Ok, Rob o jag är i kungälv strax utanför GBG med en hyrbil och vi har pakerat i "centrum" (om något sådant nu finns i kungälv).
Jag står lutad frammåt in i bilen, ner från trottoarkanten, för att sortera min handväska. Vad som ska med på stan och vad som är onödigt att släpa på.
Rätt vad det är så känner jag en snabb smekning på min rumpa. Jag reser mig upp och frågade vad han gjorde.
"Eeeeehm, jag ville skydda dig. Jag var rädd att du skulle ramla" Löd svaret.
"Hur kan jag ramla baklänges när jag lutar mig frammåt, neråt in i en bil?" Frågar jag
"Jo, chansen är inte stor men OM det skulle hända så skulle jag varit beredd på att ta emot dig"
Nästa sak jag sa fick honom att börja kallsvettas intensivt.
"Så du menar.... Att min rumpa är så pass stor OCH att min balans är så fruktansvärd att jag riskerar att ramla baklänges när jag lutar mig FRAMMÅT, INNÅT? Så du menar att chansen ens EXISTERAR???"
Sen gick det på så i tio minuter, han försökte komma med undanflykter till sitt agerande och jag kom med motargument. Efter en stund suckade han och gav upp. Jag argumenterar aldrig för att vinna utan bara för att få en bättre inblick hur den andra menar och att få lägga fram mina tankar. Men för en gångs skull kände jag mig nööööööjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar