Jag hade en gång en underbar tid. En kille, eller tja det låter lite chabbigt, men vi var riktigt nära. Jag kommer kalla honom AN. Han var underbar. Vi hade samma stil, han fick mig att skratta, han fick mitt hjärta att bulta men mest av allt fick han mig konfundersam. Jag visste inte vart jag hade honom. Han presenterade mig inför en kompis som jag kommer kalla AL. Jag blev kär i henne, men nu i efterhand vet jag att jag var kär i honom. Jag visste bara inte vart jag var. Jag var nitton år gammal och hade inte en aning om känslor, till skillnad från nu.
Det jag minns mest var att AN och jag spelade mycket schack. Via telefon, för han bodde i skåne. Det var askul, vi spenderade timmar på detta. Men jag visste inte vart mina känslor till honom vart, nu vet jag, tyvärr. Men tiden, även om den var kort, med honom var lycklig.
Sen var det ju AL som han presenterade mig inför, som är den första tjejen jag verkligen var kär i.
Hela sagan kort var att AN var kär i mig (inte säker, men rykten) och jag var kär i AL och jag blev personligen blev kär i AL. Jag är en idiot som inte såg vilken underbar person AN var.
AL gjorde slut med mig efter en liten tid och strax efter det sade AN all kontakt med mig. Att AL gjorde slut med mig gjorde mig upprörd och ledsen över en kväll och inte mycket mer. Men när jag märkte att AN inte ville ha någon kontakt med mig mer så bröt jag ihop. Än idag, ungefär åtta år senare är jag inte över AN. AL är en skön tanke, men AN gör ännu ont i hjärtat när jag tänker på honom.
Jag har tyvär, desperat sett, skickat mail via en sida, som han nu har blockerat mig från. Alltså, jag kan inte ta kontakt eller se hans sida mer. Men jag då och då mailade honom via den här sidan (NEJ, det är inte FB). Dagarna runt min syster dog, min älskade syster Johanna, som jag saknar så och älskar, så skickade han ett sorts medelande att efter alla dessa år så vill han inte ha med mig att göra och en massa andra "oförskämdheter".
Jag vet att sedan han och jag blev vänner att han inte var en sälskaplig person och gillade inte människor. Det jag har svårt att förstå är hur otroligt nära, ni kan inte förstå hur nära, vi var och att det var så lätt att säga upp en vänskap.
Jag saknar AN. Visst, jag saknar AL också. Men AN... Fasten dett gått så många år sen så har jag ännu ett stort, enorm hål i hjärtat. Jag vill spela schack med någon, Robert är inte nämvärt intresserad. AN var nykterist, genom hela livet. Vi satt ofta på altanen hos päronen och där satt vi, när han var hos mig, och spelade schackmatch efter match utan en droppe alkohol. Vilken jag har nu svårt att tro på.
Ähm, vet inte mer vad jag ska säga. Jag saknar AN. Saknar honom som en kroppsdel. Precis som att människor som blivit amputerade så känner dom spökkänslor i den kroppsdel som dom blivit av med. Så gör jag med AN.
Dom gångerna jag ber. Inte till vardags riktigt utan när jag har mina större högtider så önskar jag att han vill ta mig tillbaka till vän. Jag är otroligt lycklig i mitt äktenskap och vill inte vara gift med någon annan. Men AN. Av alla vänner jag har haft så har han varit den jag varit närmast med och jag ångrar att jag var så ung och oförstående när jag hade honom i mitt liv.
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar