igång. Städning, åka in till stan eller åka och handla, plugga, nämn det och jag har svårt att göra det. Men när jag väll kommit igång så går det jättebra och det bara flyger fram. Har jag tex börjat städa, så kan jag inte sluta förrän det är färdigt. Om jag bara reser mig ur fotöljen  och plockar fram sakerna jag ska ha till att gå ut, så kommer jag ut. Jag har bara otroligt svårt att starta. Det låter som ett enkelt problem att lösa etc. men det är ett oerhört stort handikapp. Ibland när det är som värst, har det föreslagits att jag ska få hjälp. Att någon kommer hem till mig och hjälper mig städa, inte att personen ska städa åt mig, utan hjälpa mig med att komma igång... Kalla mig lat om ni anser att det är det jag är. Mina papper säger annorlunda och det är dom jag lyssnar på.

Slösare - Jag har hål i fickorna. Men sen jag hamnade i ett jättekrångel med att jag inte betalade mina räkningar och fick prick och allt så är jag ultra-super-duper noga med att betala mina räkningar. Jag betalar dom så fort jag får räkningen och jag fått mina pengar. Mycket noga med detta. Men efter det, jag vet inte vad jag gör för fel. Men jag är alltid jättefattig i slutet av månaden.

Finns tusen saker till jag kan räkna upp. Men kommer inte på något riktigt bra. Hoppas ni har fått en bra utsikt över vem jag är.

XOXO

Min plats

Alla har väll ett drömliv. En plats dom antingen drar sig tillbaka till när dom är uttröttade eller sårbara. Eller så har man den turen att man lever det drömlivet. Men jag tror ändå att OM man gör det, så finns det ändå något man inte är nöjd med. Man kan aldrig vara helt nöjd, förutom i sin fantasi.
Mitt drömliv, som jag en gång förhoppningsvis, kanske inte får uppleva, men åtminstånde smaka på är ett liv i ett litet trähus. Byggt med mörkt trä på längden. Ungefär så här:

Långt ute på landsbyggden, gärna i gröna skogarna och markerna på skottland. Det är skottland jag tänker på när jag ser det framför mig.

Huset är såklart aningen större än dom på bilderna. Det ska se gammalt och lite slitet ut på utsidan, men nybyggd och fräscht på insidan. Där ska finnas tre rum och ett kök om det bara blir Robert och jag. När jag drömmer, finns inga barn, är till och från osäker på om jag vill ha barn. Ett rum ska vara sovrum, ett vardagsrum och ett fridfullt rum där jag gör det jag drömmer om. Jag skriver. Ett rum kan väll tillkomma åt Robert som han kan jobba i. Jag drömmer om att bo där ute, det enda jag har att göra är att skriva och ta hand om våra djur. Minst två hundar, ett par utekatter som kan bo i stallet jag ska ha till min en eller kanske två hästar. Jag drömmer om en shire-häst. Det är den största hästen som finns. I mina drömmar så är den kolsvart med vitt hovskägg. Men den kan se ut som helst.

Jag dömmer om att jag är ute och galloperar med mina hundar strax efter. Ibland äger vi får som jag jag tar hand om och föser och för runt på mina stora gröna marker. Jag drömmer om tidiga mornar i stallet, andedräkt som blåser vit från min mun medans jag förbereder min häst. När vi kommer ut till fåren så frustar hästen, ivrig att få komma igång. Det är disigt och halvt dimmigt. Jag är lika ivrig som min häst.



Robert är självklart med mig. Men han jobbar med sin dator. Sitt programmerande. Antingen på distans, där han då och då måste bort några dagar för att diskutera med sitt jobb. Han har körkort. Att jag har det är oviktigt. Han införskaffar mat från butiken i byn eller kanske åker till närmaste stad. Jag lämnar sällan gården. Där är min plats, där känner jag frid. Bort från människor och bara vara med mina karaktärer i böckerna som lever sina liv framför mig. Jag skapar dom inte, dom skapas genom mig. Jag är bara ett medel, men det är så jag anser om mina karaktärer i boken jag jobbar på redan nu. Inga mer mediciner, inga mer terapefter eller människor som säger åt mig hur jag ska leva mitt liv. Heller ingen mer press om jobb, utbildning eller att försöka låtsas vara artig. Bort från samhället vi har skapat, men som i själen inte är menat för mig. Jag känner mig misplaserad här. Visst, jag trivs i lägenheten och alla mina vänner och familj. Men när jag mediterar eller börja tänka djupare så kräks min själ. Den trivs inte. Den kanske har blivit född i rätt tid och rätt plats, för på så sätt har den hittat sin plats i mig. Men nu måste den även få en plats i livet. Den har hittat sin religion, nära natur och djur. Nära stjärnor och tystnad. Nära en ordentlig eld och träd och gräs. Den vill ut ut ut UUUUUUT!! Är det ingen annan än jag som i själen längtar ut. Inte ut utomhus, utan ut. Att gå på en asfalterad väg med bilar tjutande vid mig. Min själ mår illa. Utan gå på mjuka mossar och känna kraften från LIV.

Hit flyr jag ofta.

Nordiska gudar och mina barn

Vaknade efter en lång, utdragen mardröm.

Jag träffade en kille. Jag känner denna killen i verkliga livet, men vill inte nämna några namn.

Sen dom åren vi träffats sist hade han blivit en "hunter". Vi tittar ganska frenetiskt på Supernatural just nu och en hunter är en som jagar spöken, monster och demoner med mera.
Vi blev förälskade. Han lärde mig allt om det och vi började göra detta tillsammans. Det var roligt men också otroligt skrämmande. Dessutom på något magiskt sätt var han jätterik. Pengar var ald´rig något problem. Flera gånger i veckan var man nära döden och adrenalinet rusade i en. Detta pågick ganska länge i drömmen men jag kan inte berätta mer. Minns inte allt, bara att det varade länge.

Efter ett tag fick jag reda på att han var en nordisk Gud som hette Frode (vet inte om han finns, det ringar en klocka när jag hör namnet men, tja jag vet inte och jag har inte kollat upp det). Verkade som att den regerande religionen i sverige var just den gamla fornnodiska, när jag tänker efter. Han ville inte vara en gud, utan bara vara här i världen som människa och hjälpa till aktivt istället för att bara vara där, där gudarna var.

Det som jag drömde innan var hemskt och mardröms aktit så är det inget mot vad som kommer nu...

Jag blev med barn! Jag bodde här hemma i karlskrona och medans jag var hemma med stor mage så var han ute, fast mycket sällan och jagade. Min mamma var emot detta. Hon hade aldrig träffat mannen jag umgåts med under en längre tid och jag hade varit borta långa perioder utan att berätta var jag var. Men hon visste att jag var en jägare nu. Hon försökte tvinga mig till abort, men jag vägrade. Jag älskade det lilla som rörde sig i mig.
Hon började sprida ut på stan och i hela sverige att barnet jag bar på var en bastard och oäkting och ett monster. Allt detta var bland vissa det värsta som kunde hända en människa. Mamma trodde att jag hade blivit med barn av ett av dessa monster. Min moster var också mycket med, vid mammas sida och bidrog till att samhället fick veta.

Jag fick barnet hemma i min egna säng men min gud till man, kommer inte ihåg smärtan men jag kommer ihåg att det var jobbigt.
Efter någon vecka gick jag på stan med en blå barnvagn (vet inte vad barnet hade för kön, men detta kanske indikerade att det var en pojke). Jag letade barnsäng. Men min mamma hittade mig och försökte ta barnet från mig. Jag tog barnet ur vagnen och sprang. Samtidigt försökte jag gå in i olika butiker eller stanna och prata med människor om mitt barn och hur allt låg till, så dom ställde sig på min sida. Dom flesta gjorde det INTE. Men jag rusade mellan människa och människa medans jag kände min mammas skugga komma närmare och närmare från ett håll och min mosters från ett annat, andra jagade mig också när dom fick reda på vem jag var. Vi kom till en brygga, där jag hamnade i mitten. Dom stod på var sin sida och begärde barnet som var tvunget att förintas. Då försökte jag förklara om Frode och att barnet var motsattsen till monster. Att det var en halvgud. Såklart trodde dom mig inte.
Dom sa att jag var tvungen att ge mig barnet annars skulle dom med våld ta till sig det. Jag vägrade. Då började dom chanta och prata på ett uråldrigt språk, jag visste att dom pratade med gudarna och framförallt då Odin.
Dom kastade då två saker i vattnet vid bron, vet inte vad det var men det känns som att det var två människorkroppar inlinade i tyg.
Två skyllor kom fram. En skylla är ett urgammalt monster som ser ut ungefär som lochnesssjöodjuret men dom var ofta onda. Mamma ropade något till dom och en av dom steg upp med huvudet. Jag minns hur vattnet såg ut att koka och man såg skyllornas kroppar röra sig upp och ner i vattnet och rörde sig runt och hit och dit.
Den som hade satt upp huvudet ur vattnet, lyfte på huvudet upp mot himlen och sprutade eld. Fort kröp jag ihop på marken, med kroppen runt mitt barn så det skulle skyddas. Eld regnade över oss och det gjorde ont.
Än en gång begärdes barnet, fast denna gången från min moster. Jag vägrade såklart, denna gången med. Då ropade hon till den andra skyllan. Då gjorde den precis som den andra, fast den sprutade ut syra i ett andetag och nästa vinäger (konstigt). Här kan vi snacka smärta. Jag skrek och skrek och det gjorde så ont. Både i eld-såren syre-såren och sen på vinäger i det. Jag kände smaken av vinäger minns jag. (Ni måste förstå, detta gjorde ont. Det var som att det hände på riktigt. Jag minns exakt hur smärtan var). Jag svimmade. När jag vaknade så var allt borta, skyllorna, min mor och min moster och såklart.... mitt barn. Jag grät, jag grät så jag skrek. Inte för att jag hade ont, för det hade jag, utan för att jag förlorat mitt barn, att jag misslyckats ta hand om det. Som på magi, vilket det antagligen var, så var Frode där. Han lyfte upp mig och vi var hemma på ett ögonkast. Han hjälpte mig med att hela dom största skadorna men han var inte så kunnig i ämnet så jag fick ligga i sängen flera veckor med oerhörda smärtor.

Nästa scenario. Jag är än en gång på stan, denna gången med ett nytt barn. (jag minns att i drömmen hade det kännts som om bara en dag hade gått). Denna gången bar jag det i famnen hela tiden, ingen barnvagn. Såklart var mamma inne på vad som skett även denna gången, och rätt vad det var så jagade hon mig igen. Men ingen moster denna gången, vad jag minns. Mer människor hade tagit ställning till även detta barnet. Det var flera som var på min sida, men det var även flera som var på mammas sida. Jag var inne i en butik och pratade med en man, och han sa att om jag köper något så är han absolut på min sida. Jag minns att jag köpte ett skrivbordsskydd med teenage mutant ninja turtles på till min systerson. Då sa han något jag inte tänkt på. Att jag skulle samla in namnteckningar. Om X antal skrev under, skulle jag få skydd.
Jag var redan skyddad på sätt i vis med hjälp av Frode, något magiskt han satt på mig så varken mamma eller Odin kunde hitta mig på magiskt vis. Men jag såg mamma komma gåendes långt borta. Jag slängde upp mobilen och ringde Frode. Han kom inom några sekunder i sin röda sportsbil och vi kastades in i bilen. Han frågade om jag ville köra, men jag sa att jag ville hålla barnet. Sen körde vi i 140 ut från staden, ut på landet, han saktade inte ner försen vi var många, många mil från staden. Jag minns hur addrenalinet pumpade i mig och hur mitt älskade barn skrek samtidigt som jag försökte trösta och och jag blev tröstad av Frode.

Där slutar drömmen med ett hastigt uppvaknade...