My brain is deep-fried.

Vet inte vad som har hänt men nu är det kris. Men jag känner att jag kan hatera det. Det är bara att vänta ut det. Och i och med att jag börjar med att försöka gå ner i vikt igen på tisdag morgon så kommer det bli bättre. När jag motionerar och sköter mig kost mår jag bättre. På så vis kommer jag må bättre snabbare. Fast fram tills dess tänker jag kasta i mig skit.

Fick ett enormt påskägg från min man idag. Precis som när man var barn fick man leta efter det. Var en härlig känsla, när man mådde så dåligt. I ägget hittade jag kexchoklad, nötcreme och choklad-sjöfrukter. Men inte minst, det andra kunde jag lätt avtså, två, TVÅ, my little ponys G4 "in mint". För att dom skulle få plats med resten av dom fina ponysarna jag har på en speciell hylla så fick jag ta bort två gamla. Den ena var en stor förpackning med Fluttershy och en liten förpackning med Twilight Sparkle. Jättelycklig. Nu fattas bara Rarity för att jag ska ha alla huvudkaraktärerna i någon sorts förpackning. Jag har alla karaktärerna men uppförpackade. Fint och ha men inte perfekt.


Jag mår inte bra. Jag är väldigt deppig och seg. Jag kan inte vakna, när jag försökte vakna i morse så kände jag míg nerdrogad. Varken kroppen eller hjärnan ville fungera och agera riktigt. Det var tillslut så att Robert sa att "nu var vi tvungen att åka och handla." Gärna för mig, men jag kunde inte röra mig och jag kände att det inte spelade någon roll. Så jag minns att jag sluddrade fram i halvsömn att om det skulle bli någon påskmiddag så fick han handla själv, jag klarade knappt av att andas. Om han inte ville så blev det helt enkelt ingen påsk.
Såklart åkte han och handlade själv.
När jag vaknade och var så pass klar i huvudet att jag kunde tänka så var han redan hemma, han hade städat en massa och lagat lampan i taket i sovrummet. Jag tog ett långt bad och sen satte mig vid datorn. Hjärnan var fortfarande långt från fungerbar men jag orkade vara vaken.
Efter lite tid med att bara sitta och sen laga lite mat så var det dags för påskmiddag, nypotatis (vi hade hittat fryst och när den var kokt smakade den i princip likadan som färsk) mattjessill och annan sill, röra och jansons frestelse.
Iom att det känns som att jag har ett rivjärn i halsen som dras upp och ner med jämna mellanrum så var det svårt att äta, framförallt sillen. Så jag åt bara några få bitar och koncentrerade mig på nypotatis med smör och salt. Det slank ner fint. Alkoholen var/är fortfarande svår att få ner iom rivjärnet som jag kallar det. Jag kan inte beskriva det närmare än att det känns som att någon drar ett rivjärn eller en grov fil upp och ner i halsen då och då. Och så har jag lite ont i bihålorna. Hoppas jag inte blir värre, för jag vill ABSOLUT inte bli sjuk nu. Jag brukar inte bekymra mig om att bli sjuk, jag har väldigt dåligt imunförsvar och jag accepterar det nu, men nu när jag är på humör och ska börja plugga så vill jag inte börja med att vara sjuk.

Förutom det fysiska så känner jag mig... melakolisk. Eller det är fel. Jag känner mig känslolös ett tag och rätt vad det är så kommer något över mig och jag gråter i timmar, allt mellan några tårar bara faller försiktigt och stortjutande och hulkande. Fast efter middagen och lite fint prat med Robert så nu mår jag lite bättre. Men det kan ju också vara så att jag druckigt alkohol. Det jämnar ut det hela lite.

Jag vet inte hur länge jag kommer må så här, i morgon kanske jag mår bra. Kanske inte försen ett par dagar eller kanske en vecka, men längre får det INTE pågå!

XOXO

Sometimes...

Ibland, vill jag bara ta upp min lesbiska sida.

Ibland, vill jag bara vräka i mig nötcréme och kexchoklar eller ben&jerry.

Ibland, vill jag supa huvudet av mig så att jag knappt kan gå. Fast sist det hände så skadade jag knäet och fick spendera tre månader i rullstol...

Ibland, vill jag däcka klockan sju och sova till tre på eftermiddagen. Kan inte längre, även om jag försöker.

Ibland, vill jag bara sitta och lyssna på musik och sy hela dagen.

Ibland, vill jag titta på anime och inte göra annat. Dygnet runt i två-tre dagar i streck.

Ibland, vill jag inte lämna sängen.

Ibland, så vill jag bara stirra in i rött ljus och bara förlora mig i mina tankar.

Ibland, vill jag ha en panikångestattack för att bara släppa ut allt som är inom mig.

Ibland, vill jag skära mig. Har dock inte gjort det på nog tre år. Har inte hållt räkningen.

Ibland, vill jag inte duscha på en vecka, för jag avskyr att duscha. Eller inte, själva duschen är skön som fan, att tvätta håret är underbart, spendera en halvtimme på att föna håret med skön musik på är fantastiskt och att klä på sig rena kläder och känna sig helt ren är det bästa som finns. MEN tanken på allt detta är jobbigt, därför drar jag mig ibland från det.

Ibland, vill jag köpa massor av levande växter, men jag vet att dom kommer dö strax efteråt. Jag har plastväxter.

Ibland, vill jag ha ett djur. Men jag är rädd för att inte klara ansvaret. Skrämmer skiten ur mig.

Ibland, vill jag tatuera hela kroppen MEN jag har aldrig råd.

Ibland, vill jag inget annat än att stirra på mina my little ponys och fantisera om en fantasivärld.

Ibland, vill jag leva ut mina drömmar och klara att få ett gymnasieprov.

Ibland, vill jag studera på högskolan eller liknande.

Ibland, vill jag ha barn. Men bara ibland. Jag var stensäker ett tag att jag ville ha barn. Men nu börjar jag tveka. Jag vet inte längre vart jag står när det kommer till barn.

Ibland, älskar jag min mans humor.

Ibland, vill jag att min man tar mig mer seriöst.

Ibland, vill jag vara med om mer äventyr, ha otroligt roligt, ett vackert hjärta, trogen och stark, dela gemenskap och allt som har med vänskap att göra.

Ibland, vill jag ha mer pengar och bara få köpa loss det jag vill. Böcker, inredning, resor och så mycket annat.

Men ibland, bara ibland, vill jag bara ha det som jag har det...

Mycket på en gång.

Ja, man försöker ju gå på Iris Hadar 2 ggr i veckan, men det är inte alltid det funkar.
Nästa vecka så ska jag på möte med psyknämnden för fösta gången, kanske man kan göra sin röst hörd. Sen på torsdagen ska jag och Robert med underbara P för att gå på teater, var så längesen man var på teater.
Veckan efter det så börjar jag måndagen den åttonde april att plugga svenska 2. Vilket är både spännande och nervöst. Den kursen kommer pågå i tio veckor. Det känns lagom. Sen börjar jag samhällskunskap på lektion i augusti. Förhoppningsvis ska jag ha pluggat ett ämne till däremmelan. Jag måste köra igång nu med pluggandet. För det var så att efter X antal år så gällde inte ens samlade betygsdokument från gymnasiet utan man var även tvungen att plugga upp även dom. Det betyder att jag måste ha pluggat upp till gymnasiebetyg till året 2015. Jag känner mig aningen stressad. Men det känns skönt också. Äntligen kanske jag ska få ett gymnasiebetyg och i och med att jag inte känner mig så skoltrött som jag gjorde förr så kanske det både ska gå bra och jag förhoppningsvis ska få relativt bra betyg. Min författarkurs är nu över och allt jag väntar på är att få veta hur det gick för mig. Det skulle komma denna veckan, men jag är skeptisk till det. Men det gör inte så mycket.
Dagen efter, på tisdagen, ska jag till torteraren. Äh, det känns dumt att kalla honom det. Min tandläkare P är helt fantastisk och han gör allt för att underlätta för mig. När det är dags att laga eller ännu värre, dra ut en tand så får jag lustgas. Jag har nämnligen en fruktansvärd fobi för tandläkaren. Och jag vet inte vad jag ska göra när P går i pension. Det är dock långt dit, men ändå. Jag ska dock både laga och dra ut på tisdagen. Mamma ska med, hoppas jag iallafall. Hon sa det, men frågan är om hon kommer ihåg det. Får nog nämna det igen nästa gång vi pratar.

Annars när jag är hemma så håller jag på att sy som en galning. Jag syr ett korsstygn som jag har gett mig fan på att avsluta. Alla korstygn jag gjort (99%), när jag har sytt ett stygn eller två fel och upptäcker det 50-100 stygn senare, alltså så långt att det inte går att repa upp, så har jag bara lagt undan det och när jag är på syhumör igen så har jag köpt ett nytt. Jag har sytt fel (vad jag vet) två gånger så pass allvarligt som ovan beskriver. Då har jag kastat undan det för tillfället och gett upp. Men efter en dag till eller så, när sy-abstinensen tar överhand så tar jag tag i det igen och försöker laga det. Inte repa upp, men sy så pass att man inte märker felet. Och nu när man tittar på det så ser man inga fel. Framförallt inte om man inte har pappret framför en. Detta är för mig ett framsteg på det psykiska planet. Förr var det alltid så, sydde jag ett stygn fel (jag pratar riktiga livet, gå upp ett kg, inte gått till skolan, jobbet, iris hadar etc, jag får dåligt betyg på en uppgift och mycket mycket annat) så bara slängde jag det åt sidan och deppade. Nu tar jag en paus på en-två dagar och sen tar jag upp det igen. Inte ge upp bara för att man sytt ett stygn fel. Det är en metafor hoppas jag dom flesta förstår...

Idag ska Robert och jag gå till elgiganten för att kolla på en bärbar dator till mig, jag verkligen behöver en. Så att Robert vet vad jag vill ha när han har pengar nog. Jag skulle få en i julklapp, men sen har det trytt pengar och vi (se jag) har spenderat lite för mycket (fast nu har jag blivit bättre, jag överväger vartenda mynt jag ska lägga). Och så ska vi köpa en webcamera, för i kursen tyckte dom att det vore bra att köra skype. Har inte kört skype sen Robert bodde i USA, har ingen aning om vart den camen tog vägen... Behöver en ny iallafall, för den är nog nu över tio år gammal. Och sen ska vi köpa fotopapper och förhoppningsvis ett fotoalbum. Jag vill ha det som på gamla tiden. Fotoalbum ståendes bredvid varrandra, flera stycken. Kanske en liten markering om vad som var tillfället eller liknande. Och nu när jag har en fantastisk skrivare som skriver ut, kopierar, scannar och ska tydligen vara fantastisk på att skriva ut fotografier. DOCK(!) om det inte blir bra bilder så kommer jag skicka dom jag vill ha framkallade till ett bolag som framkallar bilder i bra kvalite.

Sen ska vi småhandla lite på maxi, får se hur det går. Idag vill jag bara ta det lugnt. Robert ska ha halvadag, men med vad tanke på vad klockan är nu (11.39) så vet jag inte. Jag hade ju hoppats på att han skulle vara hemma till halv ett-tiden. Men jag vet inte. Men om han är sen, så ska jag inte bli sur. Det får bli som det blir. Idag ska det vara en bra dag! Inget ska förstöra för mig. PUNKT! Om något eller någon upprör mig så fan i mig så ska jag inte bry mig, jag ska pausa dom känslorna tills i morgon. Då får jag bry mig.

XOXO

Allt blir bara bajs.

Bantningen går åt helvete, pallar inte. Äter mest bara skit känns det som. Det enda som sitter kvar sen jag bantade var att jag dricker mer vatten, mindre läsk och att jag äter mer frukt och grönt. Sockerberoendet har blivit ett stort faktum igen och jag känner mig nästan aldrig riktigt mätt. Har nu bokat en tid på Hälsohuset (min underbara vårdcentral) angående gastric bypass och min ansträngningsastma. Är trött på att inte få luft och hosta som en galning så fort jag ansträngt mig en längre stund. Har jag var ute och motionerat en halvtimme eller mer så måste jag lägga mig ner och kontrollera andningen och hosta i en kvart. Annars så håller jag på att svimma. Detta gör att jag drar míg från att motionera just nu för det är så obehagligt. Men jag kan ju lugna människor med att min kondition är ju bättre än för ett år sen. Fasten jag inte har motionerat mycket i vinter så har jag ändå hållt uppe den så pass att jag är där jag var i oktober, då jag hade som bäst motion. Ibland känns den tillochmed bättre. Att gå i trappor är mycket enklare,  så länge jag inte har en massa att bära på och att gå på stan är inte alls så jobbigt.

Jag orkar inte mycket nu. Jag känner mig lat. Jag orkar inte ta mig till Iris Hadar, jag orkar inte riktigt plugga så mycket jag vill, jag pallar inte alltid ta mig till dom ställena jag måste och att städa blir det du bara kräks av. Det enda jag har psykisk ork till och som jag vill göra är att sitta framför film/tv-serier och sy. Att läsa kanske jag klarar då och då. Jag är så hemskt lat. Jag känner det i hela kroppen och jag kan knappt titta Robert i ögonen och ännu mindre alla andra.

Mina mediciner glömmer jag och ta, vilket resulterar i abstinensbesvär då och då. Jag hatar mig själv när man sätter sig vid middagen och ska ta kvällsmedicinen och då i dosetten upptäcker man att man inte tagit morgondosen. Jag vill bara dunka huvudet i väggen.

Jag orkar inte reda ut håret varje dag, vissa dagar om jag ska ut så gömmer jag det under kepsen. Jag är jätteömhårig och mitt hår är relativt lättutrett nu med balsammet jag använder, men precis som alla andra med längre hår så är det svårutrett om man inte rett ut det på tre-fyra dagar. Då hatar jag mig själv igen. Jag tycker också att jag har blivit dålig på hygienen igen.

Det enda possitiva just nu är att jag för det mesta vaknar av mig själv på morgonen relativt tidigt. Ett tag i vintras var jag nästan tillbaka där jag var innan, mellan elva och ett. Men nu är jag tillbaka mellan nio och elva. Känns skönt när man vaknar av sig själv innan mobilen ringer den dagliga signalen klockan elva.

På ångestgruppterapin (som bara är en gång till :(  ) säger dom att det är bara att göra det! BARA GÖR DET. Även om det ger dig ångest eller om du inte orkar. Men det är inte alltid så enkelt. Jag är bara lat nu. Psykiskt trött och vill inte göra något. Jag gråter inte och har ingen panikångest eller ångest generellt. Utan snarare att jag får ångest och skuldkänslor för att jag inte gjort något eller glömt något. Ibland får jag panikångest över något speciellt. Men jag har ingen ångest om jag bara sitter och tittar på något eller lyssnar på musik och surfar. När jag syr eller liknande. Om klockan är tio och jag är vaken och har inget för mig mår jag riktigt bra. Men när kvällen kommer, jag inte har rett ut håret, jag inte gått på IH och jag har inte plockat så kommer ångesten och sen sover jag med mardrömmar.

BARA GÖR DET BARA GÖR DET BARA GÖR DET BARA GÖR DET
BARA GÖR DET BARA GÖR DET BARA GÖR DET BARA GÖR DET
BARA GÖR DET BARA GÖR DET BARA GÖR DET BARA GÖR DET
Ekar i mitt huvud. Men det blir inte gjort. Jag är så jävla äcklig och lat. Jag förtjänar inte att leva, jag förtjänar inte att ha min plats på IH, det finns andra som skulle använda den tiden bättre än jag därför förtjänar dom den tiden mer. Jag slösar bara bort deras tid.

Nu går jag och kräks lite tror jag.

Robert vill att vi ska bli särbos.

Dröm jag hade i natt vilket jag inte kan bestämma mig för om det var en mardröm eller inte.

Det var någon sorts träff som fanns varje år. I drömmen var det lite som på pappas jobbs julbord. Varje år så mördades dom flesta människorna där på dom mest brutala sätt. Dom flesta som jobbade dock på själva företaget överlevde, för att föra "traditionen" vidare. Trotts allt som hände år efter år så fortsatte dom ha träffarna.
Men ett år blev jag drabbad. Det var ingen människa i rätt bemärkelse som gjorde detta. Det var snarare en människa som blev drabbad av att en sorts mask krälade in i örat och det var den som fick en att göra allt det hemska. Jag fick masken i mig, vet inte hur eller när. Men när den började beordra mig så började jag mörda. Och jag fick superkrafter, kunde slita huvudet av en människa på fem meters håll och slänga dom i väggen utan att röra vid dom. Det värsta här var... Var att jag njöt av det. Jag minns drömmen så tydligt. Det var inte länge masken som styrde mig, den hjälpte mig bara med dom där "superkrafterna". Efter första morden, som hände i doldhet så gick jag bärsärk. Jag slet människor i stycken, tittade på dom och dom sprängdes innifrån. Det var blod överallt, jag satte mina tänder i några döda och njöt av det saftiga köttet och blodet som rann från mina kinder medans jag åt av dom. Nu var det bara några få kvar, dom som egentligen var ämnade att leva för att föra det vidare. Masken försökte stoppa mig, men det gick inte. Jag mördarde dom blodigt, skrattande och lyckligt. Det var som att ha sex. Nej, det var bättre. Det var ren njutning. Hela min familj och Robert var där men dom var inget undantag. Även dom blev ett offer av min kraft. Jag minns hur jag sitter över en som jag tror är en tillhörande av mig och sliter köttet i bitar med mina vassa tänder och sväljer stora bitar kött.

Det som gör att jag inte kan bestämma mig för om det är en mardröm eller inte är just det att det var en sån njutning. Jag kände aldrig någon skräck. Det borde ju vara en mardröm, med tanke på just vad som hände. Men den lyckliga känslan när jag vaknade med ett stort leende? Det borde göra det till en bra dröm?

Jag berättade historien för Robert och han nämne att han tyckte vi borde skaffa oss olika lägenheter. Med nycklar till bara en själva. haha