Jag håller på och skriver. Tja, nog 90 % av alla ni som känner mig vet nog om detta nu. Men jag är så stolt över detta. Jag kan inte sluta prata om det :)
Jag tycker att boken jag skriver är bra. Jag är nöjd med den.
Jag trodde jag skulle på mitt AMA-möte i morgon, så jag tänkte, på 20 sidor ska jag vara då. Och om jag skulle haft mötet då, ja då, då hade målet vara nått. Men nu visade det sig att jag inte ska vara på mötet försen på onsdag. Då tänkte jag satsa hårt i morgon. Jag är nu på halva 22a sidan. 25 sidor ska jag ha med mig på onsdag morgon! Eller tja, jag ska vara på 25 sidan. Eller mer.
Idag vaknade jag åtta och var pigg och kände yes! Idag ska jag börja skriva tidigt och skriva riktigt många sidor. Men efter morgonens vanliga bestyr så ville jag lyssna på lite låtar från en film, som jag sen fastnade i. Efter det såklart var jag ju i tagen med filmer så jag satte på en till. Och när allt var klart så var klockan nästan halv tre. Jävlar. och nu var jag trött. what to do, what do to. Äh jag tog mig i kragen. När jag började var jag på början av sidan 19. Sen vrålskrev jag. Inte stressade. Då blir det inget bra av det. Sen blev klockan fyra. jag ville göra något annat. Då kom jag på att Robert berättat om när Soran Ismail sommarpratade och jag visste det fanns kvar på internetradion. Så jag googlade och där fanns det. Så jag lyssnade på hans sommarprat som varade i 45 minuter. Då la jag mig i sängen och tittade på ett south park avsnitt och sen ringde jag robert.
Nu är han hemma, skitirriterad. Men jag försöker att inte ta åt mig, för det är hans utslag som gör honom irriterad. Jag hade glömt plocka upp posten, och han som i vanliga fall skulle lugnt klappa mig på huvudet och säga, "här älskling, du glömde detta" istället blev det en irriterad halvrytning att jag borde passa posten bättre och sen fick jag breven slängda i knäet. Jag började ju gnabba emot honom för jag orkar inte sånt beteeende. inte just nu när jag försöker jobba hårt OCH må bra. Men efter en halv minut lugnade jag ner mig och nu är jag mest bara ledsen. Han jobbar hårt och har problem med kliande utslag. Jag jobbar hårt och har problem med, tjaaaa mina vanliga problem. Det är jobbigt att vara överseende och förstående när man själv inte mår 100. Och det är ju likadant i hans fall. Han mår ju heller inte hundra. Så jag känner att just nu kliver vi varrandra lite på nerverna. Eller jag vet inte hur han känner det, men han kliver på mina. Jag koncernterar mig så hårt på boken, maten, motionen, att hålla tillbaka deppighet (vilket är extra hårt i dessa tider, med mörkret), ångest och panikångest. Sen ska jag försöka kontrollera mig med honom. det är svårt. Tro inget dumt om mig, jag dömmer inte honom och hjälper honom så mycket jag kan. Jag har idag ringt hudkliniken och hälsohuset för att få en tid. Efter hälsohuset på onsdag så kommer jag följa med honom till sjukjouren om dom rekomenderar det på hälsohuset.
Jaja, ska jag skriva mer om detta så kommer jag gråta, för då inser jag själv hur mycket kraft jag lägger i allt och inser jag det tja då, heheh, så kommer jag inte orka.
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar