Detta är en film som jag har jag om och om igen under mina yngre tonårsdagar men har dock inte blivit sedd igen på nog en tio år nu. Min kära syster sa härromveckan på facebook att hon skulle se den och då blev jag sugen.
Jag började tänka på att det kanske var saker jag inte förstod i filmen som jag kanske förstår nu, när jag är äldre och lite mognare. Jag såg den nog ett 50-tal gånger mellan åren 11-15 och jag älskade filmen. Jag förstod inte mycket, men det var något med den som fick mig att känna mig tillfreds. Och så nu, när jag sett den igen precis, så får jag precis samma känsla. Fast nu förstår jag dom sublima referencerna, vad dom gör och hur det påverkar och skildrar filmen.
Nu förstår jag att filmen är mycket djupare än vad jag ansåg den vara när jag var yngre. Men nu förstår jag. Att trots att vi alla är så olika, bra på olika saker, har olika färdigheter, olika mål och olika förutsättningar så är vi ändå samma och likadana. Vi alla har krav på oss, framförallt i tonåren, som vi förväntas klara. Dom målen är tillexempel att vara populär, ha bra betyg eller vara en duktig sportsman är olika, men ändå i grunden likadana. Det är ett ansvar som påverkar en och hjärntvättar oss till att vara människor vi egentligen inte vill vara. Vi blir satta i fack, där vi egentligen inte tillhör, utan snarare att vi alla befinner oss i samma fack. Alla tror vi att vi är ensamma med våra problem, men det är tvärtom. Vi har alla precis samma problem, bara det att på ytan är vi olika. Har man blivit satt i ett fack att man är en tuffing och brottsling, då är det svårt att skrapa av sig den ytan och istället så bidrar det med en framtid som vi egentligen inte vill ha. Det slutar med alkoholism, misshandel och arbetslöshet. Barar för den där etiketten man fick i skolan genom vänner, lärare och familj. Det är svårt att ta sig ur en sån position och istället vända på bladet och kämpa för bättre betyg när man har så mycket press från alla andra. Eller sluta med sporten man egentligen hatar eller börjar tröttna på. Att ta sig ifrån etiketten "konstig". Att börja med en sport är så gott som obefintlig att få grepp om om man är ett ess i ämnena i skolan.
Vi kan alla vara vänner om vi tar oss ur dom facken och umgås med varrandra, inte för att man har hamnat i samma gäng, utan för att den ena tycker om den andra. Men detta är svårt.
Vi är alla lika, oavsett hur vi ser ut utanpå.....
fredag, november 30, 2012
fredag, november 09, 2012
Psykvården är puckad!
I alla fall PIVA (psykiska intensivvårds avdelningen) eller PAKA eller vad dom kallar det nu. Dom byter namn hela tiden.
Javisst, jag har fått mycket hjälp i mina dagar tack vare karlskronas psykvård. Hamnat på gruppcenter, bott på avdelning, varit på ett vårdhem för psykiska och fått hjälp med medicin. Allt för att lindra mitt lidande. Vissa saker har hjälpt, andra inte.
Denna veckan har nog varit den värsta i år. För det första har jag inte kunnat sova. Jag somnar kanske runt ett på natten och vaknar halv fem, halv sex. Under tiden sover jag mycket oroligt. Vaknar kanske en 20 gånger (ingen överdrift) och har hemska mardrömmar däremmelan. Jag kan inte äta, inte koncentera mig för fem öre, förlorar fokusen efter en fem - tio minuter. Det kliar i kroppen och det känns som att mitt skinn sitter åt och att myror och skalbaggar är under den. Jag har ont i huvudet. Försöker lyssna på musik, men även den mest avslappnande musiken låter som oväsen i hörlurarna. Jag får inte ner ett ord på papper och har haft flera panikångestattacker. Jag kan inte ta mig för något, som att städa eller skriva på min bok. Upptäcker mig själv sittandes och stirrar ut i tomma intet och när jag tittar på klockan har det gått en timme eller två. Tittar på nån tv-serie och efter några minuter slänger jag av mig hörlurarna eller stänger av programmet och skriker att det inte går mer.
I går morse strax efter åtta på morgonen ringde jag karlskrona öst och bad att få så snabbt som möjligt få prata med min terapeft. Hon ringde aldrig tillbaka. Ringde idag igen vid samma tid och upprepade min förfrågan och fick samma svar, hon skulle ringa upp. Jag ringde igen vid ett. Nu är klockan halv fyra, tror dom stänger fyra på fredagar, och hon har inte ringt. Hon har sagt att när jag mår dåligt på vardagar så ska jag ringa mottagningen, vilket jag har gjort, utan resultat.
För en stund sen började jag få panik för att jag upptäckte att hon antagligen inte skulle ringa idag heller och om hon ändå gjorde det skulle jag inte hinna få några sömntabletter utskrivna, vilket jag är lovad om jag skulle få besvär med sömnen igen. Har inte tagit dom på ett halvår. Jag slutade själv efter 5 år med dom, men hade i tanken att jag kanske, fast bara tillfälligt, kunde komma behöva dom. Men jag och min terapeft, på min begäran tog bort dom från apotekets lista, så att jag inte skulle kunna ta ut dom bara för att jag fick ett sug och inte för att jag behövde dom. Det har fungerat tills nu.
Jag ringde då piva (paka) och undrade vad jag skulle göra. Fick vänta en kvart först, men det var ok, det är ofta någon är före en och man får vänta. Fick dock tag på en man efter en stund (lät som en kopia av min svåger, fast med blekingedialekt och efter en stunds pratande, dummare). Först började han tjata om att dom inte hade någon kontakt med mottagningen och det fanns inget han kunde göra etc etc. MEN det var ju inte DET jag behövde hjälp med. Jag behövde inte hjälp med att få tag på dom utan hjälp med hur jag skulle hantera mitt mående och beteende tills jag fick tag på dom eller skulle dit. Jag förklarade att som jag mådde nu, så fanns det kanske en chans att jag hamnade på piva i helgen. Först då frågade han vad som var mitt problem. Jag förklarade i lugn takt hur jag mådde och hur länge det pågått. Då frågade han vad jag trodde det berodde på och jag sa att min mamma trodde att det berodde på att det blivit höst och att vi ställt om klockan etc, en sorts höst-depp alltså. Personligen tror jag att det har med min bok att göra, som jag blivit besatt av. Förra veckan började jag skriva på en bok och orden flödade ur mig och ark efter ark skrevs. Sen i söndags så var jag helt slut och sov hela dagen och hela natten men vaknade dock mycket tidigt på måndagsmorgonen. Och sen dess har det varit så som jag berättade innan, fast värre och värre för varje dag som gått. Jag tror att det är min tillfälliga besatthet av boken gör att jag inte får någon sömn, jag kan inte sluta tänka på den. Men jag får ju inte ut något så det fastnar inom mig på något sätt. Och då byggs det upp. I och med att jag inte får ut det men det ändå kommer mer så blir det ju bara mer och mer och mer och mer och............................................. tja ni fattar. Då sa han att jag skulle lägga boken på hyllan ett tag, över helgen bara till exempel. Då tänkte jag: JAAAA, vad smart du äääääär!!! Säger du till en människa med OCD-syndrom (tex tvätta händerna varje timme) att lägga det på hyllan ett tag. För det är precis så jag känner mig. Jag har aldrig haft ett OCD men om jag skulle haft det, så är det säkert så det skulle kännas. Men jag sa bara i sorgsen ton att jag skulle försöka med det. Och sen började han tjafsa om min sömnmedicin, som jag redan förklarat för honom att jag haft den, men den är borttagen på min egen begäran. -Jaaaa, när slutade du med den, frågade han. - Tja någon gång i våras, kanske i april tror jag. -Neeeeeej, det är mer närmare maj säger den idioten. Då tänkte jag igen: MEN SNÄLLA RARA MÄNNISKA. Maj är vår. Det har gått ett halvår. Jag är fri från medicinen, jag har inget beroende längre.
orkeslös som jag är så instämmer jag bara att det kanske är korrekt. -Och du har inga tabletter kvar hemma?
Då började jag få panik, OM jag hade haft det hemma, skulle jag då inte redan tagit dom och ordnat detta själv???? - Nej.
Och inga på apoteket?
neeeeeeeej... sa jag långdraget.
-Men det står här att du fick sju utdrag och du har bara tagit ut fyra.
- Jaaaaa, men jag tog bort dom själv från apotekets lista för att inte ta dom själv igen utan behov.
Jag började undra om mannen var efterbliven. Eller inte lyssnat eller tja, brydde sig. Och så höll han på om medicinen ett tag.
-Du kan ju komma in här om du inte kan sova igen efter i natt så kan du få några tabletter, men vi skriver inte ut recept.
OK, jag har varit sjukskriven i sju år, varit på piva fler gånger än jag kan räkna på händer och fötter ihop och detta tror du att jag inte visste???? pucko.
Tillslut orkade jag inte höra honom. Sa tack, skulle ringa igen om det blev värre (kunde det bli det?) och hej då.
Under hela detta samtalet har mina ord varit korta meningar och bara ja eller nej eller mmm. inte dom hårda ord som jag skrivit här, det är saker jag tänkte medans vi pratade. Jag varken vågade eller orkade bråka eller skälla. och vad skulle komma utav det?
Det är inte första gången detta har hänt på piva. Dom säger, lägg dig ner och slappna av och ring igen om det blir värre, DET säger dom när man ringer och gråter och skriker av panikångest. Om man ringer och uppvisar det beteendet, tror dom verkligen det fungerar. tror dom verkligen att man inte redan har försökt med det dom rekomederar. För mig är att ringa piva något jag gör när det bara är som nödvändigast och jag faktiskt behöver hjälp. Men dom kommer sällan upp till den pallen. Iallafall sällan hos mig. Det känns som att jag måste skära mig för att jag ska få komma dit och få hjälp. För, förr när jag skar mig, fick jag komma dit med en gång. Jag har lika ont fortfarande MEN jag skär mig inte längre. Ska man ta till kniven eller dyligt för att bli tagen på allvar? Jag var självmordsbenägen i många och och får ibland dom rycken fortfarande, fast nu kan jag hålla tillbaka med hjälp av Robert och medicin. Visst, jag fick terapi. Men jag fick ingen verklig hjälp försen jag försökt ta livet av mig på ett sätt som faktiskt skulle funkat om man låtit mig vara. Jag tog en "grogg" av rengöringsmedel av olika desslag när jag var 21 (tror jag). Pappa upptäckte mig när jag kräktes upp en del på toa och frågade vad som hänt. Jag berättade såklart. Han skjutsade in mig akut till akuten där jag blev nedsövd och rensad och sen fick jag ha... vad heter det.... Tja, en tub genom näsan till magen, för strupen hade blivit skadad. Jag låg en eller två dagar på IVA och hamnade sen på psykavdelning. Slapp den där tuben efter en vecka då dom värsta såren läkt, men jag fick bara äta mjuk mat för att såren inte skulle rivas upp. Om jag skulle börja få upp blod skulle jag med en gång meddela personalen. Där var jag i ett halvår. Första månaderna var jag höguppkollad. Dom kollade upp mig med jämna mellanrum, även när jag sov, för att jag inte skulle hitta på några dumheter. Sen slapp jag kollen, men jag fick inte gå ut. Sen fick jag gå ut men jag var tvugnen att ha en personal med mig, tillslut fick jag gå ut själv och ha hempermision. Under tiden hade jag terapi och andra småsaker dom satte upp på mig så att jag hölls aktiverad. När jag fick gå ut så skulle jag ut och gå två ggr per dag. duscha varje dag, rita, tv etc. allt hade sin tid. Man skaffade sig några vänner, men dom förlorade man sen. Man skjutsades alltid runt där, för såklart, fick männ och kvinnor inte sova i samma salar. någon gång hade jag eget rumm, andra gånger bodde jag i samma rum som 4-5 stycken. Det var väldigt jobbigt.... Efter det hamnade jag på aurora. Som är något av det bästa som hänt mig. Det var ett psykvårdhem. Vi hade dagliga samtal och aktiter. Man bodde där, hade eget rum. Tv.n fick inte vara igång på dagarna. det skulle städas i hela huset samt sitt rum en gång i veckan, det hjälptes man åt med. varje måndag gjorde man en matlista för veckan. man bestämde vad som skulle ätas tillsammans. varranan helg bodde man hemma, antingen hos sina föräldrar eller i sin lägenhet eller liknande. eller så fick man bo på avdelningen. Men efter ungefär ett och ett halvt år blev det sämre. Aurora och boklunden (typ samma sak som aurora) fanns det inte tillräckligt pengar till, utan skulle slås ihop. Visst, det var ok. Träffade nya patienter och personal. fast det var permision varje helg nu. vilket var jobbigare. Men även det började pengarna sinas till och efter ett halvår och några obehagliga saker hade inträffat så började även det läggas på is. Man fick inte bo där längre om nätterna. Jag var ganska stark då och klarade för det mesta att ta hand om mig själv. Jag släppte vad då som blivit kallad Wiljan bakom mig och flyttade helt in i min nya fräscha lägenhet som jag älskade i motsatts till den jag hatat som jag hade haft i torhamn. När jag kom hem i den gamla lägenheten och slogs av dess doft (ingen äcklig doft, men den lägenheten hade en speciell doft) så mådde jag illa och den lägenheten var fylld av ångest. Hatade hempermisionen när jag hade den lägenheten. Berättar mer om den lägenheten i ett annat inlägg tror jag. Jag träffade Robert via nätet samtidigt som jag hade vanlig terapi och frivillig terapi på nya wiljan som var lite överallt fast mest i gamla övergivna aurora-huset. Jag hade bott där i ett och ett halvt år och nu när man gick där kändes det tomt och övergivet, som ett spökhus. Jag tittade in i mitt gamla älskade rum och jag fick känslan av att själva rummet spökade för att det en gång varit så älskat (av mig) och sen bara blivit ensamt helt plötsligt, det var otäckt.
Även fast jag lämnat wiljan frivilligt så fick jag ändå känslan av att bli utkastad. Jag halvlåtsades att jag ville komma därifrån, vilket jag ville till en viss del, men kände ändå att jag inte var riktigt färdig. Men??? skulle jag någonsin bli det? Om jag inte tog detta aktiva beslutet själv skulle jag med säkerhet bli tvångsutkastad efter ett par månader och var hade jag hamnat då? Nej, bäst att vara så stark som möjligt.
Efter en tid kom Robert in i mitt liv på riktigt och alla bitarna som fattats i mitt liv började falla på plats? Nej, jag mår ofta mycket dåligt, har dock haft en superbra sommar, men med hans hjälp är det för det mesta hanterbart. Han vet vad han ska göra när jag mår si och så. Han är självklart inte perfekt utan tabbar sig ibland. Men vad gör det. Han får det att fungera för det mesta. Vi försöker lägga så lite press som möjligt på mig när jag mår dåligt (som nu) och när jag mår bättre så försöker jag sköta hemmet och hjälpa till med maten och annat. Ofta ligger jag i sängen helt apatisk, andra gånger är jag uppe och städar och dansar. Det går upp och ner. Men mitt liv funkar. Jag har fått en hel del vänner, framförallt nu över sommaren, som hjälper mig. I och med att jag har för det mesta kunnat fungera normalt i sommar så har kraven från familjen minskat. Det känns bättre helt enkelt.
Ni undrar säkert hur en med koncentrationssvårigheter kan skriva så mycket. Men det har tagit tid det lovar jag. Men jag ville bara få ur mig det.
ha de
XOXO
Javisst, jag har fått mycket hjälp i mina dagar tack vare karlskronas psykvård. Hamnat på gruppcenter, bott på avdelning, varit på ett vårdhem för psykiska och fått hjälp med medicin. Allt för att lindra mitt lidande. Vissa saker har hjälpt, andra inte.
Denna veckan har nog varit den värsta i år. För det första har jag inte kunnat sova. Jag somnar kanske runt ett på natten och vaknar halv fem, halv sex. Under tiden sover jag mycket oroligt. Vaknar kanske en 20 gånger (ingen överdrift) och har hemska mardrömmar däremmelan. Jag kan inte äta, inte koncentera mig för fem öre, förlorar fokusen efter en fem - tio minuter. Det kliar i kroppen och det känns som att mitt skinn sitter åt och att myror och skalbaggar är under den. Jag har ont i huvudet. Försöker lyssna på musik, men även den mest avslappnande musiken låter som oväsen i hörlurarna. Jag får inte ner ett ord på papper och har haft flera panikångestattacker. Jag kan inte ta mig för något, som att städa eller skriva på min bok. Upptäcker mig själv sittandes och stirrar ut i tomma intet och när jag tittar på klockan har det gått en timme eller två. Tittar på nån tv-serie och efter några minuter slänger jag av mig hörlurarna eller stänger av programmet och skriker att det inte går mer.
I går morse strax efter åtta på morgonen ringde jag karlskrona öst och bad att få så snabbt som möjligt få prata med min terapeft. Hon ringde aldrig tillbaka. Ringde idag igen vid samma tid och upprepade min förfrågan och fick samma svar, hon skulle ringa upp. Jag ringde igen vid ett. Nu är klockan halv fyra, tror dom stänger fyra på fredagar, och hon har inte ringt. Hon har sagt att när jag mår dåligt på vardagar så ska jag ringa mottagningen, vilket jag har gjort, utan resultat.
