Ett misstag kan ge lycka...

Har länge velat bli av med en "vän" som jag inte vetat hur.
Fasten jag fick fästman fortsatte denna människa komma med inviter och frågor som jag inte ville ha eller höra, men iom min uppfostran har jag inte kunnat säga rätt ut att jag inte ville höra sånt. Gett lite hintar om att han inte kan få mig, men han förstod dom aldrig.
För ett tag sen så försökte jag avbryta vår kontakt helt och hållet genom att helt enkelt sluta prata/messa/svara på samtal etc med människan i fråga. Men i min naivitet och ensamhet häromdagen så hörde jag av mig till honom på msn, jag hoppades innerligt att han skulle ha ändrats och sluta prata sex. Vid gudinnan, vad jag bedrog mig.... Han var fortfarande densamma, men iom hur jag är så kunde jag inte säga att jag ville sluta ha kontakt igen. Kändes lite elakt eller äh ni vet vad jag menar. Det var ju trotts allt JAG som tog upp kontakten igen. Men med ett hopp som trampades på redan efter tredje meningen.

Jag gjorde misstaget att skriva till fel människa, jag (som jag har lärt mig att inte förvara saker inom sig om det är något som gör ont) skrev till en nära vänn och beklagade mig att det var jobbigt med som denna människa betedde mig. Och av misstag skickade jag medelandet till fel människa, till människan det handlade om helt enkelt.

Det var ett misstag, det förnekar jag inte. Men aldrig trodde jag att ett misstag kunde ge en sån lättnad när den första ångesten över att ha sårat någon hade släppt. Med tanke på hur han betedde sig så kunde han bara ha det, var min tanke när ångesten hade släppt. Jag VILL inte ha någon sådan som vän. Rättare sagt, han var aldrig en vän. För vänner behandlar varrandra inte på det sättet. Javisst, jag säger inte att jag var/är någon god människa. Jag gör och säger saker konstant som blir fel. Men jag försöker aldrig undanskölja det och höja mig själv att det var JAG som var den goda människan. JAG kunde varit en bättre vän, men varför skulle jag när han inte var det?

Och inte bara mig var han på. Han sa elaka saker om min fästman. Att han var ful etc. Om människan i fråga kände mig ens lite skulle han veta att utseendet inte spelar någon roll för mig whatsoever, varken i vänskap eller i förhållanden. Men skillnaden är nu att Robert är den mest snygga, vackra, attraktiva, sexiga mannen på jorden (nu pratar vi bara utseendemässigt) för mig. Låååångt svart hår, som jag har drömt om sen jag var 9 och blev förälskad i Robert Wells bara för att han hade långt hår. Bruna ögon djupa som brunnar och som säger mer än vad jag någonsin kan med ord. Jag har alltid varit fachinerad av blåa ögon fram tills nu. Bruna ögon äger. Läppar som är fylliga och mjuka, fast på ett maskulint sätt och som är att äta smultron från ett stå sen varm högsommardag på rygg i gräset, när man kysser dom. Han har skägg (liiite långt just nu hihi, han börjar se ut som en sjöman....) vilket för mig är ett tecken på mognad fram tills man nått den åldern att mognaden syns i ansiktet pga livserfarenhet. Det är maskulint och sexigt. Plus så har man något att dra i när man är arg, ääähm vänta nu. Där hade vi ju håret igen hihi. Hans kroppsbyggnad är perfekt för mig. Han är lagom lång. Jag gillar inte män som är för vältränade för det gör ont att lika på deras bröstkorg när man ska sova. Detsamma gäller för smala killar. Han är heller inte för tjock. Han är perfekt. Inte ens mullig, men ändock mjuk. Men hans armar är hårda och starka, vilket jag finner så sexigt att jag blir aldelles till mig.
Om jag tar bort alla mina känslor för Robert och går endast på hans utseende så är han just en sån man jag skulle vända mig om efter på stan efter han gått förbi mig. Visst, jag kan se attraktiva män på stan men det är väldigt sällan dom är så snygga att jag stannar upp i min tillvaro och vänder mig långsamt om bara för att få en skymt till. Jag VET att jag hade gjort det efter Robert.

Tillbaka till ämnet.
Äh, jag har väll sagt allt jag vill säga. Förutom ett par saker till, lite kortfattad bara. Hur många ggr har JAG ringt dig? Om jag tänker efter så kan jag nog lugnt säga att jag inte ringt dig en enda gång på eget bevåg. Bara sådär... Äh, jag vill inte ljuga pga att mitt minne sviker mig så ok, kanske 1-2 ggr så ljuger jag inte.
Jag är ledsen om jag har gett intrycket att jag varit intresserad i dej, sexuellt och emotionellt. Det har jag VERKLIGEN inte varit. Någonsin, inte ens när jag var singel. Detta är sanningen.

En sista sak bara. Jag sjunker inte så lågt att jag namedroppar någon i min blogg för att jag är förbannad eller sårad. Har hänt en gång men det ändrades kvickt om. Jag och våra få gemesamma "vänner" hade mycket väl vetat att det var jag ändå som du pratar om. Du får mycket gärna skriva skit om mig i bloggen. Rör mig inte i ryggen för du betyder inte ett skit för mig längre och endast dom som betyder saker för mig kan såra mig. Som du ser här, när du läser det, så har jag inte nämnt ditt namn ändå. Ändå vet du att det är dig jag pratar om.

Jag älskar alla mina vänner. Jag har ALDRIG älskat dig.

Jag tänkte tacka alla mina RIKTIGA vänner som behandlar mig väl och respekterar mig och saker som gör mig lycklig, som att jag tex har ett riktigt förhållande med en kille som gör allt för mig och som behandlar mig RIKTIGT väl och som jag älskar lika intensivt. Har aldrig varit med om det tidigare. Men jag kom på att det är OMÖJLIGT alla nämna alla utan att glömma någon och denna människan kommer känna sig sårad. Och för den delen, ska jag börja skriva namnen får jag nog sitta här resten av den kommande veckan....

Men jag vill dock tacka med namn mina bästa vänner utan inbördes ordning. Tack Jessica, Tack Nettan, Tack Lili och TACK Robert.


kyss


P.S. Jaaa, jag vet att jag nämnde Robert i min bästa vänner lista. Men man kan ju inte ha ett fungerande förhållande om man inte är VÄN med sin partner. Och kan denna människa även bli din bästa vän så är allt perfekt. Och det är vad du är Robert. Min bästa vän......