Glad Yule!

Idag är det Yule. Det är då vi hyllar återkommandet av ljuset efter månader av mörk. Vi firar att nu börjar livet snart igen. Tja, ska inte babbla så mycket om det.

Idag var det julavslutning på IH. Vi drack glögg, åt frallor och fick ordlekar. Vi tyckte vi var jättekreativa och hade bra svar på alla. Men vi hade fel på typ 90 procent av alla frågor. Men vad gör det, vi hade kul ändå.
Vi fick en hemuppgift vi ska göra under julveckorna vi är lediga. Vi börjar igen den 7 januari. Uppgiften heter personlig stil och beteende och jag vet inte riktigt vad det är än.

Snacka om snö idag. I går var det i pricip nästan inget alls. Det var så illa att det var en som inte kom upp för backen. Hjulen bara rullade runt runt och om hen stannade så åkte den bakåt automatiskt. Så det blev lite trafikstockning innan personen kom upp för backen. Stackars människa. Se själva...

 



 

Var sen på Hälsohuset för jag ringde om en tid i morse. Jag har haft ont i högra örat några veckor nu och i går hade jag så ont att jag knappt kunde somna. Jag trodde personligen att jag hade fått en vaxpropp i och med att jag har ovanligt mycket öronvax. Men det var det inte. Jag hade skadat örat lite inuti så det hade börjat blöda. Var lite blod där inne och i och med att det var lite skadat (inte allvarligt alls, ta´t lugnt) och höll på att läka så kliar det ju och då åker ju topsen in igen, för jag tror det är vaxet som gör att det kliar. Då rivs ju såret upp igen. Så jag fick ett medel som jag ska skölja örat med och så ska jag undvika att ta in toppsen så långt in i örat.
Jag rekomenderar Hälsohuset så hemskt mycket. Oerhört trevlig personal. Läkarna tar sig tid med en, svarar på alla frågor på en och frågar tillbaka. För att vara säkra på sina svar går dom ofta och frågar kollegor för att få en annan bedömning och ser verkligen till att allt är som det ska. Inte alls som på ALLA vårdcentraler jag varit på sen jag blev vuxen, där man får känslan av att dom vill bli av med en så fort som möjligt. Väntrummet är jättehärligt, mjuka fina sköna fotöljer och fin lugnande musik. Dessutom pratar alla svenska som man förstår. Jag har inget emot att invandrare ska vara läkare, men dom måste fan förstå vad jag säger och jag måste förstå vad dom säger. Det ska inte ens finnas en så svår brytning att man inte riktigt förstår, jag till exempel har svårt med brytningar. Lite brytning är helt ok.

Ikväll blir det dricka och mys framför datorn. Ska bli härligt.


Nu ska jag pyssla lite med lekarna till nyår. Jag är ju lekledare där. Kommer bli askul...







XOXO

Jobbigt idag

Idag var det jobbigt. Robert fyller år, så jag steg upp i ottan för att ge honom sina små födelsedagspresenter. Den riktiga får han vid nästa löning. Vi har ju gjort så. I och med att han fyller år samma månad som det är julafton så får han bara julklapp och själva födelsedagspresenten löningen efter, detta gör vi för att jag inte har så mycket pengar och det känns skumt att be om pengar av honom för en present till honom. Det hade han nog gärna gjort, vi har nämligen gemensam inkomst. Vi räknar inte att du har betalat det och jag betalar det. Den som har råd och pengar betalar helt enkelt. Den enda gången jag vill separera på våra inkomster är just vid födelsedagar och jul samt alla hjärtans dag och bröllopsdag.

Det var jobbigt för jag steg upp som sagt, men så kunde jag inte somna om. Men det gjorde jag efter ett par timmar tillslut. Sen vaknade jag vid elva, men orkade knappt öppna ögonen, så jag ställde om klockan. Jag vaknade halv tolv, en timme tills jag skulle åka. Kunde knappt röra på kroppen men lyckades ta mig till datorn. När hon blev runt tolv så bestämde jag mig för att jag inte skulle gå, jag var för trött, hade sovit dåligt, hade huvudvärk och ångest. Så jag började jaga nummer. Men jag hittade inget nummer till IH så tillslut tog jag mig i kragen. Jag tvättade mig och bytte om till kläder man kan visa sig ute i, inne slit och släng kläder som jag hade haft på mig tidigare. Sen sminkade jag mig. Och då var det dags att gå. Flera gånger höll jag på att vända om och gå tillbaka hem, men något drev mig.
När jag väl var på IH så var det inte många där, och framförallt inte min nya kompis som är så härlig att prata med och rolig. Jag tog en kopp te och satte mig vid datorn. Jag nästan förväntade mig att jag inte skulle kunna skriva något. Första kvarten satt jag bara med huvudet på bordet och tittade på det blinkande lilla strecket och bara tänkte. Jag kände att jag inte visste vad jag skulle skriva härnäst. Men sen fyllde jag på lite stycken här och där. Strax var jag tillbaka där jag slutade skriva sist. Men lite fick jag ut och sen när jag tittade på det så hade jag skrivit en hel sida, vilket är mitt mål per gång. Klockan var halv tre och då är det fika. Men ingen hämtade mig och ingen var i fikarummet, så jag satte mig vid datorn igen. En tanke slog mig. Och istället för att skriva vidare där jag var så tog jag upp filen jag lägger anteckningar och började skriva på vad som skulle hända i framtiden, på vad som skulle driva historien frammåt. Det tog en stund bara det. Trotts en bultande huvudvärk så gick jag därifrån med gott samvete. Jag hade fått något ut av det, desutom hade jag lyckats ta mig dit och sen har jag äntligen fått numrerna dit om jag skulle bli sjuk eller liknande. Men jag ska med bästa mån se till att jag går dit även när det känns kämpigt.

Efter IH skulle jag egentligen gå och handla. Men i och med att jag skrivit till Robert att jag inte mådde så bra och var trött så övertalade han mig att åka hem med en gång och så sköter han handlandet i morgon. Jag tänkte att jag kunde kanske handla i morgon efter avslutningen på IH, om jag orkar. Det enda jag grämde mig över att jag inte orkade gå och handla idag var att jag ville ha clementiner. Så här års är clementinerna helt underbart fantastiska. Lättskalade och så otroligt söta. Äter hur många som helst.



När jag kom hem, hade jag Subway med mig och tårta till födelsedagsbarnet, eller tja, bakelse blir det ju då. Prinsess ska det vara. Hans favorit. Min är ju swarthswald (hur det nu stavas).
När jag kom hem låg posten på golvet. Ett julkort från en av Roberts vänner, en räkning men inte att förglömma ett av mina paket hade kommit som jag köpt på Tradera. En ring, jättefin. Finare än vad det såg ut på fotot på tradera. Den inklusive frakten gick på femtiolappen så det var det värt.

Nu ska jag varva ner, vänta tills Robert kommer hem, då ska vi äta. Sen åker han på hockey och då planerar jag att slinga håret. Rötterna har växt ut och jag vill förbättra det helt enkelt. Och så ska jag ge mig på att försöka klippa det lite. Blir nog bra ska ni se. Får se om det ens blir av.......


XOXO

Julfest med jordanisk mat

Igår var vi hos Roberts arbetskamrat och firade julfest med Andreas och Ashrafs fru Aida. Inte att för att förglömma deras barn Khaled och Noor. Jättesöta barn.

På bordet fanns det flera olika jordaniska rätter, så man fick prova på något nytt.


Efter maten började vi spela wii. Det var askul. Vi spelade monopol, rätt i spelet råkar jag klicka på "bankrupt" av misstag, så då var jag ute... Sist in i äventyret var Ashraf och Robert som vägrade ge sig. Alltså, det var Robert som vägrade ge sig... Han låg så under så han var ju uträknad för längesen. Men han vägrade deklarera bankrupt, så det bara fortsatte och fortsatte.

XOXO

Julklappsinköpning

Jahapp.
Då har man varit på staun och inhandlat dom sista julklapparna. Trodde jag hade handlat det mesta redan, men när jag tittade efter och började räkna, insåg jag att jag hade typ dubbelt så mycket till att handla.
Idag var min lediga dag denna helgen, förutom på kvällen då vi ska på middag hos Ashraf, Roberts arbetskamrat. Jag funderade igår, ska jag vara hemma hela dagen och ta det lugnt och sen stressa med julklapparna på Torsdag och Fredag? Sen beslutade jag att jag skulle bestämma det när jag steg upp och gjort det jag ville. Kände jag för att åka in till staun, så var det det bästa alternativet. Jag steg upp och gjorde allt jag ville göra, satte mig i fotöljen vid datorn och bestämde att jag skulle bara reda ut håret  så skulle jag in till stan.
oh my godess vad mycket jag köpte. Stora paket och små paket. Inte minst många. Sen köpte jag lite saker till jul som jag behövde själv, tex puder och ett rött nagellack som ska passa till klänningen jag ska ha på mig. Sen hittade jag en fin tröja på kaphal för ett jävligt bra pris.

Idag så kom mitt nya mobilsmycke på posten som jag köpt billigt på Tradera.com. Det var ingen bra bild men det stod att det skulle vara en ängel. Men när jag tittade på den så tyckte jag den såg mer ut som en älva, vilket var bättre tyckte jag, så jag var asnöjd. Bedöm själva:

Var på ångestgruppterapi. Jag var den enda som kom, så jag frågade om vi skulle ha mötet iallafall eller om jag skulle hem. Men dom två ledarna tyckte att vi skulle köra ändå. Vi skulle göra något vad jag tror dom kallade nada. Öronakupunktur som ska minska stress och ångest och så ska det dessutom hjälpa en med diverse problem man har; till exempel om man försöker sluta röka eller snusa, eller som jag, gå ner i vikt. Jag och en av ledarna fick dom är i öronen, sen satt vi i mjuka stolar med fötterna uppåt (frukansvärt bekvämt var det) i ett mörkt rum med tända ljus. Vi satt där i 40 minuter och lyssnade på lugnande och mjuk musik. Otroligt härligt. Jag låg och funderade på mitt drömliv.

Nu har jag slagit in en jävla massa paket. Bara det att etiketterna tog slut, så det måste jag köpa fler av. Undertiden lyssnade jag på julmusik, vilket jag är väldigt sparsam med. Gör det helst bara när jag pysslar med julsaker så som julklappsinslagning, bakning etc. Robert bad dock om julmusik härom dagen när vi städade. Så jag fick kuva under.



Nu måste jag göra mig iordning innan dom ringer och säger att dom är här om fem minuter. Som jag ser ut nu kan jag inte gå någonstans.

XOXO

Dagarna går och jag stressar på

Idag var det Iris Hadar mellan tio och tolv. Kommer dit och det är fullt med folk. Dom gånger jag varit där hitills har det varit högst 5-6 pers och idag var det nog det dubbla. Det var fikapaus när jag kom och vi upptäckte att alla inte fick plats vid stora bordet. Då föreslog vissa att den eller den kunde sitta vid ett av dom små borden. Fan nej, tryck ihop dom två småborden med stora bordet så fick vi ett långbord där alla fick plats. Det pratades och skrattades.
Men jag gick från fikan först. Jag är ju där bara en ynka 2 timmar, så då känner jag att jag måste passa på att skriva, när det ändå är min uppgift plus att jag vill skriva. Jag satte mig vid min dator och började gneta på och rätt vad det var så var klockan nära på tolv. Jag upptäckte att jag skrivit över 20.000 ord nu och är på 28 sidan. Och då är boken ändå inte indelad i kapitell än. Dags att gå, jag kikade runt för att säga hej då till min nya kamrat på IH, men hittade henne inte. Men jag hittade min handledare och sa att jag måste gå nu. Då berättade hon att vi skulle ha avslutning på Fredag mellan tio och tolv. Jahapp, då hade man det oxå.

Åt lunch på stan för mina sista pengar. har nog 30 kr kvar på kontot nu och lika mycket i fickan. Men jag får pengar i övermorgon, så det gör inget alls. Jag har busskort och allt så jag klarar mig i morgon, fast jag ska både in till staun på morgonen och till sjukhuset på eftermiddagen.
Åkte buss hem med vad jag kallar skitgubben. Alltså, rena motsattsen till älskade bussturken. Jag vägrade ge honom en blick så jag klickade bara på mitt kort och satte mig, kände nästan att jag hade näsan i vädret, men det hoppas jag verkligen inte att jag hade.

Kom hem och pysslade med mobilen i två och en halv timme, med mina nya roliga spel :)  Det är x antal spel från storm8 som jag laddat hem. Jag är besatt av dom. Jag spelar Vampires, Ninjas, iMobsters, Pets LIVE, Racing och World War. Spelar ni något av detta så säg till mig så blir vi vänner där. Föresten, spelar ni Quizkampen så för fan: ADDA MIG!! Det är ju roligast att spela mot vänner. Jag heter nu Liza sand

Fick reda på att jag ska med på Roberts kontorsjulfest på onsdag. Känns aningen stressat. Men jag är ju ledig på dagen, så det ska nog fungera. Fast kontorsjulfest eller vad dom nu kallar det är det knappt. Det är Robert och två av hans arbetskamrater som ska äta hos en av dom kamraterna och jag är inbjuden, konstigt nog. Jag är jobbar ju inte där :(

Ha det fint

XOXO

Mycket att göra + Svarta dockan i kalles

Japp, nu är det mycket att göra.
På måndag ska jag till iris hadar
På tisdag ska jag till barnmorskan och ångesthanteringsgrupp
Ledig onsdag :)
Torsdag är det iris hadar och fika med brodern och dessutom köpa dom sista julklapparna och Roberts födelsedag som ska firas med middag på stan
Fredag är det Yule
Lördag ska vi på lilla julafton hos min syster
Söndag åker vi till GBG
Måndag är det julafton hos svågern
Tisdag är det lilla julafton andra gången hos svärmor
Onsdag är det ännu en lilla julafton hos svärfar
Torsdag hoppas jag på att få gå på mellandagsrean i GBG
Fredag hoppas jag på att få åka hem
Ledig Lördag
Ledig söndag
Måndag nyårsafton med mina kompisar

Ja, det är en hel del stök. Jag undrar när jag får vila. Jag menar, att gå från typ sängliggandes i tre år till detta kaoset. Känner att jag inte kommer få ha tid att ha frid i sinnet.





Allt det här med tjatet om den bortplockade svarta dockan i kalles jul gör mig förbannad. Behåll den lilla flickan. Att vi plockar bort henne för att inte någon ska bli upprörd för att det är en SVART docka med i programmet visar ju att det INTE är ok att vara svart. Barn som ser denna lilla snutten tänker nog inte: "oj, vad fel. En svart docka kan ju  inte vara med." Barnens enkla sinnen är det vi borde eftertrackta. Där man inte ser om det är fel eller ej beroende på ens hudfärg. Det är när man börjar tänka den tanken som det går fel. Om dockan varit vit? Skulle hon då blivit bortplockad? Knappast. Detta visar ju helt enkelt att det är fel att vara svart men ok att vara vit. Och jag måste ju avsluta denna lilla monolog med att tomten tillochmed stämplar henne i rumpan att hon är ok. DET borde ju påvisa att det är ok att vara svart.
Han hon säger Mommy är ett skämt från en gammal, mycket gammal komiker som på runt 30-talet sminkade sig svart i ansiktet och sjöng en låt om just mommy. Det har sen blivit en stereotyp, framförallt i tecknad film. Jag tänker på till exempel en del tecknade svartvita filmer där man fått sot i ansiktet och ser ut som en svart man med stora läppar. Eller en tändsticka som blåsts ut och blivit svart och får ögon och en stor mun och utbrister "Mommy".
Ska vi idag ta bort alla dessa gamla skämt som på den tiden ansågs helt normala och roliga, bara för att idag anses dom vara rasistiska? Nej, vi ska titta på dom, skratta åt dom och tänka på att det var en annan tid och ett annat liv. Det är när vi tar bort dom som det blir rasistiskt. Ju mer vi tar bort, desto mer förstår barn, utlänningar och gemene människa att det är FEL att vara av just det som blivit borttaget. Det är i princip som att din genre är fel.
Det är ju tillexempel så det är i högervridna sammanhang. Tillexempel kyrkan som vill ta bort alla homosexuella? Ja, då är det ju fel att vara homosexuell. Att ta bort är fel, att ha med är rätt i mina ögon.

XOXO

Deppigare än på många månader

Efter många dåliga besked, nya aktiviteter, stress och julstök + s.k. "stöd" angående att jag vill ta en paus från bantningen ett litet tag så är jag nu i botten nedkörd.
Jag har en stor bula och blåmärken i pannan efter ha slagit huvudet i väggen/golvet så många gånger, för att bli av med panikångesten och rösterna i huvudet. Mina lår är sönderrivna och fulla med sår efter jag rivit mig med naglarna över dom tills det börjat blöda, även detta gjort av samma anledning som förra.
Jag är än en gång på väg in i avdelningen, diskuterade det med min terapeft idag. Men jag sa att det hade jag inte tid med. Men vi bestämde oss för att jag skulle vara mer försiktig med vad jag lägger ut på fäjsbok, inga känsliga ämnen eller liknande. För det kan, precis som det hände, ge bakslag och det sänker mig ännu mer.
För att jag inte ska hamna på PIVA eller bli tvångsintagen på avdelningen just nu så ska jag ta det så lugnt det är möjligt. Göra mina aktiviteter och ärenden, but thats it. Vill jag äta onyttigt just nu, och dra drastigt ner på motionen, så ska jag göra det. För att inte lägga mer press på mig än vad som nu är lagt. Jag pratar inte om hettsätning eller att jag inte ska röra mig alls. Men jag ska inte kämpa så hårt och unna mig lite godis och glass då och då. Inte väga varenda gram av min mat. Jag kommer såklart inte vräka i mig fet mat och stora tallrikar. Jag kommer fortfarande äta mycket frukt och grönsaker, men jag kommer inte väga det. Jag kommer för det mesta fortfarande gå till sjukhuset, som ligger en halvtimme bort, om det inte är värsta stormen. Någon gång, när det inte är så halt ute, så kommer jag nog även gå ända till nangiala som ligger en bit bort.
Nu är jag så hemskt deppig och min ångest så på topp att jag orkar knappt prata, jag ligger mest i sängen och gråter för det är så hemskt i mitt huvud.

Så just nu, snälla. Var försiktiga med mig. Jag känner mig som en porslinsvas i en butik med en elefant som dundrar in.

XOXO

Moské i sverige

Ok, nu kanske jag väcker lite känslor, men jag måste få säga vad jag tycker i denna frågan.

För mig är det självklart att vi ska ha moskéer i sverige. Inte allt för många men tillräckligt så att dom flesta muslimer ska få ha ett ställe att gå till och få be och känna sig trygga i religion, i samhället och bland likasinnade. Vi har fri religion här i sverige och det borde vi med stolthet stå för, för det är inte många (iallafall inte tillräckligt många) länder + amerikanska stater som har det. Vi ska få tro på vad vi vill och då tycker jag det är en självklarhet att man ska få vara bland likasinnande, iallafall på högtider.

Men många muslimer får åka långt för att få träffa varrandra i en moské. Istället bildar man mindre grupper som ber i hemmet eller kanske i en källare. Det är här här då risken är större för att extrema och sekteriskiska idéer kan få fäste. Med en stor och gemensam samlinglokal motverkar det ju fundamentalitism och terroridéer för då finns det en njutning i religionen och att få känna sig hemma, istället för att man känner förakt och misstro till det svenska samhället och staten.

Allt för många i sverige går runt och tror att alla muslimer är i grunden terrorister. Dom vandaliserar, klottrar, förstör saker och ting. Hur många är det inte som går igenom en liten tunnel som är nedkladdad och tror på automatik att det självklart en ungdom som är utlänning. Jag ska tala om för dig att det finns lika många svenska ungdommar som kladdar. Det är bara en fördom, och det har vi inte plats för.

Kristna är inte bättre än muslimer. Vad gjorde inte kristna på medeltiden och längre tillbaka och senare efter det. Tänk på häxjakten. Vilka bedrog inte den med stora steg. Jo, kristna. Vilket mellan 1400-1600 talet dödades minst 30.000 oskyldiga människor för att vara beskyldna för att häxeri. Att man orsakat torka, dödat djur som människa med saker som "det onda ögat", dansat med djävulen och ha honom som sin "gud" och andra påfund. Tiotusentals "häxor", oftast oskyldiga kvinnor och vissa män eller "kloka gummor och gubbar" blev torterade till döds och om dom inte dog i processen så hängde man dom eller hög huvudet av dom. Tro det eller ej, det var sällan dom eldades upp levande. Man slängde istället den döda kroppen på elden.

Jag har en del muslimska vänner och betraktar dom som likvärdiga mina kristna vänner. Jag har pratat en del direkt med dom om sin religion, vilket dom flesta inte har något som helst problem att prata om, snarare tvärtom. Jag försöker få information direkt från källan istället från tv/tidningar och internetet.
Muslimer har, precis som kristna, lika många olika strängar av sin religion. Det finns ju ortodoxa kristna, katoliker, protestander, jehovas vittnen och många andra. Det finns runt 9000 olika kristna samfund och bara i sverige finns det 50-60 olika samförbund. Många av dessa är också terrorister precis som många muslimska samförbund är det. Det där med slöja är ett val och som oftast inget måste. Jag har flera religösa vänner som inte tvingar sina döttrar till slöja. Det är oftast ett val som flickan själv begår och bär slöjan med stolthet.

Många kommer med kontran som att om DU (se mig) kommer till ett muslimskt land så skulle du bli tvungen att ha slöja och klä mig som dom. Tycker inte du det är fel? Jo, jag tycker det är fel, men vad har det med att göra att muslimer inte ska få ha en moské eller själva bära slöja i sverige. Ska vi vara lika "dåliga" som dom. Sjunka till deras nivå? Vi borde väl stå som ett bättre exempel och acceptera muslimer för vad dom tro på och låta dom få ha sin moské och slöja och känna sig hemma här i sverige, precis som vad vi hade velat om vi velat/blivit tvugna till att flytta till ett av deras land om det skulle blivit krig eller svårigheter i vårat land.

Alla terrorister är muslimer! FEL! Under den senaste undersökningen är det endast 6% av allla terrordåd som utförs, är av muslimer. Titta på detta diagrammet bara.

Jag är själv inte kristen utan starkt troende Wiccan. Vi är inte många i samhället och jag känner ingen annan Wiccan personligen, bara lite via nätet. Om jag hade haft körkort hade jag nog gärna åkt till malmö, gbg eller stockholm runt högtiderna, för där finns det ju såklart dom flesta wiccaner, för att få vara med dom egna. Men jag får fira i min ensamhet, eller ibland är min man med mig, fast han är ateist. I min religon är akten inte lika stark som tanken. Och i och med att jag är ensam så firar jag endast med att tänka lite extra dom dagar det är högtid. Har hört en del säga om jag firar jul och påsk etc. Nja, det gör jag. Fast jag firar inte att jesus blivit född eller att han dog för våra synders skull. Jag firar påsk och jul för att alla andra gör det i min släkt, både ingift som blodsband. Det är ett ställe för mig att få träffas och ha roligt med sina nära och kära. Som nyår, nyår är ju inget kristet direkt, ändå firar vi det, eller midsommar. Det finns ingen religion under det, bara att få träffas och vara glada, kanske ge presenter. Skulle dock man vilja gå till kyrkan i juletid så avstår jag gärna.
Jag är döpt och komfimerad. Jag var redan vid den åldern man skulle komfimera sig lite bortvänd från kristendomen, men jag valde att komfimera mig ändå. För att veta vad jag tog avstånd från. Jag fick lära mig mycket och är inget jag ångrar. Men strax efter detta var över blev jag wiccan. Jag läste mycket om olika religioner och sökte det som var rätt för mig (därav min komfimering tex). Jag har en del (mycket få) gånger varit svag i min tro, tror dock många varit det själva, och tror det är för att jag inte har några likasinnade hos mig.
Så länge jag slipper lyssna på om gud och jesus, går jag gärna in i kyrkan, framförallt kyrkan på sjukhuset (som ofta verkar rikta sig mot dom flesta religionerna, men koncentrerar ju sig självklart på kristendomen). Jag gör det för att tända ett ljus för den jag tänker på som kanske har det extra svårt eller för dom som gått bort från mig. Sen går jag gärna in i stora gammeldags kyrkor som är smyckade och har en historia. Det är härligt och  mysigt, tyst och behagligt och trots att jag inte är kristen så känner jag en värme därinne från min egen Gudinna. Hon finns i allas hjärta och i alla religiösa samlingsplatser, för Hon, till skillnad från många andra gudar, är inte hatfull och svartsjuk mot andra religoner och gudommar. Hon snarare uppmuntrar en att söka upp dom och hitta sitt egna. Om jag skulle gå från att vara wiccan någon gång i livet till att bli tex kristen skulle jag inte vara rädd för hat från henne eller att jag skulle bli straffad eller att hon skulle förneka mig. Jag skulle heller inte hamna i ett helvete, för det finns det inte i  min religion. Jag tror snarare att hon skulle ge mig en knuff i rätt riktning och vinka av mig med ett leende.

Vi ska inte uppmuntra främlingsfientlighet för att skilja på oss genom religion, hudfärg, mental kapacitet, sjukdommar och fel. Vi är alla människor. Vi är alla lika och vi vill alla ha lika rättigheter oavsett om man är muslim eller jude, på arbetsmarknaden eller psykiskt sjuk, har ett handikapp eller vara hurtbulle, rökare och ickerökare. Vi måste bara acceptera varrandra, ta hänsyn till varandra. Sluta dömma, sluta peka ut och sluta att indela oss i gupper. Vi är alla en och en är alla. Det är här vi börjar, ska inte DU också börja acceptera och älska dina bröder och systrar oavsett vad dom har med sig i bagaget?

Bubbetorps julmarknad

Vaknade i morse som vanligt mellan nio och tio. steg upp och gjorde dom sedvanliga procedurena med datorn. Att kolla alla saker etc. Ringer mamma och frågar när vi ska åka till bubbetorp för att gå på den årliga julmarknaden. Halv två kommer dom sa dom.
Vid tolv blev jag övermäktigande trött så jag la mig i sängen, såklart så somnar jag efter en stund och vaknar av att mobilen ringer, jag svarar och  mamma säger att dom här hos oss om fem minuter. Gnuggar sömnen ur ögonen och jag bara tar det lugnt. För smart som man är så hade jag redan klätt på mig kläderna jag skulle ha och sminkat mig. Var bara att åka. Robert var halvfärdig och vi var snabbt nedanför, för att bli upphämtade.
I bilen säger jag att vi måste ta ut pengar och mamma och pappa skriker i kör: NEEEEJ!!
Tydligen hade dom haft problem med att ta ut pengar själva, men vi provade att ta ut på cg och det fungerade visade det sig. Sen bor det väg mot bubbetorp.

Vi går runt och mamma fastnar vid kardningen av alpacka-ull. Som hon sen köper. Jag köper några remmar och där skilljs vi åt. Jag letar efter min sedvanliga väggalmenacka som för andra året i rad inte infinner sig, jag suckar och deppar lite. Men med lite sillamacka i magen så mådde jag bättre. Vi skulle ha korv och ost. Men tittar runt lite innan vi bestämmer oss för vad vi ska köpa. Köper åtta lotter för att vinna rökt aul (ål), men det blev bara nitisar. Träffar på mamma och pappa utanför korvbilen och det visar sig att pappa själv köpt lotter och såklart vann en ål. Avundsjuka blev vi. Mamma och pappa köper några korvar till sig själva och jag får en vitlökskorv, snälla som dom är. Blir gott på mackan i veckan. Sen blir det ost-ståndet. Även där köper mamma och pappa en del ostar och robert får en ostabit. Mina föräldrar är så snälla och skämmer bort oss, jag älskar dom.
Pappa frågar om vi köpt aul-lotter, vilket vi gjort med gått bet på. Då frågar robert om jag har några lösa pengar på mig och jag hade en tjuga. Åtta lotter till provar vi på med. Pappa kommer fram till oss och säger att han ska försöka vinna en till oss också. Vi öppnar några lotter och på första lotten vinner han en ål, sin andra då. När det visat sig att vi inte vann någon denna gången heller så får vi den aulen från honom och han öppnar några lotter till. Och ta mig tusan den jäveln. HAN VINNER EN TILL! Som tur var kunde man välja mellan lax eller aul och då tog han en lax till sig själva.
Nöjda och glada vänder vi hemmåt, men pappa och robert bestämmer sig för att ta bussen till hockeyn så åker mamma och jag med bilen. Mamma frågar om jag vill följa med till kallinge, självklart sa jag. Bättre det än sitta hemma och ha tråkigt.
Mamma säger att hon har lite svårt att hitta och har inte sin gps med sig, så jag sliter upp mobilen och fungerar som kartläsare. Vi pratar lite jul och sånt. Efter det kommer jag hem, tänkte trolla lite med robert så när jag satt mig i fotöljen så messar jag honom att jag hade nycklarna i handväskan (som jag inte hade med mig) så jag kommer inte in. Han får typ panik och undrar om jag kan be mamma hämta upp mig och börjar leta upp bussar och så. Jag skrev då att jag skämtade och han skickar bara ett: "jag hatar dig". hihi

Nja, nu är klockan halv sex och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Lite trött, kanske ska lägga mig en stund tills robert kommer hem...

XOXO

Hemma efter liten kväll på stan

Nu är vi hemma och humöret har hunnit både så på topp det kan bli och så långt ner i botten det kan bli.

Vi var nästan först på plats, endast arrangörerna var där innan oss. På protest mot psykisk ohälsa. En man kommer fram till oss och frågar oss om vi var där för den anledningen, jag log och svarade ja. Han sa att han var en av dom som arragernade detta, vi förklarade vad våra olika problem var i lätthet och han frågade helt plötsligt om jag ville sitta med i karlskronas styrelse mot psykisk ohälsa. Jag blev jätteglad och tackade ja med en gång. Då förklarade han att dom hade möte en gång i månaden, platsen och sen sa han att man fick 300 kr i månaden för att man var med. Jag blev överförtjust och sa att vi kunde prata mer senare. Han stängde bakluckan och såg några bevingade ord från wicca/paganismrörelser och pentagrammet på en "bumpersticker" bak på hans bil. Jag sprang fram till honom och frågade om det var hans bil. Han jakade och jag visade mitt pentagram på handleden och sa att jag var wiccan. Han sa att det var hans kvinna (?) som satt dit den, lite besviken gick jag därifrån men glad att det tydligen finns fler som jag i närheten. Känner mig så isolerad i min religion i denna stad. En av anledningarna till att flytt diskuterats lätt.
Tåget kom och tal hölls. Vi var verkligen inte många, men jag kände styrkan och engaremanget från dom närvarande var för hundra. Luften vibbrerade av stolthet för individen och dess styrka alla hade i sin egna svaghet.
Efter talen hölls så släpptes heliumfyllda ballonger iväg och jag viskade lätt till robert att jag undrar om dom är biologiskt nedbrytbara, är inte överförtjust i plast i naturen....
Lite foton:

Vi gick och diskuterade vad vi skulle göra nu, när det var över och klockan var tjugo i sex. Vi gick förbi en restaurang som vi aldrig varit på och sa att vi skulle äta där, jag ville bara gå till simsallabim först för att inhandla dyliga saker. När vi gick ut därifrån så skulle jag precis ringa pia om när hur och var vi skulle träffas, precis när jag ska trycka på "send" så ringer den lilla flickan. Hon säger att det nog inte blir något ikväll. Hon hinner helt enkelt inte. Tja, helt ok för oss... Vi bytte matställe och sa att vi tar hem subway istället och äter hemma, billigare och lite mysigare för vi ville hem. Vi springer in på hemköp där det inhandlas lite andra saker. OBS OBS!!! Gillar ni body butter, gå NU till hemköp under åhlens. Visst, det är ett b-märke men jag har provat det och det är fantastiskt, tjockt och skönt nu under vintern och doftar hela dagen. Det är stora förpackningar och dom kostar endast 20 kronor styck. Skynda skynda. Jag köpte två, ett vanilj och ett mango.
Inne på subway mottags vi av hon som brukar vara där när vi köper subway. Alltid som ett sammanträffande är hon där och minns oss väl. Hon vet vad vi brukar vilja ha etc. Jag sa att jag alltid velat prova chicken teriyakin, men inte vågat. Äter teriyaki hemma ofta men aldrig vågat ta det på subway hehe. Under tiden hon gjorde våran mat så skrattar vi och pratar. Och så fick hon mig att lova att prova teriyakin nästa gång och om nästa gång hon jobbade där och jag kom in skulle hon tvinga mig :)
foto på mig och Robert utanför subway:

Buss hem var det då, det var här allt gick åt helvete... Gick ombord på bussen, glad i hågen. Jag har skaffat 1zons-kort men är osäker på hur man använder det. Så jag sa helt enkelt: en zon tack, och log samtidigt som jag höll upp kortet i och med att det var en tvåzonsbuss vi tog. Busschaffören (en gammal, smal, skallig man med glasögon) trycker in några knappar och jag håller fram kortet mot maskinen. Den säger buuuuup och han säger irriterat att jag inte har några pengar på kortet. Men då säger jag snällt att jag menade att det var ett enzonskort jag hade. Då ryter han till att då skulle jag fan inte sagt så och han ändrar det samtidigt som elaka ord kommer ur munnen på honom. Nu fungerade kortet och samtidigt som jag går för att sätta mig ner så säger han ganska högt, iallafall så högt att jag hör honom att "man behöver för fan inte vara dum i huvudet". Jag stänger av alla system och hör inte något mer på några minuter. Efter en stund upptäcker jag att tårarna rinner på kinderna och robert tittar på mig och håller min hand. Jag torkar mig med ärmen. Robert sa då att han sa till chaffören att man behöver inte vara otrevlig. Jag log mot honom och började koncentrera mig på annat för att få distans från mig själv. Jag snokar inte i andras saker, men jag tycker om att lyssna på andra människor. Försöka förstå hur andra beter sig och pratar. Ett par tonåringar, går högst i ettan i gymnasiet klagade på en kompis som hade gått från att vara raggare till punkare och tyckte att han borde bestämma sig för vad han skulle vara. För mig var detta ett intressant samtal. Personligen tyckte jag att personen som dom pratade om gjorde rätt, ville han byta stil gjorde han rätt. Jag föredrar faktiskt människor som byter still i musik, klädsmak etc ofta, för då är man mera varierad som person antagligen och har som oftast en inblick i alla stilar och kan kontra sig gentemot diverse människor som inte tillhör sin personliga stil just nu. När vi gick av så sa robert att han skulle gå av där fram, vilket verkade suspekt för mig men jag orkade inte ta upp det. Men efter några minuter så hoppar han ändå av där bak. Jag frågade vad han gjorde. Robert sa att han ville ha namnet på föraren, han sa inte att han tänkte klaga på honom hos blekingetrafiken, men chaffören vägrade ge namnet, han sa bara att; "du vet vilken linje du är på och vilken tid. Så nu antingen sätter du dig eller gå av." Robert gick av såklart och har sagt att han ska ringa blekingetrafiken i morgon, får han inte tag på dom ska han skicka ett klagomålsmedelande. Jag kände mig bekyddad och stolt över en man som tar mig i försvar när jag inte själv kan det. Fast jag kan det ganska ofta hehe. Man pratar om kvinnlig stolthet och att det "svaga" könet borde ta mer plats. Men det handlade inte om det. Oavsett om det var en kompis eller min mor eller min man, så tog denna människa plats för att stå upp för mig och säga emot när jag själv inte klarar det. Det handlade inte om det svaga könet, det handlade om det för stunden "svaga" Liza. Robert har lovat att ta kontakt med blekingetrafiken, vilket jag känner att jag inte orkar just nu, för jag känner mig ömtålig och inte orkar kämpa. Hoppas detta går vidare. Har man med människor att göra så har man inte rätt att beté sig så, för det finns mycket ömtåliga människor därute, även om man inte ser att dom är ömtåliga. Som jag i vissa stunder. Jag älskar Robert. Och jag litar på honom. *suck* jag har blivit lärd att man inte ska börja en mening med OCH eller liten bokstav, men pallar inte ibland. Tål min skrift eller sluta läsa hehehe :D

Hemma, skönt. Nu när jag skrivit färdigt ska jag äta och jag ska dricka och titta på my little ponys samtidigt som robert lyssnar på hockeyn.

Längtar tills i morgon :D







XOXO

Manifestation mot psykisk ohälsa

Idag skulle vi gå tåg mot psykisk ohälsa. Men med tanke på vädret så kommer jag och robert mötas upp på stortorget istället. Jag vill INTE halka. Efter det ska vi med vår kära vän pia och repa lite inför i morgon. Ska bli kul, men nervös är jag på högsta nivå.

Kanske skriver lite när vi kommit hem.

XOXO

Allt bara skiter sig, men vad gör det?

Idag skulle jag såklart in till iris hadar, men igår ringde dom och ställde in. Men jag ska dit på tisdag (får man hoppas).

Nu i helgen får man inte en lugn stund. I morgon ska vi gå protesttåg mot psykisk ohälsa. Det är en bra bit att gå och det är väldigt halt ute. Så jag undrar om jag pallar. Jag har anmält mig att jag ska gå, men om jag känner att jag inte orkar/vågar så kommer jag ställa in.
På lördag ska vi till amatörteatern och ha julfest. Jag vet inte så mycket av vad som kommer hända förutom att jag tydligen ska sjunga en sång. Håller på att lära mig texten nu.
På söndag ska jag, robert, mamma och pappa åka till bubbetorps julmarknad. Vi har inga pengar direkt, men jag ska kolla efter en almenacka som jag gör varje år. Dom brukar ha fräna almenackor där, sådana där som man hänger på väggen. Förra året hade dom dock ingen :(
Får se hur det går i helgen :)

Vi har nu bokat biljetter till gbg (tja, inte göteborg utan, äh kommer inte ihåg hållplatsen) den 23 december och det lär ju bli fullbokat. Hoppas bara inte dom ställer in tågen... Vi tog det datumet för min syster ville ha lilla julafton med oss på lördagen den 22a, så så får det bli. Robert har lovat att vi ska försöka komma in till göteborg för att gå på mellandagsrea, men vi får se hur det blir med det. Blir det inte av så kommer det andra dagar.

XOXO

Ångestgruppen över

Då har man varit på ångestgruppen för första gången. Valet är taget. Jag vill fortsätta på ångesthanteringsgruppen. Får byta tiderna på tisdagar (då jag ska vara på iris hadar) men har kvar torsdagarna. Se om jag kan få en annan tid istället för tisdagar mellan ett och tre.

Ångestgruppen hjälpe mig faktiskt idag, redan! Jag ska inte ha ångest så mycket för att jag inte går ner i vikt och inte klarar maten plus träningen. Låt mig ta en paus, speciellt nu vid vintertid. Bara jag inte börjar gå upp igen.

Ångesten är lite lättande



XOXO / Liza

Ångestgrupp och Iris Hadar

Idag ska jag för första gången på ångestgrupp. Ett ställe som ska hjälpa mig hantera min ångest som är ett väldigt stort problem i mitt liv. Trivs jag och vill fortsätta så måste jag byta dagar på Iris Hadar som jag har börjat på, för det krockar precis. Iris Hadar ska jag vara på på tisdagar och torsdagar mellan ett och tre och klockan kvart över tre börjar ångestgruppen varranan tisdag och torsdag. Hur något kan krocka så perfekt förstår jag inte.

Oj, nu är det något jag glömt. Jag har ju inte nämt Iris Hadar något och berättat vad det är. Det är ett ställe jag ska gå till som en sysselsättning. För att förbereda mig inför jobb eller skola kan man säga. Där har vi i förväg bestämt vad jag ska göra, det finns kurser eller att man jobbar inviduellt eller liknande. Man kan göra precis vad man vill, bara man bestämt det i förväg så man har något konstruktivt att gå till. Mitt "jobb" är att när jag är där ska jag skriva på min bok jag har börjat på. Sen får man ju fika och umgås med dom andra om man vill eller orkar. Detta ska jag göra två ggr i veckan i två timmar. Jag har en ledare där som ska hjälpa mig och stödja mig. Jag har varit där två gånger, fast inte på riktigt, första gången var jag där med  mina AMA-ledare och bestämde mig för att gå där, andra gången jag var där så skrevs jag in. Dom skrev in vad jag ville göra, vad mina mål i livet är, vad jag är bra på och är dålig på. Och en massa annat. Så idag skulle egentligen varit min första dag. Men iom att jag redan bestämt att jag skulle gå på ångestgruppen så kommer torsdag vara min första dag. Då ska jag ha bestämt om jag ska fortsätta på ångestgruppen eller inte och om vi i så fall ska få byta dagar eller tider.



På fredag ska jag och Robert, och förhoppningvis en del till, gå march mot psykisk ohälsa. Försökte få med mamma, men jag tror inte hon följer med iom vädret. Det ska bli minus åtta grader.....


XOXO /L

Film: Breakfast club

Detta är en film som jag har jag om och om igen under mina yngre tonårsdagar men har dock inte blivit sedd igen på nog en tio år nu. Min kära syster sa härromveckan på facebook att hon skulle se den och då blev jag sugen.
Jag började tänka på att det kanske var saker jag inte förstod i filmen som jag kanske förstår nu, när jag är äldre och lite mognare. Jag såg den nog ett 50-tal gånger mellan åren 11-15 och jag älskade filmen. Jag förstod inte mycket, men det var något med den som fick mig att känna mig tillfreds. Och så nu, när jag sett den igen precis, så får jag precis samma känsla. Fast nu förstår jag dom sublima referencerna, vad dom gör och hur det påverkar och skildrar filmen.

Nu förstår jag att filmen är mycket djupare än vad jag ansåg den vara när jag var yngre. Men nu förstår jag. Att trots att vi alla är så olika, bra på olika saker, har olika färdigheter, olika mål och olika förutsättningar så är vi ändå samma och likadana. Vi alla har krav på oss, framförallt i tonåren, som vi förväntas klara. Dom målen är tillexempel att vara populär, ha bra betyg eller vara en duktig sportsman är olika, men ändå i grunden likadana. Det är ett ansvar som påverkar en och hjärntvättar oss till att vara människor vi egentligen inte vill vara. Vi blir satta i fack, där vi egentligen inte tillhör, utan snarare att vi alla befinner oss i samma fack. Alla tror vi att vi är ensamma med våra problem, men det är tvärtom. Vi har alla precis samma problem, bara det att på ytan är vi olika. Har man blivit satt i ett fack att man är en tuffing och brottsling, då är det svårt att skrapa av sig den ytan och istället så bidrar det med en framtid som vi egentligen inte vill ha. Det slutar med alkoholism, misshandel och arbetslöshet. Barar för den där etiketten man fick i skolan genom vänner, lärare och familj. Det är svårt att ta sig ur en sån position och istället vända på bladet och kämpa för bättre betyg när man har så mycket press från alla andra. Eller sluta med sporten man egentligen hatar eller börjar tröttna på. Att ta sig ifrån etiketten "konstig". Att börja med en sport är så gott som obefintlig att få grepp om om man är ett ess i ämnena i skolan.
Vi kan alla vara vänner om vi tar oss ur dom facken och umgås med varrandra, inte för att man har hamnat i samma gäng, utan för att den ena tycker om den andra. Men detta är svårt.

Vi är alla lika, oavsett hur vi ser ut utanpå.....

Psykvården är puckad!

I alla fall PIVA (psykiska intensivvårds avdelningen) eller PAKA eller vad dom kallar det nu. Dom byter namn hela tiden.

Javisst, jag har fått mycket hjälp i mina dagar tack vare karlskronas psykvård. Hamnat på gruppcenter, bott på avdelning, varit på ett vårdhem för psykiska och fått hjälp med medicin. Allt för att lindra mitt lidande. Vissa saker har hjälpt, andra inte.

Denna veckan har nog varit den värsta i år. För det första har jag inte kunnat sova. Jag somnar kanske runt ett på natten och vaknar halv fem, halv sex. Under tiden sover jag mycket oroligt. Vaknar kanske en 20 gånger (ingen överdrift) och har hemska mardrömmar däremmelan. Jag kan inte äta, inte koncentera mig för fem öre, förlorar fokusen efter en fem - tio minuter. Det kliar i kroppen och det känns som att mitt skinn sitter åt och att myror och skalbaggar är under den. Jag har ont i huvudet. Försöker lyssna på musik, men även den mest avslappnande musiken låter som oväsen i hörlurarna. Jag får inte ner ett ord på papper och har haft flera panikångestattacker. Jag kan inte ta mig för något, som att städa eller skriva på min bok. Upptäcker mig själv sittandes och stirrar ut i tomma intet och när jag tittar på klockan har det gått en timme eller två. Tittar på nån tv-serie och efter några minuter slänger jag av mig hörlurarna eller stänger av programmet och skriker att det inte går mer.
I går morse strax efter åtta på morgonen ringde jag karlskrona öst och bad att få så snabbt som möjligt få prata med min terapeft. Hon ringde aldrig tillbaka. Ringde idag igen vid samma tid och upprepade min förfrågan och fick samma svar, hon skulle ringa upp. Jag ringde igen vid ett. Nu är klockan halv fyra, tror dom stänger fyra på fredagar, och hon har inte ringt. Hon har sagt att när jag mår dåligt på vardagar så ska jag ringa mottagningen, vilket jag har gjort, utan resultat.
För en stund sen började jag få panik för att jag upptäckte att hon antagligen inte skulle ringa idag heller och om hon ändå gjorde det skulle jag inte hinna få några sömntabletter utskrivna, vilket jag är lovad om jag skulle få besvär med sömnen igen. Har inte tagit dom på ett halvår. Jag slutade själv efter 5 år med dom, men hade i tanken att jag kanske, fast bara tillfälligt, kunde komma behöva dom. Men jag och min terapeft, på min begäran tog bort dom från apotekets lista, så att jag inte skulle kunna ta ut dom bara för att jag fick ett sug och inte för att jag behövde dom. Det har fungerat tills nu.
Jag ringde då piva (paka) och undrade vad jag skulle göra. Fick vänta en kvart först, men det var ok, det är ofta någon är före en och man får vänta. Fick dock tag på en man efter en stund (lät som en kopia av min svåger, fast med blekingedialekt och efter en stunds pratande, dummare). Först började han tjata om att dom inte hade någon kontakt med mottagningen och det fanns inget han kunde göra etc etc. MEN det var ju inte DET jag behövde hjälp med. Jag behövde inte hjälp med att få tag på dom utan hjälp med hur jag skulle hantera mitt mående och beteende tills jag fick tag på dom eller skulle dit. Jag förklarade att som jag mådde nu, så fanns det kanske en chans att jag hamnade på piva i helgen. Först då frågade han vad som var mitt problem. Jag förklarade i lugn takt hur jag mådde och hur länge det pågått. Då frågade han vad jag trodde det berodde på och jag sa att min mamma trodde att det berodde på att det blivit höst och att vi ställt om klockan etc, en sorts höst-depp alltså. Personligen tror jag att det har med min bok att göra, som jag blivit besatt av. Förra veckan började jag skriva på en bok och orden flödade ur mig och ark efter ark skrevs. Sen i söndags så var jag helt slut och sov hela dagen och hela natten men vaknade dock mycket tidigt på måndagsmorgonen. Och sen dess har det varit så som jag berättade innan, fast värre och värre för varje dag som gått. Jag tror att det är min tillfälliga besatthet av boken gör att jag inte får någon sömn, jag kan inte sluta tänka på den. Men jag får ju inte ut något så det fastnar inom mig på något sätt. Och då byggs det upp. I och med att jag inte får ut det men det ändå kommer mer så blir det ju bara mer och mer och mer och mer och............................................. tja ni fattar. Då sa han att jag skulle lägga boken på hyllan ett tag, över helgen bara till exempel. Då tänkte jag: JAAAA, vad smart du äääääär!!! Säger du till en människa med OCD-syndrom (tex tvätta händerna varje timme) att lägga det på hyllan ett tag. För det är precis så jag känner mig. Jag har aldrig haft ett OCD men om jag skulle haft det, så är det säkert så det skulle kännas. Men jag sa bara i sorgsen ton att jag skulle försöka med det. Och sen började han tjafsa om min sömnmedicin, som jag redan förklarat för honom att jag haft den, men den är borttagen på min egen begäran. -Jaaaa, när slutade du med den, frågade han. - Tja någon gång i våras, kanske i april tror jag. -Neeeeeej, det är mer närmare maj säger den idioten. Då tänkte jag igen: MEN SNÄLLA RARA MÄNNISKA. Maj är vår. Det har gått ett halvår. Jag är fri från medicinen, jag har inget beroende längre.
orkeslös som jag är så instämmer jag bara att det kanske är korrekt. -Och du har inga tabletter kvar hemma?
Då började jag få panik, OM jag hade haft det hemma, skulle jag då inte redan tagit dom och ordnat detta själv???? - Nej.
Och inga på apoteket?
neeeeeeeej... sa jag långdraget.
-Men det står  här att du fick sju utdrag och du har bara tagit ut fyra.
- Jaaaaa, men jag tog bort dom själv från apotekets lista för att inte ta dom själv igen utan behov.
Jag började undra om mannen var efterbliven. Eller inte lyssnat eller tja, brydde sig. Och så höll han på om medicinen ett tag.
-Du kan ju komma in här om du inte kan sova igen efter i natt så kan du få några tabletter, men vi skriver inte ut recept.
OK, jag har varit sjukskriven i sju år, varit på piva fler gånger än jag kan räkna på händer och fötter ihop och detta tror du att jag inte visste???? pucko.
Tillslut orkade jag inte höra honom. Sa tack, skulle ringa igen om det blev värre (kunde det bli det?) och hej då.

