Jaha, för några dagar sen fick jag hem drakar och demoner spelböckerna. Är mest intresserad av verson 5 så det blir den jag koncentrerar mig på.
Det finns hur många förskrivna äventyr som helst och jag har en del nu. Men roligast är att skriva egna äventyr som man leder. Dom första äventyren leder jag, men sen var Robert intresserad av att leda något när han kommit in i det igen. Var ju typ tio år sen han spelade ordentligt. Fast iofs så var det två år sen jag spelade eller ledde ett äventyr. Men det är som att cykla antar jag, det enda jag kände att jag hade glömt var hur man gör karaktärerna (visst, grunderna kan jag) och hur man rullade när man slogs. Men efter att bara ha skummat igenom det så kom jag ihåg precis hur det gick till.
Jag har fått oerhört bra kritik för hur jag skriver och leder mina äventyr. Dom ska tydligen vara spännande, actionfyllda, ovanliga äventyr med en otroligt stor portion humor. Fast humor är lite av mitt trademark, så utan humor hade det nog inte varit ett äventyr av mig. Fast dom bästa skratten kommer aldrig av förskrivna skämt, utan det kommer improviserat. Ett av mina äventyr slängde jag in (helt oplanerat) en massa citat från achmed the dead terrorist. Typ, "hello! I´m lindsey lohan!!", med just den rösten han gör och andra roliga saker. Gud vad roligt. Och det var även där jag myntade uttrycket pedofilpojke... heheh.
En annan rolig historia är dock inte när jag själv ledde ett äventyr, utan spelade. Var nog första eller andra ggn jag spelde DoD för jag hade inte riktigt koll på hur det fungerade.
Jag hade något som kallas eldfrände. Tydligen, så tålde jag att vidröra eld, men det var allt. Jag och mitt ex började våldsamt slåss i ett liiiitet tvåmannatält. Vi glömde hela tiden storleken på det lilla tältet så vi gjorde moves som skulle vara omöjliga. Typ så drar jag fram pilbågen och försöker skjuta honom och han tar fram en stor tvåhandsyxa. Tillslut så SKRIKER jag på vår magiker som är utanför tältet att tända eld på mig så jag kunde hoppa på dvärgjäveln som muckade så och tända eld på satansynglet. Det roliga var här att spel ledaren satte på ljudinspelaren på sin mobil i hemlighet efter vi slagits en stund och spelar in en lång stund. Och så klart så prickar han in när jag skriker "TÄND ELD PÅ MIG FÖR FAAAN!!". Och jag skriker verkligen, HÖGT. Tja, han tänder eld på mig, nej, inte på mig. Han tänder eld på tältet vi är i. Men jag tål ju eld och Denta gav sig inte alls. Det slutade med att vi slogs i TVÅ HELA REAL TIME TIMMAR med varrandra. En stor del i det brinnande tältet.
Att rollspela med mig involverar alltid att man skrattar så man ramlar ner på golvet, eller åtminstånde får kramp i magen mint ett par ggr i kvällen av skratt.
Så i helgen, när jag ändå är hos mor o far och har en massa tid att slå ihjäl så ska jag börja skriva på ett nytt äventyr så vi kan börja rollspela när robert kommer hem.
Har några in mind som jag ska fråga om dom vill vara med.
kyss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar