Jag vill göra det rätta, det är bäst för honom. Men varför skriker varje del av min kropp bara tanken poppar upp och när jag yttrar det högt för honom håller jag tillbaka tårarna, men det går inte och jag stänger av ljudet på micken medans jag låter tårarna rinna ner för kinderna. Undra vilket som är värst föresten, gråta stilla så ingen hör en eller skrika högt och ljudligt så att grannarna i andra huset hör... Det syns minst och märks minst men att bara låta tårarna rinna utan att visa set på något annat sätt är nog värst. Det gör ondast och tar mest kraft, psykiskt. Det andra tar mer kraft fysiskt. Men det fysiska läker så mycket snabbare än det psykiska. En lärdom jag lärt mej pga erfarenhet. Ett knivhugg i kroppen läker om några månader, Ett knivhugg i själen kanske aldrig läker och det är minst lika dödsbringande.
Jag älskar Robert, det är därför det är så svårt att göra det rätta. Min hjärna säger en sak (och jag VET att det är det rätta) men mitt hjärta säger något annat. Och när sedan Robert protesterar med all sin kraft, så gör han inte det mycket lättare.
"Flickan med ishjärtat", Isprinsessan" har smält men hon kämpar med hela sin kropp att frysa igen
Jag måste frysa till igen, jag måste bli till sten igen. jag måste, måste..........
Varför säger din hjärna att det är det rätta? På vilket sätt är det rätt? Kan man bli lycklig om man går emot vad ens hjärta säger? Jag antar att du tänker på praktiska bekymmer... På vilket sätt skulle de vara så oöverkomliga att de väger tyngre än hjärtats rena vilja?
SvaraRaderaMen var lite praktiskt. Hur skulle världen och livet se ut om man ALLTID följde hjärtat? Till vissa delar bättre, visst. Men till det mesta mycket, mycket värre
SvaraRaderaSkall man inte välja att följa det när det känns som allra starkast? Vad är det som skulle bli värre om vi följde våra hjärtan i det här fallet? Vad är det som är så praktist oöverkomligt?
SvaraRaderaFör att det bästa är att få låta dig sova ut någon gång ibland och att få chansen att komma igen med plugget. Men vi vet båda att börjar vi prata, om än bara för några minuter, så kommer vi inte kunna sluta utan däckar av trötthet klockan 6 på morgonen min tid. 7 timmar pratar vi i sträck varje kväll minst och ändå känns det inte färdigpratat.
SvaraRadera