Nordiska gudar och mina barn

Vaknade efter en lång, utdragen mardröm.

Jag träffade en kille. Jag känner denna killen i verkliga livet, men vill inte nämna några namn.

Sen dom åren vi träffats sist hade han blivit en "hunter". Vi tittar ganska frenetiskt på Supernatural just nu och en hunter är en som jagar spöken, monster och demoner med mera.
Vi blev förälskade. Han lärde mig allt om det och vi började göra detta tillsammans. Det var roligt men också otroligt skrämmande. Dessutom på något magiskt sätt var han jätterik. Pengar var ald´rig något problem. Flera gånger i veckan var man nära döden och adrenalinet rusade i en. Detta pågick ganska länge i drömmen men jag kan inte berätta mer. Minns inte allt, bara att det varade länge.

Efter ett tag fick jag reda på att han var en nordisk Gud som hette Frode (vet inte om han finns, det ringar en klocka när jag hör namnet men, tja jag vet inte och jag har inte kollat upp det). Verkade som att den regerande religionen i sverige var just den gamla fornnodiska, när jag tänker efter. Han ville inte vara en gud, utan bara vara här i världen som människa och hjälpa till aktivt istället för att bara vara där, där gudarna var.

Det som jag drömde innan var hemskt och mardröms aktit så är det inget mot vad som kommer nu...

Jag blev med barn! Jag bodde här hemma i karlskrona och medans jag var hemma med stor mage så var han ute, fast mycket sällan och jagade. Min mamma var emot detta. Hon hade aldrig träffat mannen jag umgåts med under en längre tid och jag hade varit borta långa perioder utan att berätta var jag var. Men hon visste att jag var en jägare nu. Hon försökte tvinga mig till abort, men jag vägrade. Jag älskade det lilla som rörde sig i mig.
Hon började sprida ut på stan och i hela sverige att barnet jag bar på var en bastard och oäkting och ett monster. Allt detta var bland vissa det värsta som kunde hända en människa. Mamma trodde att jag hade blivit med barn av ett av dessa monster. Min moster var också mycket med, vid mammas sida och bidrog till att samhället fick veta.

Jag fick barnet hemma i min egna säng men min gud till man, kommer inte ihåg smärtan men jag kommer ihåg att det var jobbigt.
Efter någon vecka gick jag på stan med en blå barnvagn (vet inte vad barnet hade för kön, men detta kanske indikerade att det var en pojke). Jag letade barnsäng. Men min mamma hittade mig och försökte ta barnet från mig. Jag tog barnet ur vagnen och sprang. Samtidigt försökte jag gå in i olika butiker eller stanna och prata med människor om mitt barn och hur allt låg till, så dom ställde sig på min sida. Dom flesta gjorde det INTE. Men jag rusade mellan människa och människa medans jag kände min mammas skugga komma närmare och närmare från ett håll och min mosters från ett annat, andra jagade mig också när dom fick reda på vem jag var. Vi kom till en brygga, där jag hamnade i mitten. Dom stod på var sin sida och begärde barnet som var tvunget att förintas. Då försökte jag förklara om Frode och att barnet var motsattsen till monster. Att det var en halvgud. Såklart trodde dom mig inte.
Dom sa att jag var tvungen att ge mig barnet annars skulle dom med våld ta till sig det. Jag vägrade. Då började dom chanta och prata på ett uråldrigt språk, jag visste att dom pratade med gudarna och framförallt då Odin.
Dom kastade då två saker i vattnet vid bron, vet inte vad det var men det känns som att det var två människorkroppar inlinade i tyg.
Två skyllor kom fram. En skylla är ett urgammalt monster som ser ut ungefär som lochnesssjöodjuret men dom var ofta onda. Mamma ropade något till dom och en av dom steg upp med huvudet. Jag minns hur vattnet såg ut att koka och man såg skyllornas kroppar röra sig upp och ner i vattnet och rörde sig runt och hit och dit.
Den som hade satt upp huvudet ur vattnet, lyfte på huvudet upp mot himlen och sprutade eld. Fort kröp jag ihop på marken, med kroppen runt mitt barn så det skulle skyddas. Eld regnade över oss och det gjorde ont.
Än en gång begärdes barnet, fast denna gången från min moster. Jag vägrade såklart, denna gången med. Då ropade hon till den andra skyllan. Då gjorde den precis som den andra, fast den sprutade ut syra i ett andetag och nästa vinäger (konstigt). Här kan vi snacka smärta. Jag skrek och skrek och det gjorde så ont. Både i eld-såren syre-såren och sen på vinäger i det. Jag kände smaken av vinäger minns jag. (Ni måste förstå, detta gjorde ont. Det var som att det hände på riktigt. Jag minns exakt hur smärtan var). Jag svimmade. När jag vaknade så var allt borta, skyllorna, min mor och min moster och såklart.... mitt barn. Jag grät, jag grät så jag skrek. Inte för att jag hade ont, för det hade jag, utan för att jag förlorat mitt barn, att jag misslyckats ta hand om det. Som på magi, vilket det antagligen var, så var Frode där. Han lyfte upp mig och vi var hemma på ett ögonkast. Han hjälpte mig med att hela dom största skadorna men han var inte så kunnig i ämnet så jag fick ligga i sängen flera veckor med oerhörda smärtor.

