Allt blir bara bajs.

Bantningen går åt helvete, pallar inte. Äter mest bara skit känns det som. Det enda som sitter kvar sen jag bantade var att jag dricker mer vatten, mindre läsk och att jag äter mer frukt och grönt. Sockerberoendet har blivit ett stort faktum igen och jag känner mig nästan aldrig riktigt mätt. Har nu bokat en tid på Hälsohuset (min underbara vårdcentral) angående gastric bypass och min ansträngningsastma. Är trött på att inte få luft och hosta som en galning så fort jag ansträngt mig en längre stund. Har jag var ute och motionerat en halvtimme eller mer så måste jag lägga mig ner och kontrollera andningen och hosta i en kvart. Annars så håller jag på att svimma. Detta gör att jag drar míg från att motionera just nu för det är så obehagligt. Men jag kan ju lugna människor med att min kondition är ju bättre än för ett år sen. Fasten jag inte har motionerat mycket i vinter så har jag ändå hållt uppe den så pass att jag är där jag var i oktober, då jag hade som bäst motion. Ibland känns den tillochmed bättre. Att gå i trappor är mycket enklare,  så länge jag inte har en massa att bära på och att gå på stan är inte alls så jobbigt.

Jag orkar inte mycket nu. Jag känner mig lat. Jag orkar inte ta mig till Iris Hadar, jag orkar inte riktigt plugga så mycket jag vill, jag pallar inte alltid ta mig till dom ställena jag måste och att städa blir det du bara kräks av. Det enda jag har psykisk ork till och som jag vill göra är att sitta framför film/tv-serier och sy. Att läsa kanske jag klarar då och då. Jag är så hemskt lat. Jag känner det i hela kroppen och jag kan knappt titta Robert i ögonen och ännu mindre alla andra.

Mina mediciner glömmer jag och ta, vilket resulterar i abstinensbesvär då och då. Jag hatar mig själv när man sätter sig vid middagen och ska ta kvällsmedicinen och då i dosetten upptäcker man att man inte tagit morgondosen. Jag vill bara dunka huvudet i väggen.

Jag orkar inte reda ut håret varje dag, vissa dagar om jag ska ut så gömmer jag det under kepsen. Jag är jätteömhårig och mitt hår är relativt lättutrett nu med balsammet jag använder, men precis som alla andra med längre hår så är det svårutrett om man inte rett ut det på tre-fyra dagar. Då hatar jag mig själv igen. Jag tycker också att jag har blivit dålig på hygienen igen.

Det enda possitiva just nu är att jag för det mesta vaknar av mig själv på morgonen relativt tidigt. Ett tag i vintras var jag nästan tillbaka där jag var innan, mellan elva och ett. Men nu är jag tillbaka mellan nio och elva. Känns skönt när man vaknar av sig själv innan mobilen ringer den dagliga signalen klockan elva.

På ångestgruppterapin (som bara är en gång till :(  ) säger dom att det är bara att göra det! BARA GÖR DET. Även om det ger dig ångest eller om du inte orkar. Men det är inte alltid så enkelt. Jag är bara lat nu. Psykiskt trött och vill inte göra något. Jag gråter inte och har ingen panikångest eller ångest generellt. Utan snarare att jag får ångest och skuldkänslor för att jag inte gjort något eller glömt något. Ibland får jag panikångest över något speciellt. Men jag har ingen ångest om jag bara sitter och tittar på något eller lyssnar på musik och surfar. När jag syr eller liknande. Om klockan är tio och jag är vaken och har inget för mig mår jag riktigt bra. Men när kvällen kommer, jag inte har rett ut håret, jag inte gått på IH och jag har inte plockat så kommer ångesten och sen sover jag med mardrömmar.

BARA GÖR DET BARA GÖR DET BARA GÖR DET BARA GÖR DET
BARA GÖR DET BARA GÖR DET BARA GÖR DET BARA GÖR DET
BARA GÖR DET BARA GÖR DET BARA GÖR DET BARA GÖR DET
Ekar i mitt huvud. Men det blir inte gjort. Jag är så jävla äcklig och lat. Jag förtjänar inte att leva, jag förtjänar inte att ha min plats på IH, det finns andra som skulle använda den tiden bättre än jag därför förtjänar dom den tiden mer. Jag slösar bara bort deras tid.

Nu går jag och kräks lite tror jag.