För en stund sen började jag få panik för att jag upptäckte att hon antagligen inte skulle ringa idag heller och om hon ändå gjorde det skulle jag inte hinna få några sömntabletter utskrivna, vilket jag är lovad om jag skulle få besvär med sömnen igen. Har inte tagit dom på ett halvår. Jag slutade själv efter 5 år med dom, men hade i tanken att jag kanske, fast bara tillfälligt, kunde komma behöva dom. Men jag och min terapeft, på min begäran tog bort dom från apotekets lista, så att jag inte skulle kunna ta ut dom bara för att jag fick ett sug och inte för att jag behövde dom. Det har fungerat tills nu.
Jag ringde då piva (paka) och undrade vad jag skulle göra. Fick vänta en kvart först, men det var ok, det är ofta någon är före en och man får vänta. Fick dock tag på en man efter en stund (lät som en kopia av min svåger, fast med blekingedialekt och efter en stunds pratande, dummare). Först började han tjata om att dom inte hade någon kontakt med mottagningen och det fanns inget han kunde göra etc etc. MEN det var ju inte DET jag behövde hjälp med. Jag behövde inte hjälp med att få tag på dom utan hjälp med hur jag skulle hantera mitt mående och beteende tills jag fick tag på dom eller skulle dit. Jag förklarade att som jag mådde nu, så fanns det kanske en chans att jag hamnade på piva i helgen. Först då frågade han vad som var mitt problem. Jag förklarade i lugn takt hur jag mådde och hur länge det pågått. Då frågade han vad jag trodde det berodde på och jag sa att min mamma trodde att det berodde på att det blivit höst och att vi ställt om klockan etc, en sorts höst-depp alltså. Personligen tror jag att det har med min bok att göra, som jag blivit besatt av. Förra veckan började jag skriva på en bok och orden flödade ur mig och ark efter ark skrevs. Sen i söndags så var jag helt slut och sov hela dagen och hela natten men vaknade dock mycket tidigt på måndagsmorgonen. Och sen dess har det varit så som jag berättade innan, fast värre och värre för varje dag som gått. Jag tror att det är min tillfälliga besatthet av boken gör att jag inte får någon sömn, jag kan inte sluta tänka på den. Men jag får ju inte ut något så det fastnar inom mig på något sätt. Och då byggs det upp. I och med att jag inte får ut det men det ändå kommer mer så blir det ju bara mer och mer och mer och mer och............................................. tja ni fattar. Då sa han att jag skulle lägga boken på hyllan ett tag, över helgen bara till exempel. Då tänkte jag: JAAAA, vad smart du äääääär!!! Säger du till en människa med OCD-syndrom (tex tvätta händerna varje timme) att lägga det på hyllan ett tag. För det är precis så jag känner mig. Jag har aldrig haft ett OCD men om jag skulle haft det, så är det säkert så det skulle kännas. Men jag sa bara i sorgsen ton att jag skulle försöka med det. Och sen började han tjafsa om min sömnmedicin, som jag redan förklarat för honom att jag haft den, men den är borttagen på min egen begäran. -Jaaaa, när slutade du med den, frågade han. - Tja någon gång i våras, kanske i april tror jag. -Neeeeeej, det är mer närmare maj säger den idioten. Då tänkte jag igen: MEN SNÄLLA RARA MÄNNISKA. Maj är vår. Det har gått ett halvår. Jag är fri från medicinen, jag har inget beroende längre.
orkeslös som jag är så instämmer jag bara att det kanske är korrekt. -Och du har inga tabletter kvar hemma?
Då började jag få panik, OM jag hade haft det hemma, skulle jag då inte redan tagit dom och ordnat detta själv???? - Nej.
Och inga på apoteket?
neeeeeeeej... sa jag långdraget.
-Men det står här att du fick sju utdrag och du har bara tagit ut fyra.
- Jaaaaa, men jag tog bort dom själv från apotekets lista för att inte ta dom själv igen utan behov.
Jag började undra om mannen var efterbliven. Eller inte lyssnat eller tja, brydde sig. Och så höll han på om medicinen ett tag.
-Du kan ju komma in här om du inte kan sova igen efter i natt så kan du få några tabletter, men vi skriver inte ut recept.
OK, jag har varit sjukskriven i sju år, varit på piva fler gånger än jag kan räkna på händer och fötter ihop och detta tror du att jag inte visste???? pucko.
Tillslut orkade jag inte höra honom. Sa tack, skulle ringa igen om det blev värre (kunde det bli det?) och hej då.
