I'm yelling yet unheard

Mmm, mitt i natten och jag mår inte alls bra.
Nej va lugna. Jag kommer ur det och det är inte farligt. Men med tanke på min historia så är det väll inte så konstigt att jag deppar ihop ibland. Jag menar, efter ha varit så otroligt deprimerad i så många år så vore det väll konstigt att må bra precis hela tiden?
Jag har en svacka ikväll, så enkelt är det.

Vill ta kniven och skära av mig allt håret, klippa av det.... Inte för att jag inte gillar det, nej då. Jag gillar mitt hår ganska stark och snart ska dom cerica slingorna in igen, har bokat tid.... Fast om jag gör det jag tänker (antagligen inte) så får jag ju avbeställa tiden. Jag vill göra det bara för att revoltera mot samhället och alla standarder hur man ska vara snygg. För att vara snygg så måste man ju ha långt hår som tjej eller hur? Jag menar, hur många ggr har man inte hört elaka saker så som: som singel och i början på förhållandet så har kvinnan långt hår. "När det är lite stadigare så klipper hon av en del. Sen när hon har barn och förhållandet är djupt rotat så klipper hon av sig allt, hon ORKAR ju inte ta hand om sig längre." Jag menar.... Bara för att man har kort hår, betyder det att man inte tar hand om sig? Jag har länge funderat på att snagga mig, och har planerat att göra det när jag gör lumpen. Men som det ser ut nu så är lumpen bara en avlägsen dröm som aldrig kommer infrias. Jag kan inte göra allt och det finns annat som jag gör hellre....

Delarna som tilltalar mig mest i låten:

"slowly I escape and I release the pain"
"My mind can´t eat when my soul won´t sleep"
"Tell me who´s to blame when the pictures lie?"
"I'm yelling yet unheard"
"Don't know what is real
I'm blind until it hurts
Guess it just don't matter when
You're so helpless and the life
You're given a mess
Give me one good reason
Why I'm so mixed up i wish the damn fake bubble
Would burst"

En av mina andra depp-låtar är denna. Fascinerande låt med mycket bra budskap. Den låter mycket deppig men om man tar sig tid att förstå den så förstår man att den är hoppfull....



Ska försöka må lite bättre så jag lyssnar på green eyes av coldplay

Han pratar om att allt i denna låten handlar exakt om mig. Mina djupa gröna ögon. Hur allt känns så mycket lättare nu när han träffat mig. Hur någon kan förneka mig och inte respektera mig för den starka människan jag är som även har sina yttersta svagheter och hur denna människan måste vara helt galen. Hur han aldrig kan leva utan mig. Det är mig han håller fast sig i....
Förstår dock inte det. Hur kan man hålla sig fast i någon/något som svävar, flyter iväg och är obeständigt konstant? Som ett..... moln. Man KANA omöjligt hålla sig fast i ett moln. Är nog bästa sättet jag kan beskriva mig hur jag känner mig som oftast.


Just nu vill jag göra så mycket saker jag inte borde, bara för att lätta på trycket. Nej, inte ta livet av mig. Den tanken har jag övergivit nu konstant sedan senaste händelsen. Men andra saker som inte är så positiva gör sig påminda fortfarande. Allt mer sällan, men det händer. Vill däcka av piller eller sprit.... Se mitt blod rinna eller se testar av hår falla ner på golvet, göra en brittan helt enkelt. Känna lukten av bränt kött. Det finns saker som inte är lika farliga och destruktiva jag kan göra men dom kräver för mycket energi. Det jag behöver just nu tror jag för att komma mina sinnen till sans igen är just en äkta adrenalinkick eller någon däckande.... Och en adrenalinkick kan jag ju få genom att stå högt upp och titta ner för en klippa eller dyl, men hur tar jag mig dit ensam, in my state of mind, klockan ett på natten? Och framförallt hur skulle jag förklara detta utan att göra rob helt galen av oro?

En del i att jag mår så dåligt ikväll är att Robert packar ihop i huset och ska flytta ut i morgon. Jag känner att jag vill hjälpa men jag vet varken hur eller känner att jag pallar det lilla jag kan. Det är svårare (för mig åtminstånde) att hjälpa till psykiskt än om jag verkligen hade varit där och kunnat aktivt hjälpa honom packa. En annan sak är att han har fått reda på att han hade fått en stor befodran nu om han inte skulle åkt till sverige. Uppsatt till chef samt löneförhöjning. Jag känner att detta är mitt fel. Hade det inte varit för mig hade han haft det mycket bättre.
En tusende del i att jag mår dåligt är att jag sover inte längre. ALLS nästan. I natt har jag sovit sammanlagt 3 och en halv timme. Somnade vid halv sjutiden i morse och vaknade vid tiotiden.
Och så här har det varit nu i snart två veckor. Jag får höra från människor hela tiden att jag får skylla mig själv. NEJ! det anser INTE jag. Hur kan ni begära att jag ska låta bli att prata med min livskamrat. "Jaha, då får du ju låta bli att sova" Men hallååå. Det fungerar ju inte så, och jag har inget jobb eller skola eller liknande så jag kan ju sova på dagen, men det går ju för fan inte. Och även om ni inte tror mig så vet jag att det inte hade varit mycket bättre, om inte sämre, om jag hade varit singel eller pojkvän i samma tidszoon.

Kan inte lova att jag kommer ur natten oskadd, men jag kan svära på Hecate att jag kommer ur den levandes och i gott skick.