Nästa scenario. Jag är än en gång på stan, denna gången med ett nytt barn. (jag minns att i drömmen hade det kännts som om bara en dag hade gått). Denna gången bar jag det i famnen hela tiden, ingen barnvagn. Såklart var mamma inne på vad som skett även denna gången, och rätt vad det var så jagade hon mig igen. Men ingen moster denna gången, vad jag minns. Mer människor hade tagit ställning till även detta barnet. Det var flera som var på min sida, men det var även flera som var på mammas sida. Jag var inne i en butik och pratade med en man, och han sa att om jag köper något så är han absolut på min sida. Jag minns att jag köpte ett skrivbordsskydd med teenage mutant ninja turtles på till min systerson. Då sa han något jag inte tänkt på. Att jag skulle samla in namnteckningar. Om X antal skrev under, skulle jag få skydd.
Jag var redan skyddad på sätt i vis med hjälp av Frode, något magiskt han satt på mig så varken mamma eller Odin kunde hitta mig på magiskt vis. Men jag såg mamma komma gåendes långt borta. Jag slängde upp mobilen och ringde Frode. Han kom inom några sekunder i sin röda sportsbil och vi kastades in i bilen. Han frågade om jag ville köra, men jag sa att jag ville hålla barnet. Sen körde vi i 140 ut från staden, ut på landet, han saktade inte ner försen vi var många, många mil från staden. Jag minns hur addrenalinet pumpade i mig och hur mitt älskade barn skrek samtidigt som jag försökte trösta och och jag blev tröstad av Frode.

Där slutar drömmen med ett hastigt uppvaknade...

Den borttappade katten.

Detta var en dröm jag drömde för några veckor sen, men sitter fast som ett berg. Minns varendra liten detalj.

Jag var på en sorts bar. Det var sommar, det var varmt och skönt och jag var lättklädd. Ofta i mina drömmar har jag ingen uppfattning om hur jag ser ut, åtminstonde inte kroppsmässigt. Jag vet alltså inte om jag är smal eller överviktigt eller fet som jag är nu. Men i denna drömmen var jag väl medveten om att jag var precis lika stor som jag är nu.
Baren var mörkt inredd, med mörka träslag och soffor och stolar och själva baren, allt var i mörka färger. Men den hade stora fönster och den var fräsch och helt underbar att vara i. Jag minns tydligt att det även fanns en glassbar, hahaha.
Jag hade tagit en drink och satt och läste en bok, en av mina vanliga faktaböcker, i en skön barsoffa. Min drink sinade och jag gick till baren för att få en till.
Där stod en man. Normalbyggd, nästan lite snyggare än normalt. Lagom med muskler och ett jättevackert ansikte. Trotts sommarvärmen hade han långa svarta byxor, skjorta och en beige trenchcoat samt en hatt. Hatten är lite luddig, minns inte riktigt hur den såg ut men jag har för mig att det var en tophat. En sån joakim von anka har på sig. Mannen såg ut att vara runt min ålder, möjligtvis några år äldre.
Denna annorlunda man fångade mitt intresse. Men det kunde jag inte visa, men jag drygade med min beställning och sneglade på honom när jag trodde att han inte såg.
Rätt vad det är så vänder mannen sig mot mig och bugar och tar av sig hatten. Han säger:
"My dear, such a beautiful lady shouldn´t be all by herself in a bar like this, at this time of the evening. Please, follow me home and we can take a drink at my place, its not far from here."
(Jag minns orden exakt) Sen gav han mig en lapp där det stod att jag skulle möta honom runt kvarteret. Han bugade än en gång och svepte genom dörren. Han hade pratat med extrem brittisk dialekt, vilket jag anser vara väldigt sexigt hos en stilig man. Vilket han såklart var, trotts sin ovanliga klädsel.
Jag vet inte vad som hände med boken, för jag hade ingen handväska. Men jag väntade några minuter, fick inte verka för ihärdig. Jag stod och funderade på vad jag skulle göra. Skulle jag följa efter honom eller skulle jag strunta i honom etc. Men kvällen var vacker och solen höll på att gå ner. Det var precis lagom varmt. Så jag bestämde mig för att följa efter. Att slänga några ord med honom och sen bestämma mig.
(I drömmen tänkte jag: "Vad kan det göra för skada" Nu vet jag att det kunde egentligen göra massa skada, men man är väll inte så rationell i drömmar. Och även i verkliga livet hade jag nog följt med, impulsiv som jag är med mål att få många fina vänner. BTW jag var helt singel...)

Jag gick just runt hörnet där jag stapplade in i honom överaksande. Jag bad om ursäkt på dålig engelska. Så svarade han på svenska!! Helt ren svenska, ingen brytning utan precis som att han bott här hela livet. Han förklarade att han pratat på engelska med tjejer han fastnade intresse för och som han ville se mer av första gången han träffade dom. Det var ett knep för att få dom mer intresserade. Istället för att bli förbannad eller förolämpad så började jag skratta högt och ställde mig på tårna och gav honom en riktigt stor kram. Jag undrade var han bodde. Han pekade bort mot en grupp lägenheter lite uppåt ca 2-3 km bort. Inte långt alls.
För att komma frammåt snabbare så genade vi över ett fält med slagen vete. Det krasade under fötterna och vi gick långsamt och pratade. Han berättade att hans lägenhet var torftigt inrett och att det inte fanns så mycket, men den där groggen han lovat skulle finnas, skrattade han.
Jag undrade vad han åt efter han berättat hur torftigt det var. Då berättade han att ofta fick stora bunkrar med mat av sin mamma som räckte många dagar. Annars åt han ute. Han verkade absolut inte ha ont om pengar så jag frågade varför han hade det så dåligt inrett. "Jo du förstår, sa han, Jag har egentligen ingen egen stil. Jag gillar allt och kan aldrig bestämma mig. Jag har väntat på den rätta så att hon kan få bli inredaren. Jag betalar med glädje allt hon har. Har var tydligen vd för något stort internetföretag och det var inte bara det att han inte hade ont om pengar, han var dö-rik."
Jag började lite drömmande tänka att jag ville bli denna kvinnan, trotts den lilla tiden vi spenderat ihop så var jag redan upp över öronen kär i denna exentriska men tydligen ensamma mannen. Jag ville dock inte bli det för hans pengar eller att få möblera ett hem precis som jag ville ha det eller liknande. Jag ville det för jag ville inte att han skulle vara ensam mer, plus att jag redan var kär i honom :)
Något jag minns mycket tydligt var att när vi gick över vetefältet så svingade han mig i sina armar flera gånger och vi skrattade. Jag minns det så tydligt för jag tänkte: "Hur klarar han det här, med tanke på min övervikt och hur fet jag är..." i drömmen.

Vi kom fram mot lägenhetsbygnaderna men vi var tvugna att gå upp för en del stentrappor. Halva vägen upp så blev det som en plattform och vägen ändrade riktning. Där fanns det en massa burar, ungefär som kaninburar, fast större och luftigare. I dom så fanns det en massa hundar och katter. Inget av djuren såg illa ut, utöver kanske lite ensamma. Han gick mot en av burarna och tog fram en av dom mycket små katterna. Den var mycket liten, man såg att den var fullväxt, men den såg ändå ut som att den vore ett kattunge. Kolsvart var den med stora, gröna ögon.
Han berättade att här hanmnade djur som inte hade något hem. Hela lägenhetsområdet hjälpte till att ta hand om alla djuren och samla ihop pengar till mat och varvade med att leka och gå ut och gå med dom. "Men den här, sa han och höll upp den lilla katten, vill jag ha själv. Jag har bara inte tid och känner att jag inte kan ta hand om den perfekt ensam. Jag älskar henne och har döpt henne till Sjöljna. Min  mamma lärde mig det ordet som barn och betyder kärlek, trygghet och hemma. Det är därför jag vill också vänta med att skaffa henne tills jag får en partner. För det är då mitt hem kommer bli ett HEM, inte bara ett ställe där jag bor."
Jag såg hur mycket han älskade katten och det lös ur ögonen på honom. Jag frågade försiktigt om jag fick hålla henne och det fick jag såklart. Men när han lämnade över henne så sprätte hon till och jag tappade henne. Jag stod nära kanten på trapporna och just nedanför där jag stod så var det tjockt med växtlighet. Det var massvis med ormbunkar och högt gräs och små buskar och trän. Just där tappade jag henne. Det var inte högt. Som högst var det kanske två och en halv meter, men inte ens så högt tror jag det var. Men katten var så liten.
Jag skrek till och hoppade försiktigt ner bredvid där katten hade ramlat. Jag brydde inte om mig att det var högt och att jag gjorde ont, för såklart så slog jag i hårt. Och jag började jag leta i buskaget. Jag hittade konstigt nog en massa hårliknande saker och tog så många jag kunde i famnen, fyra fem stycken. Men när jag kom ut så såg jag att allihopa var små hundar. (elakt och dumt av mig) Jag nästan kastade iväg hundarna med ett skrik och sprang tillbaka och jag letade och letade och ropade ursäkter och att jag var så ledsen. Jag var så orolig och jag bara letade.
Tillslut ropade han (fick aldrig, eller minns inte hans namn) att katten krälade borta vid baren. Hur den nu hunnit ta sig dit så fort, det hade ju inte gått mer än några minuter. Jag började vrålspringa mot dit han pekade och jag sprang och sprang. Jag kom fram till baren men såg ingen katt. Jag grät så häftigt och jag kände pärlor av tårar rinna på kinderna och ner på halsen. Jag sprang runt om det området och in i gränder och tillbaka och sen till baren igen.
Där vaknar jag. Jag fann aldrig katten.......

BTW Sjöljna är ett ord jag aldrig hört talas om för och om det finns så betyder det nog inte det han berättade. Jag vet inte vart jag fick det ifrån.

Biblioteket

Ny dröm! Men tack vare att strömmen försvunnit när jag vaknade så är inte detaljerna lika klara. Drömmar är ju som klarast när man vaknar och sen på något sätt flyter dom iväg...

Jag var i ett bibliotek och det var magnifikt. Det var enormt, tre-fyra våningar och varje våning var hur stor som helst. Inga väggar fanns, utan det var bara fönster. Så det var otroligt luftigt och fräscht, men dimmigt och disigt. Borden och stolarna var stora och sen fanns det vissa ställen där det var extremt sköna soffor och fotöljer. Jag minns en blodröd chesterfields-soffa. Utanför ingången så fanns det en staty av en naken kvinna i svart sten omgärdad av långa och höga blad. Bladen var tjocka, ungefär en decimeter där dom var som bredast. Bladen var så täta mot varrandra att man inte såg in, utan statyn såg ut att växa ur buskaget.
Jag hittade några böcker jag ville ha till min nya kurs jag hade börjat. Men jag ville kika i dom lite först så jag tog dom till ett bord. Jag slog upp en bok och började läsa. Men efter en stund hörde jag skrapande klackar och jag vände mig om. Tätt bredvid mig stog en kvinna runt 35-40 års åldern, men ögonen såg äldre ut. Hon hade enormt långt, svart hår och en lång klänning, lika svart som håret. Hon tittade på mig och sa lite otrevligt att här fick vi inte läsa böckerna. Först missförstod jag henne och trodde att hon menade just det bordet. Så jag frågade snällt om var jag fick läsa dom. "Ingenstans" fick jag till svar. Jag tittade frågande på henne. "Ja, men då lånar jag dom" sa jag, för det kunde inte skada. Hjälpte inte boken mig så kunde jag ju bara lämna tillbaka den. "Nej, det får du inte." Det var mycket få människor i lokalen hade jag märkt tidigare, men först nu såg jag att alla stod stilla, som statyer. Dom stod med öppna böcker i händerna och tittandes på hyllorna etc. Precis som om dom fastnat i akten. Kvinnan började bli arg och sa att nu var jag tvungen att gå. Men jag ville verkligen ha dom böckerna, dom var ovanliga och skulle verkligen hjälpa mig. Då blev jag själv förbannad och sa att jag köper dom. La upp typ tio tusen kronor på bordet och tog dom, jag tror det var tre stora böcker, och gick.
Jag kom ut utanför ingången och där stod kvinnan, framför bladen och statyn. Hur hon kommit dit innan mig var en fråga jag undrade, för jag hade gått först. "Du får inte ta böcker härifrån!" Skrek hon. Jag var extra tjurig och sa att jag tvunget skulle ha dom böckerna.
Då, framför mina ögon så börjar bladen, buskaget snurra och virvla runt och kvinnan förvandlades. Håret stälde sig rakt upp och ansiktet började ändra form och började se ut som en korp. Hon fick vingar och istället för skorna kom klor fram. Det enda som verkade mänskligt med henne nu var storleken och hennes ögon. Ögonen var likadana, dom såg ut som en människas, fast dom var röda.
Inte bara att allt detta hände, statyn mitt i buskaget fick liv. Samtidigt som man hörde virvlande och swochande från blanden som snurrande runt runt och kvinnan som skrek kraxande, fast mänskligt så hörde man också tydligt krackelerande. Hackigt och krackande började statyn leva framför en. Ju mer hon rörde sig, desto lättare verkade det bli och krasandet försvann mer och mer. Hon gick genom bladet lätt, fasten dom snurrade fort åt sidan. Många blad gick sönder.
Kvinnan/korpen kraxade till statyn som innan var otroligt vacker, nu såg ut att vara arg och hård ut. Och hungrig. Jag vet inte exakt hur en hungrig människa ser ut (om den inte är utmärgad såklart) men det var så hon såg ut och så jag kände det, att hon var hungrig. Kvinnan/korpen sa till statyn att hon skulle ta böckerna från mig och sen fick hon göra vad hon ville med mig.
Jag släppte böckerna och sprang. Jag sprang ner för en backe. Trotts att jag hade lämnat böckerna efter mig så hörde jag statyn bakom mig. Efter ha sprungit så fort jag kunnat i bara några minuter snubblar jag och hon kastar sig över mig. Jag ser henne i hennes stenögon och sen slickar hon sig runt munnen. Det nästa jag känner och ser är hur hon tar en stor tugga av min vänstra överarm.

Där vaknar jag....

Vattenbrist.

I drömmen är jag protagonisten som i en film. Men en mycket verklig film, lika verklig som att det faktiskt var livet. Men man visste vissa repliker och lite vad som kunde hända. Men det var mycket improvisation och regissören kunde helt utan att säga något ändra på något.

På något vis rådde det vattenbrist. Allt vatten var nedsmuttsat och ibland även så farligt att man kunde dö av det. Tillochmed smällt is och snö (det fanns ingen snö, men man visste det), även allt flaskvatten var förstört. Det var en man som hade förstört vattnet, antagonisten helt enkelt. Nämner senare vem det är ;)

Jag var så törstig att det kändes som sandpapper på tungan, men vad värre var, var att jag hade en katt. Jag minns exakt hur den såg ut. En siames med blå ögon. Såg precis ut som en siames gör, förutom en brun fläck mitt i pannan. Den hade vätskebrist värre än någon. Jag jagade vattendrag och kranar där den kunde få dricka. Man kände på sig på något sätt vilket vatten som var ok att dricka och vilket som inte var det. Jag sprang runt här i karlskrona i alla tomma lägenheter eller hem. Vissa var inte tomma, utan där fanns efterlämnade människor som gamla gummor och gubbar, små barn och en del runt min ålder som stannat för att kämpa. Alla andra hade flytt för att söka drickbart vatten, men alla visste att det egentligen lönlöst. Men man kämpade. Jag prövade att ge min katt det ena efter andra vatten, men allt var förstört, han bara spottade och fräste. Sen smakade jag själv och det smakade beskt, surt och man fick en känsla av att larver och maskar krälade på tungan.

Jag var hemma och sökte vatten hos en gammal tant och hade min katt i famnen. Den var helt lealös och smackade med munnen. Han kunde knappt öppna ögonen. Hemma hos damen fanns det tre killar. Två i äldre tonåren och en runt 30. Minns inte alls hur dom ser ut. Några minuter sitter jag hos damen, men bara efter en liten stund så är hon borta, helt uttorkad. Dom andra killarna börjar, precis som jag, prioritera min katts vättskebrist mer än våran (fråga mig inte varför, drömmar är som dom är). Nu var katten inte lealös och hängig längre. Utan stod rätt upp, ungefär som man ser inlindade, mumfierade katter från egypten. Helt stel, gick inte att rubba honom förutom att man kunde såklart lyfta honom. Det som fortfarande driver mig till vanvett är hans ögon. Helt öppna, så man såg vitan, med helt utspärrade pupiller. Minen, ögonen. Det var så hemskt. Det är var sista ögonblicken kände man. Vi sprang genom staden, killarna och jag. Vi sprang genom hoglands park och upp ner till olles korvbar. Mitt emot korvbaren fanns en bar (finns inte på riktigt). Alltså en riktig bar, där man kunde supa och så. Vi sprang in där.
Där satt en man i jeans och skinnjacka framför baren. Breda axlar och axellångt, halvlockigt hår. Kan ni gissa vem det är? Per Morberg!
Och vad gör han? Jo, han sitter med ett stort glas vatten och en stor, större än en en-litersflaska med captain morgains spice gold och en tvåliters cocacola. Vi höll på att få dåndimpen. Vi ställer oss runt honom med ilskna ögon. Han trollar fram fyra glas och börjar hälla upp groggar till oss allihop, även i hans tomma glas. Säger inget. Stora glas och starka drinkar Minst 50/50. Och så sätter han ut dom, två på ena sidan av sig och två på andra sidan av sig.
-Drick! Säger han bara. Vi kunde inte öppna munnarna, men tillslut fick jag fattningen och sa "Vi dricker gärna din grogg, men först vill vi ha vatten, framförallt till min katt."
Han skickar sitt fulla vattenglas mot mig och min katt. Jag tar en klunk först för att kolla att det är friskt. Det är ljuvligt, fantastiskt och jag skulle lätt sluka hela glaset. Men jag tog bara den där lilla klunken och sen tog jag fram min katt mot glaset, stel som en pinne. Han reagerade inte. Men jag tog några droppar på fingrarna och satte det mot hans torra nos. Efter några långa sekundrar så slickar han sig runt munnen, fortfarande stel dock. Jag för än en gång glaset mot honom. DÅ slappnade han av och började lapa i sig vattnet så det stänkte om det. Jag frågade om katten kunde få behålla glaset tills den släckt sin törst och det fick jag. "Jag har mer än vad jag någonsin kan göra av med". Vi tittade chockerat på honom. En av dom yngre killarna tog bladet från munnen och frågade om det var han som var Per Morberg. "Jovisst är det jag, tyvärr..."
"Hur kommer det sig att du både har massvis vatten, tydligtvis men även läsk och alkohol?!" Nästan skrek jag ut.
"För det var jag som förstörde allt annat i första hand, svarade han helt nyktert, fast vi visste att han hade tagit mer än ett glas." Jag hade en miljard frågor. Men jag började med dom viktigaste: Varför och Hur?
Han förklarade hur hans Skådespelar-karriär bara gått neråt och neråt dom senaste åren och han kom inte dit han drömde och att han hade börjat glömmas bort som skådespelare. Och dom där jävla kock-programmen, framförallt mästerkocken, hatade han. Han ville vara skådespelare, inte kock. Bara för att han hade gjort en jävla tabbe som att utbilda sig till kock en gång i sin ungdom, så blev han du straffad för det. Sen hade han släppt en film där han både hade skrivit, regisserat och medverkat i. Men den fick värsta kritiken som fanns. Bara ettor eller minusstreck i regenssörenas listor och ingen ville se den och dom få som sett den tyckte den var så lågt som c-film och helt värdelös.
Då kom jag på att en film med honom i huvudrollen hade släppts några månade innan helvetet hade börjat.
"-Jag blev förbannad, sa han tillslut. Jag kände att min karriär som skådespelare var över. Jag ville straffa. Inte bara dom få som sett till att den blivit dålig, utan ALLA. Jag har, nej hade, en vänn som utvecklat ett sätt att just förstöra all vätska som inte blivit skyddad i ett speciellt rum. Det tog sig tillochmed igenom plast och glasflaskor. Jag dödade honom, stal medlet. Samlade ihop vatten och så mycket jag kunde i förnödigheter i rummet. Låste in det och öppnade. Efter någon månad så började sverige se ut så här." Han svängde ut med armen som om han visade något på display. "Men efter ett tag förstod jag att det inte fanns något motgift, inte än iallafall. Och han som skapat medlet hade jag ju själv dödat." Jag hörde hur min katt fortfarande lapade. Jag tar en mun av drinken som är söt och god, sätter ner glaset. Sen stirrar jag så intensivt på honom att han vänder sig mot mig och ser mig i ögonen, innan har han bara stirrat ut i tomma intet eller på det han gjorde, inte på oss. Precis när han ser mig i ögonen så lyfter jag armen och ger honom största örfilen som någonsin existerat.

Jag skällde ut honom. Minns inte exakt vad jag sa, för det var så mycket, men jag mins att jag nämnde döda människor och djur, hur egoistisk och narcissistisk han var och en massa annat.

Jag vaknade strax efteråt. Jag mår väldigt dåligt, men jag vaknade med ett leende. Att ge högfärdiga Per Morberg en örfil var en härlig känsla och det nästan fortfarande brände i handen efter örfilen.

Det har kommit en ny etikett!!

Jag har lagt upp en ny etikett. Jag drömmer så hemskt tydliga drömmar och min terapeft har sagt att det är bra att skriva ner dom. Så dom som inte är "appropriated" kommer såklart inte med. Men annars kommer dom med. Dom kan vara otäcka ibland...

Att gå till terapin

Vägde mig idag! Jätteglad, jag har redan börjat gå ner i vikt. Överlycklig. Men jag har börjat vända på dygnet igen. Så jag ska prata med min terapeft om det idag.

Jag ska gå till terapin, om jag går hem är en fråga jag inte kan svara på än.

Nu har jag nått över 4000. En himla bit.

Har ju varit sjuk ett tag nu, men idag känner jag mig ganska bra, förutom att hostan sitter kvar och att det river lite i halsen. Och jag har ju fortfarande svårt att prata. Jag är väldigt hes.

Jag ska planera in en lekfest. Och bara människor som tycker om att leka är välkommna. Tänker du inte vara med så kan du skippa att komma. Inget görs personligt utan görs i grupper. Så man kan kan inte skämma ut sig, för alla gör samma sak som du. I princip. Förutom lekledaren, jag, enda gången hon är med är när det krävs vara jämna lag, då får jag hoppa in.