Under hela detta samtalet har mina ord varit korta meningar och bara ja eller nej eller mmm. inte dom hårda ord som jag skrivit här, det är saker jag tänkte medans vi pratade. Jag varken vågade eller orkade bråka eller skälla. och vad skulle komma utav det?
Det är inte första gången detta har hänt på piva. Dom säger, lägg dig ner och slappna av och ring igen om det blir värre, DET säger dom när man ringer och gråter och skriker av panikångest. Om man ringer och uppvisar det beteendet, tror dom verkligen det fungerar. tror dom verkligen att man inte redan har försökt med det dom rekomederar. För mig är att ringa piva något jag gör när det bara är som nödvändigast och jag faktiskt behöver hjälp. Men dom kommer sällan upp till den pallen. Iallafall sällan hos mig. Det känns som att jag måste skära mig för att jag ska få komma dit och få hjälp. För, förr när jag skar mig, fick jag komma dit med en gång. Jag har lika ont fortfarande MEN jag skär mig inte längre. Ska man ta till kniven eller dyligt för att bli tagen på allvar? Jag var självmordsbenägen i många och och får ibland dom rycken fortfarande, fast nu kan jag hålla tillbaka med hjälp av Robert och medicin. Visst, jag fick terapi. Men jag fick ingen verklig hjälp försen jag försökt ta livet av mig på ett sätt som faktiskt skulle funkat om man låtit mig vara. Jag tog en "grogg" av rengöringsmedel av olika desslag när jag var 21 (tror jag). Pappa upptäckte mig när jag kräktes upp en del på toa och frågade vad som hänt. Jag berättade såklart. Han skjutsade in mig akut till akuten där jag blev nedsövd och rensad och sen fick jag ha... vad heter det.... Tja, en tub genom näsan till magen, för strupen hade blivit skadad. Jag låg en eller två dagar på IVA och hamnade sen på psykavdelning. Slapp den där tuben efter en vecka då dom värsta såren läkt, men jag fick bara äta mjuk mat för att såren inte skulle rivas upp. Om jag skulle börja få upp blod skulle jag med en gång meddela personalen. Där var jag i ett halvår. Första månaderna var jag höguppkollad. Dom kollade upp mig med jämna mellanrum, även när jag sov, för att jag inte skulle hitta på några dumheter. Sen slapp jag kollen, men jag fick inte gå ut. Sen fick jag gå ut men jag var tvugnen att ha en personal med mig, tillslut fick jag gå ut själv och ha hempermision. Under tiden hade jag terapi och andra småsaker dom satte upp på mig så att jag hölls aktiverad. När jag fick gå ut så skulle jag ut och gå två ggr per dag. duscha varje dag, rita, tv etc. allt hade sin tid. Man skaffade sig några vänner, men dom förlorade man sen. Man skjutsades alltid runt där, för såklart, fick männ och kvinnor inte sova i samma salar. någon gång hade jag eget rumm, andra gånger bodde jag i samma rum som 4-5 stycken. Det var väldigt jobbigt.... Efter det hamnade jag på aurora. Som är något av det bästa som hänt mig. Det var ett psykvårdhem. Vi hade dagliga samtal och aktiter. Man bodde där, hade eget rum. Tv.n fick inte vara igång på dagarna. det skulle städas i hela huset samt sitt rum en gång i veckan, det hjälptes man åt med. varje måndag gjorde man en matlista för veckan. man bestämde vad som skulle ätas tillsammans. varranan helg bodde man hemma, antingen hos sina föräldrar eller i sin lägenhet eller liknande. eller så fick man bo på avdelningen. Men efter ungefär ett och ett halvt år blev det sämre. Aurora och boklunden (typ samma sak som aurora) fanns det inte tillräckligt pengar till, utan skulle slås ihop. Visst, det var ok. Träffade nya patienter och personal. fast det var permision varje helg nu. vilket var jobbigare. Men även det började pengarna sinas till och efter ett halvår och några obehagliga saker hade inträffat så började även det läggas på is. Man fick inte bo där längre om nätterna. Jag var ganska stark då och klarade för det mesta att ta hand om mig själv. Jag släppte vad då som blivit kallad Wiljan bakom mig och flyttade helt in i min nya fräscha lägenhet som jag älskade i motsatts till den jag hatat som jag hade haft i torhamn. När jag kom hem i den gamla lägenheten och slogs av dess doft (ingen äcklig doft, men den lägenheten hade en speciell doft) så mådde jag illa och den lägenheten var fylld av ångest. Hatade hempermisionen när jag hade den lägenheten. Berättar mer om den lägenheten i ett annat inlägg tror jag. Jag träffade Robert via nätet samtidigt som jag hade vanlig terapi och frivillig terapi på nya wiljan som var lite överallt fast mest i gamla övergivna aurora-huset. Jag hade bott där i ett och ett halvt år och nu när man gick där kändes det tomt och övergivet, som ett spökhus. Jag tittade in i mitt gamla älskade rum och jag fick känslan av att själva rummet spökade för att det en gång varit så älskat (av mig) och sen bara blivit ensamt helt plötsligt, det var otäckt.
Även fast jag lämnat wiljan frivilligt så fick jag ändå känslan av att bli utkastad. Jag halvlåtsades att jag ville komma därifrån, vilket jag ville till en viss del, men kände ändå att jag inte var riktigt färdig. Men??? skulle jag någonsin bli det? Om jag inte tog detta aktiva beslutet själv skulle jag med säkerhet bli tvångsutkastad efter ett par månader och var hade jag hamnat då? Nej, bäst att vara så stark som möjligt.
Efter en tid kom Robert in i mitt liv på riktigt och alla bitarna som fattats i mitt liv började falla på plats? Nej, jag mår ofta mycket dåligt, har dock haft en superbra sommar, men med hans hjälp är det för det mesta hanterbart. Han vet vad han ska göra när jag mår si och så. Han är självklart inte perfekt utan tabbar sig ibland. Men vad gör det. Han får det att fungera för det mesta. Vi försöker lägga så lite press som möjligt på mig när jag mår dåligt (som nu) och när jag mår bättre så försöker jag sköta hemmet och hjälpa till med maten och annat. Ofta ligger jag i sängen helt apatisk, andra gånger är jag uppe och städar och dansar. Det går upp och ner. Men mitt liv funkar. Jag har fått en hel del vänner, framförallt nu över sommaren, som hjälper mig. I och med att jag har för det mesta kunnat fungera normalt i sommar så har kraven från familjen minskat. Det känns bättre helt enkelt.
Ni undrar säkert hur en med koncentrationssvårigheter kan skriva så mycket. Men det har tagit tid det lovar jag. Men jag ville bara få ur mig det.
ha de
XOXO
måndag, november 05, 2012
I skriftens tecken
Jag håller på och skriver. Tja, nog 90 % av alla ni som känner mig vet nog om detta nu. Men jag är så stolt över detta. Jag kan inte sluta prata om det :)
Jag tycker att boken jag skriver är bra. Jag är nöjd med den.
Jag trodde jag skulle på mitt AMA-möte i morgon, så jag tänkte, på 20 sidor ska jag vara då. Och om jag skulle haft mötet då, ja då, då hade målet vara nått. Men nu visade det sig att jag inte ska vara på mötet försen på onsdag. Då tänkte jag satsa hårt i morgon. Jag är nu på halva 22a sidan. 25 sidor ska jag ha med mig på onsdag morgon! Eller tja, jag ska vara på 25 sidan. Eller mer.
Idag vaknade jag åtta och var pigg och kände yes! Idag ska jag börja skriva tidigt och skriva riktigt många sidor. Men efter morgonens vanliga bestyr så ville jag lyssna på lite låtar från en film, som jag sen fastnade i. Efter det såklart var jag ju i tagen med filmer så jag satte på en till. Och när allt var klart så var klockan nästan halv tre. Jävlar. och nu var jag trött. what to do, what do to. Äh jag tog mig i kragen. När jag började var jag på början av sidan 19. Sen vrålskrev jag. Inte stressade. Då blir det inget bra av det. Sen blev klockan fyra. jag ville göra något annat. Då kom jag på att Robert berättat om när Soran Ismail sommarpratade och jag visste det fanns kvar på internetradion. Så jag googlade och där fanns det. Så jag lyssnade på hans sommarprat som varade i 45 minuter. Då la jag mig i sängen och tittade på ett south park avsnitt och sen ringde jag robert.
