Vattenbrist.

I drömmen är jag protagonisten som i en film. Men en mycket verklig film, lika verklig som att det faktiskt var livet. Men man visste vissa repliker och lite vad som kunde hända. Men det var mycket improvisation och regissören kunde helt utan att säga något ändra på något.

På något vis rådde det vattenbrist. Allt vatten var nedsmuttsat och ibland även så farligt att man kunde dö av det. Tillochmed smällt is och snö (det fanns ingen snö, men man visste det), även allt flaskvatten var förstört. Det var en man som hade förstört vattnet, antagonisten helt enkelt. Nämner senare vem det är ;)

Jag var så törstig att det kändes som sandpapper på tungan, men vad värre var, var att jag hade en katt. Jag minns exakt hur den såg ut. En siames med blå ögon. Såg precis ut som en siames gör, förutom en brun fläck mitt i pannan. Den hade vätskebrist värre än någon. Jag jagade vattendrag och kranar där den kunde få dricka. Man kände på sig på något sätt vilket vatten som var ok att dricka och vilket som inte var det. Jag sprang runt här i karlskrona i alla tomma lägenheter eller hem. Vissa var inte tomma, utan där fanns efterlämnade människor som gamla gummor och gubbar, små barn och en del runt min ålder som stannat för att kämpa. Alla andra hade flytt för att söka drickbart vatten, men alla visste att det egentligen lönlöst. Men man kämpade. Jag prövade att ge min katt det ena efter andra vatten, men allt var förstört, han bara spottade och fräste. Sen smakade jag själv och det smakade beskt, surt och man fick en känsla av att larver och maskar krälade på tungan.

Jag var hemma och sökte vatten hos en gammal tant och hade min katt i famnen. Den var helt lealös och smackade med munnen. Han kunde knappt öppna ögonen. Hemma hos damen fanns det tre killar. Två i äldre tonåren och en runt 30. Minns inte alls hur dom ser ut. Några minuter sitter jag hos damen, men bara efter en liten stund så är hon borta, helt uttorkad. Dom andra killarna börjar, precis som jag, prioritera min katts vättskebrist mer än våran (fråga mig inte varför, drömmar är som dom är). Nu var katten inte lealös och hängig längre. Utan stod rätt upp, ungefär som man ser inlindade, mumfierade katter från egypten. Helt stel, gick inte att rubba honom förutom att man kunde såklart lyfta honom. Det som fortfarande driver mig till vanvett är hans ögon. Helt öppna, så man såg vitan, med helt utspärrade pupiller. Minen, ögonen. Det var så hemskt. Det är var sista ögonblicken kände man. Vi sprang genom staden, killarna och jag. Vi sprang genom hoglands park och upp ner till olles korvbar. Mitt emot korvbaren fanns en bar (finns inte på riktigt). Alltså en riktig bar, där man kunde supa och så. Vi sprang in där.
Där satt en man i jeans och skinnjacka framför baren. Breda axlar och axellångt, halvlockigt hår. Kan ni gissa vem det är? Per Morberg!
Och vad gör han? Jo, han sitter med ett stort glas vatten och en stor, större än en en-litersflaska med captain morgains spice gold och en tvåliters cocacola. Vi höll på att få dåndimpen. Vi ställer oss runt honom med ilskna ögon. Han trollar fram fyra glas och börjar hälla upp groggar till oss allihop, även i hans tomma glas. Säger inget. Stora glas och starka drinkar Minst 50/50. Och så sätter han ut dom, två på ena sidan av sig och två på andra sidan av sig.
-Drick! Säger han bara. Vi kunde inte öppna munnarna, men tillslut fick jag fattningen och sa "Vi dricker gärna din grogg, men först vill vi ha vatten, framförallt till min katt."
Han skickar sitt fulla vattenglas mot mig och min katt. Jag tar en klunk först för att kolla att det är friskt. Det är ljuvligt, fantastiskt och jag skulle lätt sluka hela glaset. Men jag tog bara den där lilla klunken och sen tog jag fram min katt mot glaset, stel som en pinne. Han reagerade inte. Men jag tog några droppar på fingrarna och satte det mot hans torra nos. Efter några långa sekundrar så slickar han sig runt munnen, fortfarande stel dock. Jag för än en gång glaset mot honom. DÅ slappnade han av och började lapa i sig vattnet så det stänkte om det. Jag frågade om katten kunde få behålla glaset tills den släckt sin törst och det fick jag. "Jag har mer än vad jag någonsin kan göra av med". Vi tittade chockerat på honom. En av dom yngre killarna tog bladet från munnen och frågade om det var han som var Per Morberg. "Jovisst är det jag, tyvärr..."
"Hur kommer det sig att du både har massvis vatten, tydligtvis men även läsk och alkohol?!" Nästan skrek jag ut.
"För det var jag som förstörde allt annat i första hand, svarade han helt nyktert, fast vi visste att han hade tagit mer än ett glas." Jag hade en miljard frågor. Men jag började med dom viktigaste: Varför och Hur?
Han förklarade hur hans Skådespelar-karriär bara gått neråt och neråt dom senaste åren och han kom inte dit han drömde och att han hade börjat glömmas bort som skådespelare. Och dom där jävla kock-programmen, framförallt mästerkocken, hatade han. Han ville vara skådespelare, inte kock. Bara för att han hade gjort en jävla tabbe som att utbilda sig till kock en gång i sin ungdom, så blev han du straffad för det. Sen hade han släppt en film där han både hade skrivit, regisserat och medverkat i. Men den fick värsta kritiken som fanns. Bara ettor eller minusstreck i regenssörenas listor och ingen ville se den och dom få som sett den tyckte den var så lågt som c-film och helt värdelös.
Då kom jag på att en film med honom i huvudrollen hade släppts några månade innan helvetet hade börjat.
"-Jag blev förbannad, sa han tillslut. Jag kände att min karriär som skådespelare var över. Jag ville straffa. Inte bara dom få som sett till att den blivit dålig, utan ALLA. Jag har, nej hade, en vänn som utvecklat ett sätt att just förstöra all vätska som inte blivit skyddad i ett speciellt rum. Det tog sig tillochmed igenom plast och glasflaskor. Jag dödade honom, stal medlet. Samlade ihop vatten och så mycket jag kunde i förnödigheter i rummet. Låste in det och öppnade. Efter någon månad så började sverige se ut så här." Han svängde ut med armen som om han visade något på display. "Men efter ett tag förstod jag att det inte fanns något motgift, inte än iallafall. Och han som skapat medlet hade jag ju själv dödat." Jag hörde hur min katt fortfarande lapade. Jag tar en mun av drinken som är söt och god, sätter ner glaset. Sen stirrar jag så intensivt på honom att han vänder sig mot mig och ser mig i ögonen, innan har han bara stirrat ut i tomma intet eller på det han gjorde, inte på oss. Precis när han ser mig i ögonen så lyfter jag armen och ger honom största örfilen som någonsin existerat.

Jag skällde ut honom. Minns inte exakt vad jag sa, för det var så mycket, men jag mins att jag nämnde döda människor och djur, hur egoistisk och narcissistisk han var och en massa annat.

Jag vaknade strax efteråt. Jag mår väldigt dåligt, men jag vaknade med ett leende. Att ge högfärdiga Per Morberg en örfil var en härlig känsla och det nästan fortfarande brände i handen efter örfilen.