Förr i tiden...

Idag har jag en sån där dag som jag hadde för i tiden. Känner sig värdelös, orkar ingenting, vill faktiskt dö (en känsla som jag inte har haft seriöst på mycket länge), allt bara är svart och dystert, vill inte träffa någon, dra åt helvete med dieten och träningen. Har sovit nästan hela dagen och den andra halvan har jag gråtit eller suttit i apati och stirrat in i väggen och koncentrerat mig på att inte ta till kniven eller liknande. Har som tur är inte haft någon panikångest, men det jag känner, äh jag känner ingenting. Det känns som att jag bara sjunker djupare och djupar och jag får inte luft, jag kämpar mig mot ytan, men det är något som drar mig ner. Min mark skakar och jorden delar på sig och ner jag faller, faller och det känns som en evighet.

Man kanske ska släppa allt. Försvinna, så man inte skadar mer människor med mitt tjat, ständiga krav på bekräftelse, sluta vara egoistisk och ta tid från andra.

Idag steg jag upp riktigt tidigt för att åka in och simma i simhallen, vid nio faktiskt. Men halvvägs ner för backen till busshållplatsen får jag en hemsk ångest. Jag sätter mig ner på närmsta bänk och ringer Robert. Han säger att jag borde ta mig hem och att jag kan ta simningen en annan dag. Det är så svårt att motionera just nu. Har så JÄVLA ont i foten. Därför tänkte jag simma.

Jag går tillbaka till lägenheten, kollar färdigt det jag skulle kolla på datorn och tar en sån där tablett jag tar mot sötsug och hungerkänslor. Jag blev trött och började se dubbelt på mobilen där jag höll på att spela. Lägger telefonen bredvid mig, puffar till kuddarna och vänder mig om och somnar med My name is Earl i bakgrunden. Jag vaknar då och då och tar några chilinötter och dricker. Tittar inte på klockan. Men när jag känner att jag undrar vad klockan är, hoppas hon inte är över två. *suck* hon är fyra. Den lilla ångesten jag hade steg upp och jag börjar gråta hejdlöst. Jag hade sovit bort hela dagen och kommer antagligen inte sova inatt. Robert kommer komma hem, det vet jag, det är oundvikligt. Men helst vill jag vara ensam med min sorg, som är utom sig. Inte äta mer, för jag har ätit allt för mycket chilinötter (som innerhåller enormt mycket kal). Vill inte ha någon middag. Jag är inte det minsta hungrig.

Jag är så trött på att svika vännerna jag har. Dom messar, ringer etc och säger att vi ska träffas, umgås, festa etc. Och till 70 % orkar jag oftast inte. Jag vill inte svika dom.

 Framförallt inte när det är helt appropå. Jag vill ha det planerat. Det var tex oktorberfest i fredags och jag ville vara hemma, men Robert ville åka in. Så han åkte in. Helt ok, jag tänker inte hålla fast honom. Vill han ut är det helt ok. Men jag kände mig så ensam sen, senare in på natten och fick panikångest. Men jag fick hantera den själv. Men har jag klarat det innan, så borde jag klara det igen...

Vet inte vad jag har mer att säga.

XOXO