Nu är han hemma, skitirriterad. Men jag försöker att inte ta åt mig, för det är hans utslag som gör honom irriterad. Jag hade glömt plocka upp posten, och han som i vanliga fall skulle lugnt klappa mig på huvudet och säga, "här älskling, du glömde detta" istället blev det en irriterad halvrytning att jag borde passa posten bättre och sen fick jag breven slängda i knäet. Jag började ju gnabba emot honom för jag orkar inte sånt beteeende. inte just nu när jag försöker jobba hårt OCH må bra. Men efter en halv minut lugnade jag ner mig och nu är jag mest bara ledsen. Han jobbar hårt och har problem med kliande utslag. Jag jobbar hårt och har problem med, tjaaaa mina vanliga problem. Det är jobbigt att vara överseende och förstående när man själv inte mår 100. Och det är ju likadant i hans fall. Han mår ju heller inte hundra. Så jag känner att just nu kliver vi varrandra lite på nerverna. Eller jag vet inte hur han känner det, men han kliver på mina. Jag koncernterar mig så hårt på boken, maten, motionen, att hålla tillbaka deppighet (vilket är extra hårt i dessa tider, med mörkret), ångest och panikångest. Sen ska jag försöka kontrollera mig med honom. det är svårt. Tro inget dumt om mig, jag dömmer inte honom och hjälper honom så mycket jag kan. Jag har idag ringt hudkliniken och hälsohuset för att få en tid. Efter hälsohuset på onsdag så kommer jag följa med honom till sjukjouren om dom rekomenderar det på hälsohuset.
Jaja, ska jag skriva mer om detta så kommer jag gråta, för då inser jag själv hur mycket kraft jag lägger i allt och inser jag det tja då, heheh, så kommer jag inte orka.
XOXO
Jag tycker att boken jag skriver är bra. Jag är nöjd med den.
Jag trodde jag skulle på mitt AMA-möte i morgon, så jag tänkte, på 20 sidor ska jag vara då. Och om jag skulle haft mötet då, ja då, då hade målet vara nått. Men nu visade det sig att jag inte ska vara på mötet försen på onsdag. Då tänkte jag satsa hårt i morgon. Jag är nu på halva 22a sidan. 25 sidor ska jag ha med mig på onsdag morgon! Eller tja, jag ska vara på 25 sidan. Eller mer.
Idag vaknade jag åtta och var pigg och kände yes! Idag ska jag börja skriva tidigt och skriva riktigt många sidor. Men efter morgonens vanliga bestyr så ville jag lyssna på lite låtar från en film, som jag sen fastnade i. Efter det såklart var jag ju i tagen med filmer så jag satte på en till. Och när allt var klart så var klockan nästan halv tre. Jävlar. och nu var jag trött. what to do, what do to. Äh jag tog mig i kragen. När jag började var jag på början av sidan 19. Sen vrålskrev jag. Inte stressade. Då blir det inget bra av det. Sen blev klockan fyra. jag ville göra något annat. Då kom jag på att Robert berättat om när Soran Ismail sommarpratade och jag visste det fanns kvar på internetradion. Så jag googlade och där fanns det. Så jag lyssnade på hans sommarprat som varade i 45 minuter. Då la jag mig i sängen och tittade på ett south park avsnitt och sen ringde jag robert.
Nu är han hemma, skitirriterad. Men jag försöker att inte ta åt mig, för det är hans utslag som gör honom irriterad. Jag hade glömt plocka upp posten, och han som i vanliga fall skulle lugnt klappa mig på huvudet och säga, "här älskling, du glömde detta" istället blev det en irriterad halvrytning att jag borde passa posten bättre och sen fick jag breven slängda i knäet. Jag började ju gnabba emot honom för jag orkar inte sånt beteeende. inte just nu när jag försöker jobba hårt OCH må bra. Men efter en halv minut lugnade jag ner mig och nu är jag mest bara ledsen. Han jobbar hårt och har problem med kliande utslag. Jag jobbar hårt och har problem med, tjaaaa mina vanliga problem. Det är jobbigt att vara överseende och förstående när man själv inte mår 100. Och det är ju likadant i hans fall. Han mår ju heller inte hundra. Så jag känner att just nu kliver vi varrandra lite på nerverna. Eller jag vet inte hur han känner det, men han kliver på mina. Jag koncernterar mig så hårt på boken, maten, motionen, att hålla tillbaka deppighet (vilket är extra hårt i dessa tider, med mörkret), ångest och panikångest. Sen ska jag försöka kontrollera mig med honom. det är svårt. Tro inget dumt om mig, jag dömmer inte honom och hjälper honom så mycket jag kan. Jag har idag ringt hudkliniken och hälsohuset för att få en tid. Efter hälsohuset på onsdag så kommer jag följa med honom till sjukjouren om dom rekomenderar det på hälsohuset.
Jaja, ska jag skriva mer om detta så kommer jag gråta, för då inser jag själv hur mycket kraft jag lägger i allt och inser jag det tja då, heheh, så kommer jag inte orka.
XOXO
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)