Tre år idag.

Ett ljus har varit borta i tre år. När jag suktar dit stjärnorna bär, fäller jag en tår. Hon är där uppe, där hon är som lyckligast. Jag tror att man hamnar där man är som lyckligast, i sina drömmars värld. När man är redo, om man är det någonsin, så kommer man reinkaneras. Jag vet faktist inte vad min systers drömvärld är. Men jag vet att hon är lycklig där hon är, därför borde vi vara lyckliga åt henne.

Jag lärde mig för längesen att Eskimoerna har som tradition att man inte ska gråta när någon gått bort. Därför den som avlidigt måste färdas genom en tunnel innan slutet och ju mer tårar och ledsamhet som framkommer, desto svårare kommer denna tunneln vara. Därför försöker jag att undvika att visa alltför mycket känslor.
Men jag vet när hon gick bort och framförallt begravningen, jag grät som en gris. Det var hemskt.

Jag vill bara säga att jag älskar henne.

Hon och jag drog inte alltid samma strå. Hon var mera modefokuserad och jag var mera "svart-"fokuserad. Eller egenfokuserad. Alltså, jag följde inte modet. Så jag fick lite kläder ett år av henne som absolut inte var jag. Det var modekoncentrerade kläder och ABSOLUT inte min stil. Så för att "ge igen" så när hon fyllde år så skickade jag henne ett nit-armband. Hon blev mycket upprörd och jag förstod inte varför. Jag blev inte lika upprörd när jag fick kläder som inte passade mig. Men idag spelar det ingen roll. När det kommer till såna saker så var hon helt enkelt mera koncentrerad på det. Jag ville bara ha det mera jämnställt, att man skulle acceptera var och en för hur den var.

Min syster är idag mycket saknad, och även om människor inte hör mig tjata om det så saknar jag henne enormt och det gör ont. Nu har jag börjat göra framgång i livet och jag önskade att hon hade sett mig. Att gå från den psykiskt sjuka lilla Liza till den idag "Liza" som orkar ta sig för saker. Jag menar inte att det ska koncenterar sig på mig. Utan hon ska ha en lillasyrra att vara stolt över.


Jag älskar henne. Jag älskar henne. Jag älskar henne. Och jag vet garanterat att hon vet om det fortfarande.

Några ensamma sommardagar.

Robert åkte till Gbg helt appropå. Han åkte i morse. Och han ska vara borta tills sent på tisdag kväll. Men helt ärligt, det gör inte så mycket. Nu hinner jag förhoppningsvis göra lite det som jag har procastrinerat framför mig. Mina planer är:

Viktigast:
Läsa färdigt min skolbok

Inte lika viktigt:
Städa (jag städar bäst när jag är själv)
läsa färdigt min novell
titta färdigt på Saw-filmerna


Sen vet jag inte riktigt mer. Jag förhoppningsvis kommer vika en del tranor, kanske tillochmed sätta mig ner och räkna dom. Tror jag är uppe iallafall runt hundra, minst.

På Söndag ska jag förhoppningsvis till en kompis och spela lite spel och käka. Kommer bli väldigt trevligt. Hoppas inte det ställs in.

Nästa helg är det min tjugosjunde födelsedag. Men jag blir inte äldre i sinnet. Är stolt och glad för den jag är nu.
På fredagkvällen ska mina föräldrar komma och fira mig, vi ska ha kräfskiva. Jag önskar mig en katt eller pengar. Men dom vill inte ge mig det, så pappa sa att jag var tvungen att komma på något innan dess.

Hoppas jag pallar vara hemma själv, men sysselsätter jag mig så kommer det nog allt gå bra.


XOXO

Min man.

Jag älskar min man. Han gör så mycket för mig och han tål så mycket skit jag ger honom dom dagarna jag inte mår bra. Han är stark för två.
Jag vet att jag inte ger honom tillräckligt credit. Men tillexempel idag, i förmiddags, så hade jag sådan hög ångest att jag kände den pulsera i ådrorna. På mig gör det mest i armarna. Ni som aldrig har varit med om det kan nog inte riktigt förstå. När man har sån ångest att man kan ta på den och fysiskt känna den i kroppen. Alla har ångest, läxor, jobb, barn och vänner. Något ger en lite mer stress än annat. Men när man har ångest som inte beror på något direkt, eller där har jag fel, man har ångest men det man har ångest över är helt oresonligt. Vi har inte enormt mycket pengar just nu, så så fort pengar kommer på tal så vet jag inte vart jag ska ta vägen. Det känns som det är helt, endast mitt fel att alla pengarna försvinner och jag ska jobba på det. Men vi har pengar, det är bara det att när det kommer på tal, jag pratar föresten om den vanliga "månadspengen" om jag kan förklara så. Att prata om en större summa, som när vi var hos banken idag och pratade om lån till hus, det gav mig ingen ångest alls utan gjorde mig bara lycklig. Vi har inga skulder, jag har inte längre några prickar hos kronofogden, vi har bra inkomst, och vi har skött oss och kommer sköta oss mycket bättre ekonomiskt. Så att träffa banken var ett skönt välkomnade. Nu vet vi vad för hus vi har råd med och ska kika runt. När vi båda har körkort ska vi veta vad vi är ute efter till hundra procent.

Äh, tillbaka till min man. Som sagt så var jag en ren skitstövel i morse. Jag var kall, ilsk och otroligt irriterad och kanske tillochmed elak. Inte för att han gjorde fel eller något som helst, utan för att jag inte kunde hantera ångesten som jag kände fysiskt.
Jag har ont i mina fötter. Jag har fått problem med dom och ska snart träffa en sjukgymnast. Så nu är Robert helt underbar. Dom gångerna jag har extra ont i fötterna så behöver jag bara sitta still och vila dom, vilket är bra... konstigt.... Robert hämtar det jag ber om, dricka som mat.

När jag är stressad med skolan, vilket är mycket mindre jobb än det han har, så sköter han ändå så hemskt mycket. Han tvättar, lagar mat och mycket annat. Jag gör det jag klarar av, vilken jag kan med gott sinne säga är ganska mycket från tid till tid.

Med detta blogginlägg så hyllar jag min make, Robert Andersson. Han är en axel att luta sig mot. Han lyssnar. Han gör det jag inte orkar. Han tar emot skit när jag inte mår bra.

Om ni träffar honom, ägna honom en extra blick. Hylla det ni tror på, eller inte. Men ni förstår, han är en ängel landad på jorden.

Jag känner att allt i vårt liv är upp till mig. Jag har frågat honom att OM jag inte vill ha barn, om det var en dealbreaker. Han sa att så länge jag är i hans liv, så behövs inte några barn. Vill jag bo i lägenhet, så är det lugna puckar, samma sak med hus. Jag frågade om en utbildning i Australien som jag tyckte lät intressant och efter lite eftertänksamhet så var han helt ok med att flytta tid. Inte för att jag tror på att det kommer bli så. Om jag hittar en högskoleutbildning i en annan ort i Sverige så är han villig att flytta, han kommer få ett bra jobb ändå. Jag känner att jag kan få leva mitt liv, precis som jag vill och han kommer föralltid stå vid min sida, vilken beslut jag än tar.

Tre hurra för Robert Andersson: HURRA, HURRA, HURRA!
För ett bortkommet lamm är en fåraherde större än den största kung och Robert är min fåraherde.

XOXO

Gamla tider.

Jag hade en gång en underbar tid. En kille, eller tja det låter lite chabbigt, men vi var riktigt nära. Jag kommer kalla honom AN. Han var underbar. Vi hade samma stil, han fick mig att skratta, han fick mitt hjärta att bulta men mest av allt fick han mig konfundersam. Jag visste inte vart jag hade honom. Han presenterade mig inför en kompis som jag kommer kalla AL. Jag blev kär i henne, men nu i efterhand vet jag att jag var kär i honom. Jag visste bara inte vart jag var. Jag var nitton år gammal och hade inte en aning om känslor, till skillnad från nu.
Det jag minns mest var att AN och jag spelade mycket schack. Via telefon, för han bodde i skåne. Det var askul, vi spenderade timmar på detta. Men jag visste inte vart mina känslor till honom vart, nu vet jag, tyvärr. Men tiden, även om den var kort, med honom var lycklig.
Sen var det ju AL som han presenterade mig inför, som är den första tjejen jag verkligen var kär i.
Hela sagan kort var att AN var kär i mig (inte säker, men rykten) och jag var kär i AL och jag blev personligen blev kär i AL. Jag är en idiot som inte såg vilken underbar person AN var.

AL gjorde slut med mig efter en liten tid och strax efter det sade AN all kontakt med mig. Att AL gjorde slut med mig gjorde mig upprörd och ledsen över en kväll och inte mycket mer. Men när jag märkte att AN inte ville ha någon kontakt med mig mer så bröt jag ihop. Än idag, ungefär åtta år senare är jag inte över AN. AL är en skön tanke, men AN gör ännu ont i hjärtat när jag tänker på honom.

Jag har tyvär, desperat sett, skickat mail via en sida, som han nu har blockerat mig från. Alltså, jag kan inte ta kontakt eller se hans sida mer. Men jag då och då mailade honom via den här sidan (NEJ, det är inte FB). Dagarna runt min syster dog, min älskade syster Johanna, som jag saknar så och älskar, så skickade han ett sorts medelande att efter alla dessa år så vill han inte ha med mig att göra och en massa andra "oförskämdheter".

Jag vet att sedan han och jag blev vänner att han inte var en sälskaplig person och gillade inte människor. Det jag har svårt att förstå är hur otroligt nära, ni kan inte förstå hur nära, vi var och att det var så lätt att säga upp en vänskap.


Jag saknar AN. Visst, jag saknar AL också. Men AN... Fasten dett gått så många år sen så har jag ännu ett stort, enorm hål i hjärtat. Jag vill spela schack med någon, Robert är inte nämvärt intresserad. AN var nykterist, genom hela livet. Vi satt ofta på altanen hos päronen och där satt vi, när han var hos mig, och spelade schackmatch efter match utan en droppe alkohol. Vilken jag har nu svårt att tro på.

Ähm, vet inte mer vad jag ska säga. Jag saknar AN. Saknar honom som en kroppsdel. Precis som att människor som blivit amputerade så känner dom spökkänslor i den kroppsdel som dom blivit av med. Så gör jag med AN.

Dom gångerna jag ber. Inte till vardags riktigt utan när jag har mina större högtider så önskar jag att han vill ta mig tillbaka till vän. Jag är otroligt lycklig i mitt äktenskap och vill inte vara gift med någon annan. Men AN. Av alla vänner jag har haft så har han varit den jag varit närmast med och jag ångrar att jag var så ung och oförstående när jag hade honom i mitt liv.

XOXO