Livet är svårt. Det vet väl alla. Alla har varit med om svårigheter i livet. Men vissa mer än andra. Problemen är inte bara saker man har upplevt utan även saker man inte kan kontrollera. Det är medfött. Ett faktiskt fel i hjärnan som ingen människa har skapat på grund av deras agerande. Visst, deras agerande kan har varit en utlösande faktor. Men det har alltid funnits där och skulle kommit upp förr eller senare. Tyvärr blev det förr mer än senare för oss.
Vi har båda våra olika fel som yttrar sig olika men som ändå resulterar i liknande problem i slutändan.
Systers problem är psykiska: Depression, psykoser, självdestruktivitet, schizofreni, kroniska sömnproblem, svår ångest, svåra självmordstankar
Broders problem är Neurologiska: Damp, ADHD, Dyslexi, tix och dubbla personligheter.
Våra problem är olika men resultaten av dom blir mer eller mindre detsamma. Verklighetsuppfattning. Hantera sin ekonomi själv. Komma till skott. Sköta ett hushåll själv. Koncentration inom vissa ämnen. Svårt att fatta egna avgörande beslut. Problem med att sköta ett arbete ordentligt. Problem med aktoriteter. Sedan har vi ju mer men det nämner vi inte här. Mer skilda problem.
Det största stödet har vi fått av människor som har tagit oss under sina vingar utan att begära något alls i gengäld. I stället för människor som känt sig tvingade till sitt agerande eller fått betalt för det. Visst, vi har fått hälp från dom också. Och genom dom hade vi nog inte funnits där vi är idag.
Vi har upptäckt att vi klarar oss genom svårigheter mycket lättare genom positiva inställningar som beröm och uppmuntran. Istället för kritik och dömande genom våra handlingar. Det leder istället till tvekande och negativa inställningar om oss själva.
Syster o bror tycker dom har blivit bättre på sistonde. Syster tycker att hon lyssnar mer på sig själv, hennes relation till alkohol är ENORMT mycket bättre, hon känner sig lycklig och framförallt, hon har inga SJÄLVMORDSTANKAR längre alls.
Bror tycker att hankan hantera svåra saker o större motgångar bättre som skulle kunna knäcka en normalt.
Men nu känner vi att vi kan se bortom horisonten av havet, det vi kan se uppenbara sig är...en framtid.
////Syster och Bror
Det ger mig gott hopp om framtiden! :) Både när det gäller brodern och systern, så är det väl tro på sig själv som är det enda som egentligen fungerar? Alltå, hjälp utifrån i all ära, men det är bara det som kommer inifrån som håller i längden. Som storasyster till er båda lägger jag mer energi än vad ni tror på att oroa mig. (Jag vet att det inte hjälper, men älskar man någon så är det svårt att låta bli.) Men emedan vår andra Storasyster (med stort S) ägnar sig åt att handgripligen (eller ibland ordligen, hehe) hjälpa på de sätt hon kan, så har jag bestämt mig för hållningen: klara er själva. Lär er stå på egna ben. Och jag är helt övertygad om att ni kan det. Även om jag låter hård?
SvaraRaderaJag skrev ett inlägg i min egen blogg för ganska längesedan, om åttitalister. Tyckte du att jag var elak där? Det inlägget var mer en reflektion över er generation i allmänhet, även om reflektionen tog avstamp i Lillebror och Lillasyster. Jag ser er, och jag ser att ni kämpar med livet. Men jag ser också att de som liknar er, som har liknande problem, är betydligt fler i er generation än vad det varit tidigare. Kanske därför att de ur tidigare generationer gömde sig eller gick under. Men det säger också något om världen omkring er.
Puss!