Jag har alltid haft problem med drickandet. Att ha sprit hemma och det inte försvinner inom ett par tre dagar har varit en omöjlighet. Men nu har jag haft en halv kvarting och en hel flaska vitvin ståendes ett bra tag. Det är ett stort framsteg för mig.


XOXO

Nu var det ett tag sen....

Jahapp, ibland kan man skriva ibland blir det bara inte av. Men några ursäkter kommer inte och jag kommer heller inte ha några skuldkänslor för att jag inte har skrivit.

Julen har kommit och julen har gått. En jävligt jobbig jul. Fast kul. Vi var i GBG runt hela julhelgen och visst, det är roligt men det är ett hemskt farande. Och man kan inte stadga sig heller. Ena natten ska man sova på ena platsen och andra natten en helt annanstans. Och när man inte har körkort så måste man förlita sig på andra. Om jag skulle må dåligt tillexempel, så kan vi inte åka någonstans så jag kan få andas ut. Utan man får sitta där och kämpa mot panikångesten. Fast själva tågresan gick mer eller mindre smärtfritt, förutom en eller annan kärring som varit på stranden och fått sand i trosorna....

På själva julafton vaknar jag och mår lite hängit, men reflekterar inte så mycket över det. Men det blir bara värre och värre och på torsdagen, när det är dags att åka hem mår jag hemskt. Natten mellan Torsdagen och Fredagen får jag feberfrossa och får problem med att andas. Så jag får ingen luft. Ringer till min älskade vårdcentral så fort jag vaknar och dom vill att jag ska komma in så fort jag kan. Och detta gör jag, Robert följer med oxå. Vid det här tillfället kunde jag inte prata för mitt liv.
Min läkare lyssnar på mina luftrör och mina lungor. Dom tog några prover för att göra sig säkra på att jag inte hade en lunginflamation. Men hon trodde att det hade med luftrören att göra. Så jag fick inhalera i någon apparat ett par minuter ett par gånger. Efter andra blåsningen så kändes det redan mycket lättare, men jag hade fortfarande svårt att prata. Jag träffade min läkare igen och hon sa att jag hade ett virus i halsen.

Jag ringer hem till mamma och berättar vad det är för fel på mig, för hon ville veta. Några dagar senare ringer jag dom igen, och rösten är ännu värre. Pappa svarar och trots att jag pratar så nära luren jag kan så hör han inte vad jag säger och nästan skriker på mig att jag måste prata tydligare och närmare luren. Jag ryter till och säger att jag pratar så tydligt jag kan, såklart orsakar detta en hosta som känns som att lungorna ska komma upp. Detta var förra helgen. Hela följande vecka, fram tills i lördags så låg jag apsjuk. Feber på över 40 grader och yr i huvudet. Drack lite cocelliana då och då, men den hjälpte inte så värst mycket. Men efter samtalet med pappa, precis när jag började bli sjuk så tänkte jag att nu tänker jag inte ringa dom. Jag ska se hur lång tid det tar innan dom ringer mig.

Idag skulle jag varit på IH, men var alldeles för trött, så jag satt och somnade i fotöljen framför datorn. Jag ringer IH och meddelar att jag inte kommer. Då säger dom att jag också ska ringa försäkringskassan. Jag ringer dit såklart genom numret jag fått via IH. Och dom undrar helt enkelt varför jag ringer dom, typiga är dom jävlarna också. Jo, sa jag. För att IH jag går på sa att jag skulle sjukskriva mig hos er. Eller säga att jag inte kunde komma in eller liknande. Hon bara typar sig mer och mer och jag är snurrig av trötthet och jag hade nog lite feber så det var svårt att koncentrera sig på det hon ville ha ut. Tillslut tröttnade jag och sa bara rakt ut. "IH har sagt att jag skulle ringa till er och säga att jag inte kunde komma idag pga sjukdom, mer vet jag inte. Vart du ska ta vägen med denna informationen vet jag inte. Ha en bra dag". Sen la jag på luren. Man hör det inte så tydligt i textformat men jag var ganska sarkastiskt...


Ha det fint i veckan.

XOXO