Min plats

Alla har väll ett drömliv. En plats dom antingen drar sig tillbaka till när dom är uttröttade eller sårbara. Eller så har man den turen att man lever det drömlivet. Men jag tror ändå att OM man gör det, så finns det ändå något man inte är nöjd med. Man kan aldrig vara helt nöjd, förutom i sin fantasi.
Mitt drömliv, som jag en gång förhoppningsvis, kanske inte får uppleva, men åtminstånde smaka på är ett liv i ett litet trähus. Byggt med mörkt trä på längden. Ungefär så här:

Långt ute på landsbyggden, gärna i gröna skogarna och markerna på skottland. Det är skottland jag tänker på när jag ser det framför mig.

Huset är såklart aningen större än dom på bilderna. Det ska se gammalt och lite slitet ut på utsidan, men nybyggd och fräscht på insidan. Där ska finnas tre rum och ett kök om det bara blir Robert och jag. När jag drömmer, finns inga barn, är till och från osäker på om jag vill ha barn. Ett rum ska vara sovrum, ett vardagsrum och ett fridfullt rum där jag gör det jag drömmer om. Jag skriver. Ett rum kan väll tillkomma åt Robert som han kan jobba i. Jag drömmer om att bo där ute, det enda jag har att göra är att skriva och ta hand om våra djur. Minst två hundar, ett par utekatter som kan bo i stallet jag ska ha till min en eller kanske två hästar. Jag drömmer om en shire-häst. Det är den största hästen som finns. I mina drömmar så är den kolsvart med vitt hovskägg. Men den kan se ut som helst.

Jag dömmer om att jag är ute och galloperar med mina hundar strax efter. Ibland äger vi får som jag jag tar hand om och föser och för runt på mina stora gröna marker. Jag drömmer om tidiga mornar i stallet, andedräkt som blåser vit från min mun medans jag förbereder min häst. När vi kommer ut till fåren så frustar hästen, ivrig att få komma igång. Det är disigt och halvt dimmigt. Jag är lika ivrig som min häst.



Robert är självklart med mig. Men han jobbar med sin dator. Sitt programmerande. Antingen på distans, där han då och då måste bort några dagar för att diskutera med sitt jobb. Han har körkort. Att jag har det är oviktigt. Han införskaffar mat från butiken i byn eller kanske åker till närmaste stad. Jag lämnar sällan gården. Där är min plats, där känner jag frid. Bort från människor och bara vara med mina karaktärer i böckerna som lever sina liv framför mig. Jag skapar dom inte, dom skapas genom mig. Jag är bara ett medel, men det är så jag anser om mina karaktärer i boken jag jobbar på redan nu. Inga mer mediciner, inga mer terapefter eller människor som säger åt mig hur jag ska leva mitt liv. Heller ingen mer press om jobb, utbildning eller att försöka låtsas vara artig. Bort från samhället vi har skapat, men som i själen inte är menat för mig. Jag känner mig misplaserad här. Visst, jag trivs i lägenheten och alla mina vänner och familj. Men när jag mediterar eller börja tänka djupare så kräks min själ. Den trivs inte. Den kanske har blivit född i rätt tid och rätt plats, för på så sätt har den hittat sin plats i mig. Men nu måste den även få en plats i livet. Den har hittat sin religion, nära natur och djur. Nära stjärnor och tystnad. Nära en ordentlig eld och träd och gräs. Den vill ut ut ut UUUUUUT!! Är det ingen annan än jag som i själen längtar ut. Inte ut utomhus, utan ut. Att gå på en asfalterad väg med bilar tjutande vid mig. Min själ mår illa. Utan gå på mjuka mossar och känna kraften från LIV.

Hit flyr jag ofta.