Under hela detta samtalet har mina ord varit korta meningar och bara ja eller nej eller mmm. inte dom hårda ord som jag skrivit här, det är saker jag tänkte medans vi pratade. Jag varken vågade eller orkade bråka eller skälla. och vad skulle komma utav det?
Det är inte första gången detta har hänt på piva. Dom säger, lägg dig ner och slappna av och ring igen om det blir värre, DET säger dom när man ringer och gråter och skriker av panikångest. Om man ringer och uppvisar det beteendet, tror dom verkligen det fungerar. tror dom verkligen att man inte redan har försökt med det dom rekomederar. För mig är att ringa piva något jag gör när det bara är som nödvändigast och jag faktiskt behöver hjälp. Men dom kommer sällan upp till den pallen. Iallafall sällan hos mig. Det känns som att jag måste skära mig för att jag ska få komma dit och få hjälp. För, förr när jag skar mig, fick jag komma dit med en gång. Jag har lika ont fortfarande MEN jag skär mig inte längre. Ska man ta till kniven eller dyligt för att bli tagen på allvar? Jag var självmordsbenägen i många och och får ibland dom rycken fortfarande, fast nu kan jag hålla tillbaka med hjälp av Robert och medicin. Visst, jag fick terapi. Men jag fick ingen verklig hjälp försen jag försökt ta livet av mig på ett sätt som faktiskt skulle funkat om man låtit mig vara. Jag tog en "grogg" av rengöringsmedel av olika desslag när jag var 21 (tror jag). Pappa upptäckte mig när jag kräktes upp en del på toa och frågade vad som hänt. Jag berättade såklart. Han skjutsade in mig akut till akuten där jag blev nedsövd och rensad och sen fick jag ha... vad heter det.... Tja, en tub genom näsan till magen, för strupen hade blivit skadad. Jag låg en eller två dagar på IVA och hamnade sen på psykavdelning. Slapp den där tuben efter en vecka då dom värsta såren läkt, men jag fick bara äta mjuk mat för att såren inte skulle rivas upp. Om jag skulle börja få upp blod skulle jag med en gång meddela personalen. Där var jag i ett halvår. Första månaderna var jag höguppkollad. Dom kollade upp mig med jämna mellanrum, även när jag sov, för att jag inte skulle hitta på några dumheter. Sen slapp jag kollen, men jag fick inte gå ut. Sen fick jag gå ut men jag var tvugnen att ha en personal med mig, tillslut fick jag gå ut själv och ha hempermision. Under tiden hade jag terapi och andra småsaker dom satte upp på mig så att jag hölls aktiverad. När jag fick gå ut så skulle jag ut och gå två ggr per dag. duscha varje dag, rita, tv etc. allt hade sin tid. Man skaffade sig några vänner, men dom förlorade man sen. Man skjutsades alltid runt där, för såklart, fick männ och kvinnor inte sova i samma salar. någon gång hade jag eget rumm, andra gånger bodde jag i samma rum som 4-5 stycken. Det var väldigt jobbigt.... Efter det hamnade jag på aurora. Som är något av det bästa som hänt mig. Det var ett psykvårdhem. Vi hade dagliga samtal och aktiter. Man bodde där, hade eget rum. Tv.n fick inte vara igång på dagarna. det skulle städas i hela huset samt sitt rum en gång i veckan, det hjälptes man åt med. varje måndag gjorde man en matlista för veckan. man bestämde vad som skulle ätas tillsammans. varranan helg bodde man hemma, antingen hos sina föräldrar eller i sin lägenhet eller liknande. eller så fick man bo på avdelningen. Men efter ungefär ett och ett halvt år blev det sämre. Aurora och boklunden (typ samma sak som aurora) fanns det inte tillräckligt pengar till, utan skulle slås ihop. Visst, det var ok. Träffade nya patienter och personal. fast det var permision varje helg nu. vilket var jobbigare. Men även det började pengarna sinas till och efter ett halvår och några obehagliga saker hade inträffat så började även det läggas på is. Man fick inte bo där längre om nätterna. Jag var ganska stark då och klarade för det mesta att ta hand om mig själv. Jag släppte vad då som blivit kallad Wiljan bakom mig och flyttade helt in i min nya fräscha lägenhet som jag älskade i motsatts till den jag hatat som jag hade haft i torhamn. När jag kom hem i den gamla lägenheten och slogs av dess doft (ingen äcklig doft, men den lägenheten hade en speciell doft) så mådde jag illa och den lägenheten var fylld av ångest. Hatade hempermisionen när jag hade den lägenheten. Berättar mer om den lägenheten i ett annat inlägg tror jag. Jag träffade Robert via nätet samtidigt som jag hade vanlig terapi och frivillig terapi på nya wiljan som var lite överallt fast mest i gamla övergivna aurora-huset. Jag hade bott där i ett och ett halvt år och nu när man gick där kändes det tomt och övergivet, som ett spökhus. Jag tittade in i mitt gamla älskade rum och jag fick känslan av att själva rummet spökade för att det en gång varit så älskat (av mig) och sen bara blivit ensamt helt plötsligt, det var otäckt.
Även fast jag lämnat wiljan frivilligt så fick jag ändå känslan av att bli utkastad. Jag halvlåtsades att jag ville komma därifrån, vilket jag ville till en viss del,  men kände ändå att jag inte var riktigt färdig. Men??? skulle jag någonsin bli det? Om jag inte tog detta aktiva beslutet själv skulle jag med säkerhet bli tvångsutkastad efter ett par månader och var hade jag hamnat då? Nej, bäst att vara så stark som möjligt.
Efter en tid kom Robert in i mitt liv på riktigt och alla bitarna som fattats i mitt liv började falla på plats? Nej, jag mår ofta mycket dåligt, har dock haft en superbra sommar, men med hans hjälp är det för det mesta hanterbart. Han vet vad han ska göra när jag mår si och så. Han är självklart inte perfekt utan tabbar sig ibland. Men vad gör det. Han får det att fungera för det mesta. Vi försöker lägga så lite press som möjligt på mig när jag mår dåligt (som nu) och när jag mår bättre så försöker jag sköta hemmet och hjälpa till med maten och annat. Ofta ligger jag i sängen helt apatisk, andra gånger är jag uppe och städar och dansar. Det går upp och ner. Men mitt liv funkar. Jag har fått en hel del vänner, framförallt nu över sommaren, som hjälper mig. I och med att jag har för det mesta kunnat fungera normalt i sommar så har kraven från familjen minskat. Det känns bättre helt enkelt.

Ni undrar säkert hur en med koncentrationssvårigheter kan skriva så mycket. Men det har tagit tid det lovar jag. Men jag ville bara få ur mig det.

ha de


XOXO

I skriftens tecken

Jag håller på och skriver. Tja, nog 90 % av alla ni som känner mig vet nog om detta nu. Men jag är så stolt över detta. Jag kan inte sluta prata om det :)
Jag tycker att boken jag skriver är bra. Jag är nöjd med den.
Jag trodde jag skulle på mitt AMA-möte i morgon, så jag tänkte, på 20 sidor ska jag vara då. Och om jag skulle haft mötet då, ja då, då hade målet vara nått. Men nu visade det sig att jag inte ska vara på mötet försen på onsdag. Då tänkte jag satsa hårt i morgon. Jag är nu på halva 22a sidan. 25 sidor ska jag ha med mig på onsdag morgon! Eller tja, jag ska vara på 25 sidan. Eller mer.

Idag vaknade jag åtta och var pigg och kände yes! Idag ska jag börja skriva tidigt och skriva riktigt många sidor. Men efter morgonens vanliga bestyr så ville jag lyssna på lite låtar från en film, som jag sen fastnade i. Efter det såklart var jag ju i tagen med filmer så jag satte på en till. Och när allt var klart så var klockan nästan halv tre. Jävlar. och nu var jag trött. what to do, what do to. Äh jag tog mig i kragen. När jag började var jag på början av sidan 19. Sen vrålskrev jag. Inte stressade. Då blir det inget bra av det. Sen blev klockan fyra. jag ville göra något annat. Då kom jag på att Robert berättat om när Soran Ismail sommarpratade och jag visste det fanns kvar på internetradion. Så jag googlade och där fanns det. Så jag lyssnade på hans sommarprat som varade i 45 minuter. Då la jag mig i sängen och tittade på ett south park avsnitt och sen ringde jag robert.

Nu är han hemma, skitirriterad. Men jag försöker att inte ta åt mig, för det är hans utslag som gör honom irriterad. Jag hade glömt plocka upp posten, och han som i vanliga fall skulle lugnt klappa mig på huvudet och säga, "här älskling, du glömde detta" istället blev det en irriterad halvrytning att jag borde passa posten bättre och sen fick jag breven slängda i knäet. Jag började ju gnabba emot honom för jag orkar inte sånt beteeende. inte just nu när jag försöker jobba hårt OCH må bra. Men efter en halv minut lugnade jag ner mig och nu är jag mest bara ledsen. Han jobbar hårt och har problem med kliande utslag. Jag jobbar hårt och har problem med, tjaaaa mina vanliga problem. Det är jobbigt att vara överseende och förstående när man själv inte mår 100. Och det är ju likadant i hans fall. Han mår ju heller inte hundra. Så jag känner att just nu kliver vi varrandra lite på nerverna. Eller jag vet inte hur han känner det, men han kliver på mina. Jag koncernterar mig så hårt på boken, maten, motionen, att hålla tillbaka deppighet (vilket är extra hårt i dessa tider, med mörkret), ångest och panikångest. Sen ska jag försöka kontrollera mig med honom. det är svårt. Tro inget dumt om mig, jag dömmer inte honom och hjälper honom så mycket jag kan. Jag har idag ringt hudkliniken och hälsohuset för att få en tid. Efter hälsohuset på onsdag så kommer jag följa med honom till sjukjouren om dom rekomenderar det på hälsohuset.

Jaja, ska jag skriva mer om detta så kommer jag gråta, för då inser jag själv hur mycket kraft jag lägger i allt och inser jag det tja då, heheh, så kommer jag inte orka.



XOXO

Brace yourself; winter is comming

Nu är det kallt. Jag menar riktigt kall.
Härromdagen så haglade det ju riktigt rejält som jag både skrev och visade. Men haglet la sig som snö och nu ser det ut som december tycker jag.

I fredags var vi ute på Royal Thai och åt med ett par av våra kompisar. Alla beställde in sin mat. Men när maten kom och vi tittade på den så sa alla att dom önskade att dom tagit det jag beställt. För det såg så himla gott ut. Jag hade tagit jätteräkor med grönsaker med vitlök och ostronsås. Det var jättegott men jag tycket inte om räkorna så mycket, skulle tagit kycklig istället känner jag så här efteråt. Så dom delade jag ut och åt ett par själv och alla grönsakerna. Men jag blev proppmätt iallafall. Robert beställde in friterade jätteräkor och sötsur sås, både hans och mitt hade ris till. Efter maten frågade jag Robert om hans mat hade varit enformig. (såg enformigt ut när jag tittade på det nämligen) och han sa att det var det. Hehe, vi åt upp och vi åkte hem. Det var trevligt.

Resten av helgen, igår hitills :) så tittade vi på film hela dagen. Först tittade vi på prometheus (kommer en recention senare på den) och sen åt vi och sen tittade vi på planet terror. Jag tittade på halva och tyckte den var skitlöjlig, helt ärligt. Men sen blev jag oerhört trött. Det var någon timme efter jag tagit min medicin så det var nog den.....

Inatt så drömde jag en väldigt spännande dröm. Och sen vaknade jag mitt i natten, jag var vaken men på sätt och vis drömde jag fortfarande. Efter en lång stund så somnade jag om igen och drömmen fortsatte ännu mer. Runt tio så vaknade jag av att Robert höll på med mobilen, men jag öppnade inte ögonen, för jag ville tänka mer runt drömmen, en tanke hade bildats. Jag låg och blundade och tänkte och tänkte och sen hade en redig tanke bildats. Så jag log och öppnade ögonen, på något sätt så mötte hans och mina ögon med en gång när jag vaknade. Och Robert log och frågade varför jag log så mycket när jag hade haft en så jobbig natt. Jag hade väll vänt och vridigt på mig i drömmandet. Och det första jag sa va: Jag ska skriva en bok!
Jag hade drömt en väldigt originell dröm som var spännande, kärleksfull, otäck, skrämmande och en massa annat som jag just nu inte kan sätta ord på.
Vi utbytte några meningar och jag klev upp med en gång och bad Robert att med en gång fixa word åt mig på stora datorn. Tog bara en pytteliten stund och så satte jag mig att skriva. Jag började skriva grunden hur den var. Robert ropade om jag ville ha frukost/lunch och jag sa att jag inte ville ha, för det första så var jag inte hungrig och för det andra var jag alldelles för inspirerad, så han fick äta själv. Och sen började jag skriva det riktiga. Nu har jag skrivit i två timmar och är jättetrött och har ont i ryggen, hur orkar författare skriva hela dagarna? Men man vänjer sig väl. Nu tänkte jag ta en paus och titta på en film med Robert. Jag vill se en skräckfilm...

Ska skriva mer lite senare idag tänkte jag och framförallt i veckan. Jag ska skriva hela dagarna. Jag har alltid velat bli författare och nu har jag en riktig idé! Detta kanske är en dröm som kan bli sann. Detta projektet vägrar jag överge.

ta hand om er!

XOXO

Lite tråkigt.

Igår var jag på mitt första AMA-möte. Det står för något, men det har jag glömt. Men dom ska hjälpa mig med allt lite här och där som är svårt för mig att göra ensam, allt från att komma igång på L&M till att komma ut och jobba lite och förhoppningsvis börja plugga en vacker dag.
Mötet gick superbra och vi sa att vi började lätt. I och med att jag redan motionerar regelbundet så säger vi att jag ska gå en längre bit en gång i veckan. Det känns inte svårt alls. Till exempel idag ska jag gå till Nangiala om jag inte får för mycket ångest.

Jag har börjat med en ny hobby, jag har börjat samla på My little ponys. Det är jättekul och känns som att man  har en lite annorlunda hobby.

Idag har jag lite tråkigt. Men det gör inte så mycket, dagen har flytigt på ganska bra ändå. Just nu tittade jag på Sailor Moon, allra första avsnittet. Jag satt med tårar i ögonen vid dom där speciella scenerna och grät här och där bara för att det är så himla kult. I år firar Sailor Moon 20 år. Och jag har hört rykten om att det ska uppmärksammas på nått sätt. Jag har hört till exempel att dom ska göra en eller flera nya säsonger (hoppas verkligen inte på det), eller att dom ska ha stora "conventions" i olika länder endast om Sailor Moon, framförallt japan då. Jag tror verkligen inte att dom kommer ha det i sverige, för i sverige dubbades bara första säsongen och det var inte ens hela säsogen. Bara delar av den. Idioter.

Oj, nu började det ösa ner hagel. Shit pomfritt

Nu hade jag tänkt titta på något superhjälte-film, eftersom Robert hatar dom brukar jag passa på att göra det när han inte är hemma. Det blir nog IronMan. Jag försöker se alla förfilmerna innan jag tittar på The Avengers. Jag har hitills bara sett Thor. Så jag har en del att gå igenom. (HELVETE VAD DET HAGLAR, STORA SOM GOLFBOLLAR!)

Tog några bilder:

Det haglade lite till efter det men ändå, wow. Kära Gudinna vad ger du oss ibland? :) Ville du skoja lite så här nära sabbaten? För nu skiner solen lite som en guldlinje runt molnen. Hehe, tror det retade upp med en massa människor.

Nej, nu blir det film.

XOXO

Duktiga ni är!

Så, nu är vi över 3000-strecket. Imponerande siffra.

Idag var jag för första gången på det första officiella AMA-projektsmöte. Vi satt en timme, Dom berättade vad det handlade om och vad dom kunde göra för mig etc. Sen tog det en lång stund när jag skulle berätta vad jag var intresserad av. Det var mycket hehe. När det var över så gick jag och köpte 2 rosabandet-reflexer till en tjej på Roberts jobb som hon beställt. Sen svingade jag runt lite i smycketsbutiker, leksaks affärer och klädaffärer. Letar julklappar, och är redan en bra bit på vägen :)

Inatt sov jag som ett barn, eller tja. Inte riktigt. Jag vaknade nog 2-3 ggr och bad Robert hålla om mig, men om han vägrade så somnade jag om ganska kvickt ändå. Vi låg i sängen och tittade på Beck och satte sen på south park för att somna till och vi somnade ungefär samtidigt i varrandras armar. Det var härligt.

På stan så handlade jag till mig ett par långa armvärmare som var tjocka. Det innebär att man kan använda iPhonen utan att ta av sig vantarna eller använda dom där fula vantarna med färgade toppar som man kan använda på smartphones. Sen köpte jag två chaletter. Har letat efter det sen jag gick i högstadiet och det nämde jag för försäljerskan. Hon sa att det hade börjat bli modernt igen, så det var därför det fanns att köpa. Sen köpte jag vindruvor och en ceacarsallad till middag.


ta hand om er


/XOXO

Mardröm

Drömde inatt att jag skulle begrava min hund (som för den delen gick bort för flera år sen) och då fick man välja på vilket sätt det skulle bli begravt på, precis som med människor. Det fanns en miljon val att välja mellan, men ingen wicca. Så jag kryssade i "annat". Men det gick inte, det var inget val. Så det slutade med att dom slängde henne på ett brinnande bål (slängde, inte la) och när elden började nå henne så hörde man gnyende och jag vände mig om för att se vad det var och då såg jag hennes ögon som rörde sig av rädsla och att hon gnydde. Jag kastade mig in i elden, men han inte fram mot henne innan hon var bara en hundformad kolbit och inget mer liv i ögonen.... Vad kan detta betyda? Jag vaknade upp av att jag skrek och jag var alldelles svettig och hyperventilerade. Fy fan, en av dom värsta jag har haft....

R.I.P. Cassie

XOXO

Sjuk

Skrev in mig med stor energi på lok&motion för att på måndagen (igår) skulle börja träna. Men igår när det började det närma sig passet så började jag känna mig lite under vädret. Tänkte att jag var väll nervös så det var väll antagligen därför. Men det uratade sig i en fruktansvärd panikångest, så jag gick inte...
Vaknade idag och kände mig ännu mer under vädret. Tog tempten, 38,3. Ingen hög feber men ändock feber. Ont i halsen och svulen i svalget och lite ont i huvudet och fryser fruktansvärt. Så nu blir det lite varm dricka, mysfilmer och sängen som gäller. Och nalle förståss :)

Hoppas jag får upp energin i veckan.

kram

Kroppkakor

Tänkte lägga upp lite foton. Men ska först berätta lite vad jag har gjort i veckan. För det första har jag skrivit in mig på lok&motion och det är väldigt mycket roliga saker, enda dumma är att det ligger på konstiga tider. Det jag helst vill göra är antingen tidigt på morgonen eller väldigt segt på kvällen. När jag gick igenom vad för pass det fanns att göra så började Robert bli intresserad också. Så nu ska han också kanske börja, vilket hade gjort mig väldigt glad över.
För en vecka sen så bestämde vi med några kompisar att vi skulle träffas på middag och dricka lite och så. Men sen visade det sig att deras dotter fylde år då, och det var ju ok. Helt förtåeligt. Så vi började jaga lite andra människor, för vi hade beställ en smörgåstårta till 5 pers plus 1 specialare till Robert som var vegetariskt. Visade sig sen att  det blivit fel i beställingen. Så vi fick specialaren gratis plus 60 kr rabatt på den stora. Snälla handla på kallskänen i karlskrona. Supergoda smörgåstårtor, rimliga priser (1 tårta för 4-5 pers 200kr). Vi fick tag på en kompis som skulle komma över, men han blev sjuk i sista sekunden, så jag ringde  min bror, Som är väldigt deppig just och vi ville uppmuntra. Men han vill inte. Så Det blev bara Robert och jag. Usch det var en hemsk dag dagen efter, alltså idag. Jag fick panikångest, så jag tog några ångestnedsättande, la mig på Roberts arm med min nalle och tittade på beck tillsammans med Robert. Somnade efter en stund, men mådde mycket bättre efter det när jag vaknade.


Här är mitt mobilsmycke jag köpte på tradera. Älskar det!

 

 

 

 

 

Här är före och efter bilderna. Den vita tröjan var jag när jag började gå ner i vikt. Dom svarta kläderna är hur jag ser ut nu, hehe.

 



 

Här sitter jag precis utanför terapin och ska strax åka hem. Nu är den där härliga myshösten över, nu är det bara trist och tråkigt. Men jag bävar inför snön.

Jag en helt vanlig dag, utan smink och är bara mig själv.

Min syster hade kroppkaker-fest, så passar man på att gå. och vi hade jättekul. Mina systrar och en del av mina syskonbarn med sina vänner :)

Lite fins det dock fint kvar.

 

 

Här har vi lite härliga bilder jag tagit under veckan:

Mått dåligt och är trött

I morse vaknade jag och mådde jätteilla och hade ont i huvudet. Men jag kunde inte sova mer (hon var runt tio), för solen lös rätt på mig. Så hade jag täcket på mig så svettades jag och hadde jag det av mig så frös jag arslet av mig. Jag gick upp och trodde jag skulle må bättre, för här kan jag inte ligga... Jag mådde så illa så jag kände att jag inte kunde få i mig något fast föda för då är det stor risk att jag antagligen skulle spy. Men dricka kunde jag, så jag tog en näringsdryck, te och vatten. Efter något timme så mådde jag fortfarande dåligt, tillochmed sämre. Jag gick och la mig i sängen igen, för nu lös inte solen på sängen. Jag mådde så dåligt så jag grät och behövde tröst,

så jag ringde Robert. Han pratade med mig en stund medans jag grät och han sa att jag skulle försöka sova, så kanske jag mådde bättre när jag sovit. Vi la på. Jag satte på något på datorn och kröp under det tjocka täcket för jag frös. Och min gudinna vad jag frös, hade frossa, tänkte att jag kanske hade feber. Men efter en stund somnade jag ifrån frossan.

Jag vaknade runt fyra och mådde jättemycket bättre. Så jag klädde på mig och började pyssla med vardagssysslorna. Jag kokade te och under tiden så plockade jag ur diskmaskínen och plockade i den med. Tog mitt piller som är mot aptit och sötsug. Den heter Slim och går att köpas på hälsokostbutiken. Fungerar skitbra. Rekomenderas varmt. Jag har nästan ingen som helst matslust och ibland har jag lite sötsug, eller, inte sötsug, utan mera.... plocksug. Sitta och plockade i mig saker, då kommer morötterna fram eller ett äpple.¨

Robert kom hem tidigare idag, för han märkte hur ledsen jag var och hade hög åbgest. Fast jag mår mycket bättre fysiskt, så mår jag fortfarande mycket psykiskt dåligt. Ångest etc. Vi pussades och kramades, sen la han sig i sängen och jag började blogga efter jag tittat på facebook, aftonbladet, 9gag och bloggarna jag följer.

Ta hand om er!



XOXO

Läskiga drömmar

I morse, efter Robert åkt till jobbet drömde jag en jobbig dröm.
Jag drömde att jag var på Ronnys (där kunde man låna film, hyra videofilmer och var dessutom lokala macken) på Jämjö.
Han hade mycket mer godis än vad han brukade ha, och jag packade på mig. Köpte hur jävla mycket som helst, men när jag kom till kassan tyckte kassören att det var för mycket och att jag var tvungen att plocka bort lite grejor. Under tiden kom det in ett gäng snorungar (jag själv var i övre tonåren), som skrattade och fånade sig, jag kände att det var åt mig.
Efter jag plockat bort ungefär hälften, så om en flicka in men progeri in och dom andra skrattade och retade henne, jag betalade (ungefär 1 hundralapp) och så gick jag ut tittandes på denna fina flicka som fick så mycket mobbning. Jag gick ut och satte mig och börja småäta. Då kom hon ut, med tårar i ögonen. Jag hoppade upp och frågade hur det var. Hon sa att det var bra, hon var vad vid såna här saker. Jag frågade hur gammal hon var, men hon vägrade säga. Samtidigt såg vi hur en tjej med ticks gå mot butiken, vi avrådde henne låta bli, men hon gick ändå. Hon kom ut och som vi sa, hon blev också retad. Flickan med progerin hade speciella piercings: 1 högt upp mitt på pannan och 2 lite längre ner och på var sin sida av den mittersta. Det var små, små ringar. Jag frågade än en gång hur gammal hon var och hon svarade att hon var gammal nog för att egentligen vara död. Vi satt glatt och pratade vi tre i solen och jag föreslog att vi skulle gå hem till mig. Dom var på och så berättade jag vart det var och dom visste vart det var. Och så sprang dom över vägen, först hon med ticksen och sen den andra flickan och jag ropade att dom var tvungna att vara försiktiga. Dom bara skrattade och sen försvann dom ur min dröm och jag vaknade.

Här är en flicka med progeria. En ung flicka som heter Hayley och som högsta genomsnittslängden på hur gammal man oftast blir är 13, vilket hon just är.

Denna drömmen var så... Verklig. Den kändes djup och det kändes i själen. På något sätt älskade jag denna flickan som jag precis träffat men ändå kändes som jag känt hela mitt liv.

Vill ni veta mer om Progeri och kunna donera pengar till dom så har ni deras hemsida här: https://www.progeriaresearch.org/ways_to_donate.html

Bokia

Igår fick jag min födelsedagspresent i efterskott av min kära storasyster. Ett presentkort på Bokia. Jag köpte:












och:








kommer förhoppningsvis innan Samhain men det gör inte så mycket om dom inte gör det, för jag har böcker så det räcker för att fira ordentligt.
Robert är ju borta den dagen, över natten alltså, så jag får fira i min ensamhet. Men det ska inte vara några problem, egentligen är det ganska skönt. Så jobbigt att få allt rätt och han vill säkert inte vara med då är jag inlåst i ett rum och kan inte tex gå in i sovrummet för att Robert vill vara där.


Jaja, jag tänkte berätta mer om Samhain när det börjar närma sig.

XOXO

Bröstcancerfonden

Jag har börjat med något som heter AMA-projektet. Det ska hjälpa mig att få en aktivitet. Kan vara allt från att plugga, jobba eller träna. Jag vill börja jobba. Och det ska bli med något roligt. Jag ska inte gå till jobbet och känna, fy fan vad tråkigt och jobbigt, jag vill inte.

Idag har det gått precis 17 veckor sen jag började gå ner i vikt och jag har gått ner exakt 15 kg. Det är ganska bra tycker jag. Så för att fira handlade jag lite kläder. Och när jag ändå var i stan så köpte jag ryggsäck till nu när jag ska börja träna och simma. Sen köpte jag Nag Champa, en hårmaskara som var billig och såklart blev jag skitbesviken på den när jag provade den... jävla skit.

I morgon ska jag till celicia. Och jag ska gå fram och tillbaka. Jag svär, även om det ösregnar.

Jag stödjer bröstcancer, jag stödjer all form av cancer. Framförallt för att min syster dog i cancer för ungefär 2 år sen. Spelar ingen roll vad för cancer man har, det är en fruktansvärd sjukdom som ingen ska drabbas av. Hon hade leukemi. Nu i oktober månad är det ju bröstcancer-månaden. Då man ska tänka extra mycket på dom som lider. Jag köpte en ganska dyr almenacka till nästa år och i den fick man en massa klistermärken med rosa bandet. Dom har jag satt på alla mina grejor och saker i huset. Idag fick jag Robert ta med sig dom till jobbet så han kunde sätta upp dom där. Jag har köpt två broscher, som jag såklart slarvat bort, blir till att köpa en till. Och idag köpte jag två reflexer med rosa bandet till mig och Robert.

Gör som jag. Stöd bröstcancerfonden så fler får hjälp!!


XOXO

Flyter samman

Dom senaste dagarna känns inte som att dom har hänt, dom känns (just precis) bortflytna. Jag kan inte sära på dagarna och nätterna. Jag sover väldigt mycket just nu och det är jobbigt. Man känner sig slö, trött eller har varken ork eller energi. Ett annat minus är att har ingen som helst apptit. Frukosten får jag i mig ok, men resten av måltiderna måster jag tvinga i mig, för jag mår så illa....

Min frukost. 2 ägg, lite morötter, kaviar, meducin, en kopp jordgubbs-te utan socker och mjölk och ett äpple.


Just nu känner jag och hoppas jag att dagen efter ska bli bättre. Som Annie sjunger: The sun will come out tomorrow, So ya gotta hang on untill tomorrow.


XOXO

Det ska bli bra!

Robert och jag har bestämt att vi ska sluta dricka, iallafall på ett tag, många ggr sen vi blivit ihop har det slutat i katastrof. Så istället ska vi försöka göra andra roliga saker. Tex vi behöver två lampor, en vid datorn, för nu börjar det bli lite för mörkt att se vad man gör om man ska skriva eller dricka eller hitta mobilen etc. Sen så hatar jag min nattuslampa. Så vi ska en ny sån oxå. Och sen ska vi kolla runt efter en väggklocka. Hittar vi inte en på stan så får det bli tradera (som jag äntligen fått att fungera!!)

ÅÅh, jag har hittat så mycket på tradera som jag vill ha, men just nu har jag bara bettat på en ryggsäck.

Tänkte visa er ett foto på mig när jag inte är sminkad och tillgjord, mitt vardagliga jag helt enkell:

Sen städade jag köket ordentligt, känns så skönt. Visst jag har städat vardagsrummet med, men det har jag hållit städat ett tag nu, så det börjar kännas som en varna. Men jag hade svårt att börja med köket, det var så överväldigande. Men Robert började häromdagen och när jag vaknade och ätit frukost fick jag en energikick och började städa i köket. Jag plockade ur diskmaskinen och plockade in den igen och satte på den. Sånt som inte gick att diska med en gång la jag i blöt. Jag började samla ihop sopor och skräp. Sen efter det sprutade jag på rengöringsmedel och lät det verka en stund. Sen så torkade jag av alla ytor och la alla saker som skulle vara på rätt ställe så det blev bra, va kul och blev bra.

 

 

Var ute och gick härrom dagen och såg en massa fina träd och löv på marken, kändes så skönt i luften.

 

 

På lördagen fick jag som överraskning en bunte liljor. Blev jätteglad.

 

 

Denna veckan har jag inte gått ner det minsta, utan snarare upp. Men jag tror att det är för att jag har haft så ont i foten, så jag har inte kunnat träna samt att jag varit jättedeppig så jag ätit massa skit och inte bokfört något jag ätit. Men nu, idag, ska det bli bättre. Nej, inte bättre, det ska bli BRA!

XOXO