Har jag någon vilja? Har jag hopp och tro? Det vet jag inte, framförallt är det där med hoppet som mest tveksamt. Men drömmar har jag och har haft hela mitt liv. Det kan ha varit små förhoppningar om en rolig helg, jag sa ofta som liten:
"Gud, vad jag längtar tills på fredag!" iom att det kanske skulle komma en syster på besök eller man skulle få ha videovaka (något som var oerhört populärt under min högstadieperiod). Efter detta sagt fick man höra "Du längtar bort ditt liv, Liza". Ja, och!? Vad är det för fel med det egentligen? Hatar man nutiden, för den är smärtsam, tråkig eller helt enkelt enfaldig, så vad kan man inte göra än annat längta efter något roligare.
Allt detta gör jag fortfarande. Jag längtar bort mitt liv, till något som bara är runt hörnet samtidigt som det är en bit fram i tiden. Runt hörnet ligger nu förhoppningen om hjälp med sömnen, på måndag ska jag träffa min läkare för första ggn tillsammans med min terapeft. Om ni inte har märkt det på hur dags inläggen oftast kommer in så är det sen in på småtimmarna. Sen jag blivit resistent mot min Imovane så hjälper inget. Nozinanen gör mig trött men hjälper miginte somna och missar jag ta den vid rätt tidpunkt så är det fan i mig omöjligt att somna.
Oj förlåt, satt o tittade in i min älskade röda lampa borta i hörnet, smälter in i ljuset. Vill egentligen ta lite kuddar, ett täcke och en madrass o lägga mig vid den och smälta in i ljuset. Kanske kan sova då. Ska kanske prova en dag.
Undrar hur stark min vilja är egentligen. Inte alls dom senaste veckorna måste jag säga. Övernattning på piva, skurit mig, poppat i mig piller som om det vore godis och ätit godis som om jag injectserade det och inte orkat röra på mig. Detta märks tydligt på våg och ork. Jag orkar knappt ta mig upp för dom jävliga trapporna fast vi bara bor på andra våningen. Detta får ta ett slut men jag ser inte slutet. Jag har slutat vilja, tom rob har anmärkt på mitt godis ätande och pillertrillande. På tisdag så åker han till gbg med jobbet och ska övernatta där (var det en eller två nätter??). Han är så orolig för mig så han har begärt att jag ska bo hos mor o far dom dagarna. Han litar inte på att jag kan vara hemma själv och ska jag vara innerligt ärlig så litar jag inte på mig själv heller. Jag vill helst vara hemma och försöka, men ta den risken? Och låta honom finna mig med flaskan i ena handen, kniven i andra i mörkret i duschen med musiken på på högsta volymen. Njaej, det är ju det att just nu FINNS risken, jag känner mig inte stabil nog, så därför borde jag vara hos mamma o pappa. Men åh, jag vill ju vara hemma o bevisa att jag klarar mig.
vet inte vad jag ska göra just nu. mår inte bra och klockan är halv två på natten.
hallå!?
något som hör mig där ute?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar