Jag älskar min man. Han gör så mycket för mig och han tål så mycket skit jag ger honom dom dagarna jag inte mår bra. Han är stark för två.
Jag vet att jag inte ger honom tillräckligt credit. Men tillexempel idag, i förmiddags, så hade jag sådan hög ångest att jag kände den pulsera i ådrorna. På mig gör det mest i armarna. Ni som aldrig har varit med om det kan nog inte riktigt förstå. När man har sån ångest att man kan ta på den och fysiskt känna den i kroppen. Alla har ångest, läxor, jobb, barn och vänner. Något ger en lite mer stress än annat. Men när man har ångest som inte beror på något direkt, eller där har jag fel, man har ångest men det man har ångest över är helt oresonligt. Vi har inte enormt mycket pengar just nu, så så fort pengar kommer på tal så vet jag inte vart jag ska ta vägen. Det känns som det är helt, endast mitt fel att alla pengarna försvinner och jag ska jobba på det. Men vi har pengar, det är bara det att när det kommer på tal, jag pratar föresten om den vanliga "månadspengen" om jag kan förklara så. Att prata om en större summa, som när vi var hos banken idag och pratade om lån till hus, det gav mig ingen ångest alls utan gjorde mig bara lycklig. Vi har inga skulder, jag har inte längre några prickar hos kronofogden, vi har bra inkomst, och vi har skött oss och kommer sköta oss mycket bättre ekonomiskt. Så att träffa banken var ett skönt välkomnade. Nu vet vi vad för hus vi har råd med och ska kika runt. När vi båda har körkort ska vi veta vad vi är ute efter till hundra procent.
Äh, tillbaka till min man. Som sagt så var jag en ren skitstövel i morse. Jag var kall, ilsk och otroligt irriterad och kanske tillochmed elak. Inte för att han gjorde fel eller något som helst, utan för att jag inte kunde hantera ångesten som jag kände fysiskt.
Jag har ont i mina fötter. Jag har fått problem med dom och ska snart träffa en sjukgymnast. Så nu är Robert helt underbar. Dom gångerna jag har extra ont i fötterna så behöver jag bara sitta still och vila dom, vilket är bra... konstigt.... Robert hämtar det jag ber om, dricka som mat.
När jag är stressad med skolan, vilket är mycket mindre jobb än det han har, så sköter han ändå så hemskt mycket. Han tvättar, lagar mat och mycket annat. Jag gör det jag klarar av, vilken jag kan med gott sinne säga är ganska mycket från tid till tid.
Med detta blogginlägg så hyllar jag min make, Robert Andersson. Han är en axel att luta sig mot. Han lyssnar. Han gör det jag inte orkar. Han tar emot skit när jag inte mår bra.
Om ni träffar honom, ägna honom en extra blick. Hylla det ni tror på, eller inte. Men ni förstår, han är en ängel landad på jorden.
Jag känner att allt i vårt liv är upp till mig. Jag har frågat honom att OM jag inte vill ha barn, om det var en dealbreaker. Han sa att så länge jag är i hans liv, så behövs inte några barn. Vill jag bo i lägenhet, så är det lugna puckar, samma sak med hus. Jag frågade om en utbildning i Australien som jag tyckte lät intressant och efter lite eftertänksamhet så var han helt ok med att flytta tid. Inte för att jag tror på att det kommer bli så. Om jag hittar en högskoleutbildning i en annan ort i Sverige så är han villig att flytta, han kommer få ett bra jobb ändå. Jag känner att jag kan få leva mitt liv, precis som jag vill och han kommer föralltid stå vid min sida, vilken beslut jag än tar.
Tre hurra för Robert Andersson: HURRA, HURRA, HURRA!
För ett bortkommet lamm är en fåraherde större än den största kung och Robert är min fåraherde.
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar