Bugg med sambon.

Lyckades faktiskt få med mig sambon och bugga igår och han tyckte det var skitkul, jag visste ju redan att det skulle bli jättekul. Men gud vad han chockerade mig. Vad jag trodde var ju att han hade hade värre än två vänsterfötter och alla som skulle dansa med honom skulle gå hem med ömma tår, inte minst jag själv. Men där upptäckte jag en talang som jag inte hade en aning om att den existerade. Om man bortser från lärarna så var han (enligt mig) på delad första plats, om inte helt själv där uppe på toppen. Han var helt jävla fantastisk. Han nappade upp det fort och kunde hålla takten perfekt. Visst han sa att han kunde hålla takten så bra var på grund av att spelat trummor när han var yngre. Han fick till och med beröm från en av lärarna som dansade med honom. Fast han var inte den enda som fick beröm. Jag fick själv beröm där dom frågade om jag dansat förr och det hade jag ju en hel del. Jag fattade ju också det väldigt fort.

Man hann ju inte riktigt stretcha efter så vi gjorde det så fort vi kom hem. Det var riktigt skönt att sträcka ut alla muskler och senor. Vissa stretchövningar kunde jag inte riktigt utföra på grund av min storlek men Henrik hjälpte mig, så det gick bara bra. Efter stretchningen så satte vi oss framför tv:n en stund och åt och sen tömde jag. Men jag blev himla trött. Så vi gick in i sovrummet för att vila lite, slutade med att vi somnade båda två. Fast bara några timmar. Vi vaknade igen efter strax innan sex. Typ 4 timmars sömn för mig. Blev väldigt trött igen efter någon timme så jag gick ut på balkongen. Det hjälpte bara en liten stund. Så jag drack en kopp kaffe (vilket jag sällan gör) med både mjölk och socker i (och om jag dricker kaffe så har jag också aldrig socker i). Började bli lite piggare men jag tyckte inte riktigt att jag blev pigg nog. Så jag sydde färdigt den färgen jag hade (korsstygn) och så jag ut och gick runt huset. Var väldigt skönt. H hängde upp lite tavlor under tiden. Duttig gosse.

Ni får ha det så bra.

XOXO

Vardag.

ÄNTLIGEN! Äntligen efter ett års tid känns det som att kaoset börjar lugna sig och en vardag har börjat infinna sig. Lite saker i flyttningen återstår samt lite mer inredning ska fram/upp. Men det finns ingen stress längre. Det är lite vardagssaker så som att varje dag ta kattlådan, plocka i vardagsrummet, sätta igång diskmaskinen. laga mat och kunna ägna sig åt sina hobbies. Mina just nu är ju att sy korsstygn, hålla på i mina korsordstidningar och bara umgås med sambon.

Snart ska jag börja på kurs igen. Ska bli väldigt roligt. Fast nu är det ingen kurs i skolan som avgör betyg eller så. Jag ska gå ännu en författarkurs. Medan den andra lärde mig hur jag ska skriva i allmänhet så kommer denna kursen koncentrera sig på endast mig och min bok. Den varar i 12 veckor men man har materialet upp till 8 månader. Kursen heter "skriv färdigt din bok NU". Sen ska jag och Henrik börja bugga. Lite träning alltså. Vi börjar på måndag, hoppas vi klarar av det.
Angående jag är orolig för om vi ska lyckas eller inte är trefaldig. För det första opererade jag mig för en månad sen och H har väldigt ont i ryggen. Den sista delen är att jag är rädd för att inte ha några fötter kvar då H har mer eller mindre två vänsterhänder istället för fötter nedanför benet.

Jag har ju gjort en Aspire operation. Dom har gjort ett hål in i magen på mig och satt en slang där. Ut ur det hålet ska jag tömma ca 1/3 av min mat som jag tuggar ner till puréformat.  Eller iallafall försöker hihi. Sen jag började med min fasta i början på november fram tills nu har jag gått ner 20 kg. Det är fan riktigt bra. Trodde aldrig att jag skulle kunna ha min vinterjacka till vintern, men det går utmärkt. Lite tajt vid armarna och den ser inte perfekt ut när man stänger den. Men det gör inget. Att jag ens får på den överhuvudtaget är ett under. Och det är en massa andra kläder som jag får på mig nu. Jag orkar också röra på mig mycket mera. Nu tar jag intiativ till att gå ut och gå, det skulle inte existera innan. Nu också så orkar jag gå till bilen på parkeringen, innan bad jag H hämta mig utanför dörren. Det känns så skönt att orka röra på sig. Har jag inte fått gå ut och gå på ungefär två dagar så kliar det i kroppen. Nuförtiden går jag än så bara runt huset några gånger. Men jag ökar i varv nästan varje gång. Jag tycker om att gå runt huset för då kan jag går bara så mycket jag orkar och så har jag koll på hur lång tid en runda tar och hur jag ökar i både tur per runda och hur långt jag orkar.

Det har hänt en himla massa detta året men jag tänker inte bekymra mig om det. Jag tänker bara blogga om det jag vill och jag orkar inte dra upp sånt som inte är aktuellt. Jag vill bara nämna att jag har flyttat och bor med min sambo Henrik och mina två katter som är till mig som mina barn. Lägenheten tycker jag är liiiite liten, men har man inte råd med mer så får man vara nöjd med det man får.

Nu ska jag spela lite. Ha det fint tills nästa gång.

XOXO

Gör en Aspire-operation i morgon och hantering av "dagen innan" ångest.

Jag har lite psykiska problem och får lätt mycket ångest. I morgon klockan tio opas jag och idag har jag mått långt ifrån bra. Även att jag inte har något att vara orolig över så kommer den. Det är HELT okontrollerbart. Förr tröståt jag något enormt. Det blev en ond cirkel. Ångest-köper mat/godis-trycker i mig-mår bra en stund-ångest över att jag ätit massa skit (rep x antal gånger). Idag kunde jag inte tröstäta min enorma ångest bort. Var ute och åkte med min pojkvän och när vi stannat utanför citygross så såg jag en ung flicka sittas utanför. Rent reflexmässigt och nästan i panik slet jag åt mig filten vi har i bilen. Jag hade inte planerat att gå ut ur bilen (ville inte vara ensam hemma). Men i rosa foppatofflor, röda slitna tajts, och en stor svart tröja stampar jag med bestämda steg mot den lilla flickan. Jag la 20 kr i hennes han och lindade in hennes skakande ben i en lila filt. Hon tackade på skrappig engelska och såg mycket lycklig ut. Jag blev alldelles förvirrad på hur jag skulle visa min egna uppskattning, för hon hade så dålig engelska. Tillslut bugade jag djupt på japanskt vis. Satte mig i bilen och min sambo pussade på mig och sa att han var stolt över mig. Jag var helt vimmelkantig av känslor. Men jag mådde ändå ganska mycket bättre än tidigare. Så jag och min älskling spenderade eftermiddagen med att köpa och dela ut filtar, vantar, varm choklad, lussebullar och mycket liten andel pengar. Mådde jättebra när jag kom hem och bara lite ångest kvar. Dock var nog detta mycket påfrestande på min kropp och hjärna då jag inte heller hade knappt sovit något natten innan. Jag däckade på soffan och sov djupt i 5 timmar i streck. Så nu är det något nytt och mycket mer givande än hetsätning jag kan göra vid hög ångest. För nu blir det ingen ond cirkel. Det blir en god rak linje. Ångest-köpa saker till dom behövande-dela ut dom-mår bättre Punkt.

Människor kan förändras

Min, om ungefär en vecka, officiella sambo, är en före detta nationalsocialist. Idag är han emot allt som har med rasism, nazism och fundamentalism att göra med. Detta efter flera års erfarenhet och lärdom. Han var med NSF (nationalsocilialistisk Front) en gång i tiden men tar allt avstånd från detta idag. Idag när han ser filmer och dokumentärer om detta så far han så illa att han gråter eller behöver stöd från sin flickvän (mig). Han har väckt mig flera ggr från en kär sömn för att han behöver ngn som tröstar honom.
Igår gav han mig sin bomberjacka med ett nsf-tecken på och sa med stark röst att jag skulle ta bort märket. Som den textilgalningen jag är så tog jag, som är för mig en självklar sak man ska ha i alla hem) min uppsprättare. Jag sa dock att det kanske kunde vara så att han gick tillbaka till denna fruktansvärda ideologin. Så sa han att ta sönder det men ändå att det skulle vara intakt. Jag skar lite hack i den. Då påpekar jag igen att det är ju ändå inte så omöjligt att sy tillbaka även i detta tillståndet. Då sa han att jag skulle helt och hållet ta bort S:et som var i mitten. Sagt och gjort.
Många påstår att han fortfarande är rasist med tanke på att han delar en hel del saker på facebook på automatik och vissa saker kan hända är lätt rasistiska. Men som jag sa så händer det på automatik utan att han har seriöst läst igenom texten eller dylikt som han delat. Vissa gör så, deal with it... Men han idag, efter jag sagt åt honom är mera kritisk mot vad han delar. Och det har han nu. Dom som numera säger att han fortfarande är rasist etc känner honom inte. Den som känner honom bäst vore väl den som lever med honom dygnet runt. Det är ju mer eller mindre omöjligt att inte märka om han ens hade rasismen som ett skojprojekt. Där man drar rasistiska skämt eller liknande. Jag känner många fler som gör det och inte menar allvar. Han mera blir stött även att lättsamma skämt inom det området.
När det kommer till rasism är jag väldigt seende. Jag skulle ALDRIG kunna vara ihop med någon som ens hintar om rasistiska tecken för jag själv är så oerhört emot det. Vi pratar ofta om rasism och han berättar om den tragiska tiden i sitt liv då han hade dessa tankar. Han dock erkänner att han tror själv att han hamnade i denna härva tack vare att han var mobbad som ung medans när han upptäckte NSF så blev han accepterad och kände sig delaktigt i en sak. Sen brydde han inte så mycket om vad det handlade om. Efter att han mognade och fick allt fler vänner utanför NSF så insåg han hur fruktansvärd denna organisationen var. NSF kan vara svår att lämna då dom hotar och förföljer "svikare" men han har lyckats.

Idag är jag stolt över att kalla honom min pojkvän. Rasismen är bortblåst till fullo, dock man hör ibland av såna som inte det minsta känner honom att han fortfarande är det. Tack vare hans förflutna och feldelade länkar och texter inom fb så vill man inte lära känna honom för det han är idag. Man vill inte se honom, utan bara idén av den han en gång var och av misstag delar. Prata med honom på djupet och lär känna honom innan du dömer honom för ngt som är så fruktansvärt och ohyggligt som rasism, nazism och facism. Ni där ute som endast tolkar honom för den han är på fb ni är inte längre mina vänner i mina ögon.

Människor kan förändras och måste framförallt ha rätten att få förändras utan att bli dömd för deras förflutna. Även gudarna gör fel, så måste även dock människan...

Att vara stark.

Jag vill vara stark, fast det är inte lätt. Jag vill vara stark att hantera vardagen, stark nog att hantera mitt ex (oavsett om han beter sig illa eller inte, han är en snäll kille dock), stark nog att försöka ta hand om ekonomin och flytten. Jag lovar, ekonomin är inte enkel nu. Men det blir nog bättre sen, det är bara extra rörigt nu.

Som jag nämnde så ska jag flytta nu. Jag ska flytta ihop med min pojkvän Henrik Andersson i en tvåa i Lyckeby. Ja, jo. Ni tänker att det går fort. Ja, det går typ alltid fort för mig. NEEEeeee, inte på det sättet, eller kanske, det får ni inte veta :P Men jag gillar ha det stadigt, inte ligga och flyta i etern. Jag vill veta vem jag har vart. Jag har inga problem med att säga "Jag älskar dig" tidigt i en relation, om jag känner så. Och jag gillar höra det. Förr var det nog ett bekräftelseproblem, medans nu är det mera att jag bara följer mina känslor. Även om det skapar problem då och då, ibland stora problem, så gillar jag att följa mina känslor. Nu bor jag i en liten etta på Jämjö, men den är för trång för oss. Det är så trångt nu sen jag flyttade in att det går knappt att ta sig fram, det finns en liten stig mellan sängen och soffan, det är så man får ta sig fram. Om inte värre, för ibland får man hoppa lite. Köket är minimalt. 

Lägenheten i lyckeby är praktiskt taget perfekt. Lite större skulle dock inte skada. Stort vardagsrum och lagom stort sovrum. En relativt stor pensionärskuvös (inglasad balkong) har jag alltid drömt om. Köket är lagom stort för två att kunna laga mat i samtidigt. Skulle vilja ha lite mörkare tapeter, men det får ju inte vara det direkt i hyreslägenheter. Den är på nedersta våningen, ingångsvis, men några meter upp från marken balkongvis, då den ligger i en backe. Det är skitnära busshållsplatserna och dom går var 20 minut, vilket inte alls är att klaga på. Platsen i lyckeby är på relativ plan mark så det är lätt att motionera. Inga jobbiga backar, och inte högt upp på plan så det kommer förhoppningsvis vara väldigt lätt att ta sig ut och in, i motsatts till i marieberg. Jag hoppas jag lyckas inreda det någotlunda ok, pojkvännen har en del krav :D :P Han har lite tacky affischer och liknande men jag försöker kompromissa så mycket jag kan :) Huvudsaken är att båda trivs. Men hans smak är lite........... pojkrumsaktigt. Medans min är lite vuxet, med smak och mys. Men det skulle kännas konstigt med mörka möbler, smakfullt pynt och trämasker ihop med (enligt mig) fula simpsonsaffischer och en bakåtgående klocka. Jag har en idé hur det ska fungera tror jag. 

Just nu sitter jag med min älskade pojkvän, som älskar mig lika mycket jag älskar honom hoppas jag, och dricker lite och tittar på Glee och My Little Pony. Program jag fick förr titta på ensam men nu ihop med någon annan, som uppskattar det lika mycket som jag. Vi båda lipar lika mycket, så härligt. Och skrattar :D Häääärligt. 

Vänner har på sätt och vis försvunnit ur mitt liv. Andra har kommit och en tredje part har blivit kvar. Jag förstår att man måste ta sida. Men att förorsaka förvirring och strul mellan alla parter mellan är inte rättvist. Det gör inte mig något att ni som en gång kallade er mina vänner nu ser mig som en slampa som gjorde en god och rättvis man illa. Det var inte meningen, men det skiter ni i. Min sida är inte ens rättvis. Att jag gjorde honom illa, det var allt som räknades. Och det är allt som räknas. Jag gjorde honom illa, därför är det väl rätt att göra mig illa och vår s.k. vänskap. Hade han hade gjort mig illa på samma sätt som jag gjorde honom illa, hade ni stått på min sida? Jag gillar fortfarande inte, men ni vill inte ens ha med mig att göra. Min s.k. bror vägrar höra av sig hur jag mår, men att bjuda in mitt ex på kortkvällar, det är ok och kul. Att jag stod på din sida varje gång du tabbade dig med ett av dina otaliga ex, det gör detsamma. För du är större och bättre än jag, eller hur? Många är så fulla av skit och jag måste lära mig det. Ni tänker inte på att saker kan förändras i era liv, vem skulle stå på er sida? Skulle ni inte kunna (tills det skiljda paret kommer överens) försöka göra båda jämnlika. Nej då, ni är perfekta. Ni skulle aldrig råka bli kära i någon annan medans ni är en relation. Men då säger ni, men hur kunde du lämna en sådan perfekt make. Ja, det var ju inte meningen att bli kär i en annan person. Men ni medvetet tar avstånd från mig, som gör ett s.k. fel. Jag säger inte att det är ett fel att jag blev förälskad i min pojkvän och avslutade mitt äktenskap. Sluta att vara så äckligt skenheliga och acceptera att ni oxå är felbara. Har ni inte gjort så kommer ni att göra en tabbe. En stor tabbe. Sluta sprida rykten. Prata direkt med källan. Nej, ni är för perfekta. Jag hör mycket skvaller, men jag lovar: Jag försöker alltid höra med källan först och om det skulle hända skulle jag föra det vidare, sällan dock. Men jag lovar, en del av er, jag har hört mer än ni tror men jag håller käften. 

Jag vill återgå till min s.k. bror. Hans relationer har gått upp och ner. Värre än mina vill jag påstå. Hans beteende mot många är försvarbara. Vill jag bjuda honom måste jag faktiskt bjuda bort en del. Men jag älskar honom, ja jag säger älskar trotts att han ignorerar mig nu pga det jag gjort. Man får ta en del pauser från honom, men för det mesta så är han en underbar man att umgås med. Jag försöker försvara honom när negativa saker sägs om honom. Inte för att jag är perfekt. Men nu, efter det tagit slut med mitt ex så har jag hört att han har haft fester. Men jag har inte blivit inbjuden, dock har mitt ex blivit det. 

Min syster varit vänlig nog att bjudigt in honom (min nuvarande) när det varit kalas, och mina föräldrar har träffat honom ett par ggr och dom verkar gilla honom. 

Kanske ska berätta lite min pojkvän. Han är datorgalning. Riktigt skicklig vill jag nämna. Han försöker plugga upp sina ämnen i gymnasiet. Han har gjort en Gastric Bypass vilket har gjort att han har gått ner minst 80 kg, men jag tycker han är assexig och tänder mig lätt. Han är snäll och förstår min ångest. Tyvärr har han själv relativt mycket ångest och en del problem med ryggen etc. Det är jobbigt för jag har problem att ta hand om människor som mår dåligt. Mamma är sjuksköterska och en sk caregiver, men jag avskyr sådant. Problem ibland kan man säga. 

btw... Föregående inlägg. NEEEEJ jag vill inte ha några barn. sluta, Take it or leave it. 

XXOO

Mycket längesen sist och väldigt mycket har hänt.

Jag tror inte jag tänker eller orkar förklara allt som hänt. I måndags skrev jag på papperna om skillsmässa från mitt ex. Jag ska officiellt bli sambo med min nya pojkvän första Juli. Skolan har hamnat lite efter pga omständigheterna men jag ska göra allt för att reparera det. Läser Filosofi 1 nu på NTI-skolan. Alltså på distans.

Som sagt, jag tänker inte berätta något utan bara uppdatera och börja från där jag är idag. Idag blir det lite att göra, samtidigt som ingenting alls :P haha Jo, jag måste plugga ganska rejält. Hade tänkt att jag skulle plugga hela dagen i morgon och så men jag kommer antagligen att vara bakfull i morgon. Min pojkvän och jag firar egentligen 4 månader på söndag och vi vill fira det. Men i morgon kväll ska vi till mina föräldrar på middag för att fira mors dag, söndag fm har vi tvättid och så ska vi hinna till Henriks mamma. Sen ska jag till AMA på måndag, mycket längesen jag var där. Så idag är nog den bästa dagen tror jag.

Mitt älskade halsband har gått sönder. Mitt pentagram som jag har haft nog i två år. Snöret det hängde i hade slitits av mitt i natten, härrom natten. Inte roligt alls. Men iom att det är bara någon månad till lövmarknaden så borde jag kunna överleva tills jag kan köpa ett nytt där.

Nästa söndag, den första, ska vi ha loppis på loppisen i Ronneby brunnspark. Ser verkligen fram mot det. Vi behöver lite extra pengar till flytten, det är inte billigt att flytta ska ni veta, ni som inte vet :) Jag har en del grejor, H har en del grejor, mina föräldrar hade lite jag kunde få etc.

XOXO/ Liza

Börjar känna mig nöjd med mig själv.

Det börjar bli ok. Det känner jag nu efter en termin i skolan. Jag vet att jag är otroligt överviktigt och just nu väger antagligen det mesta jag gjort hela mitt liv. Min kondition är oxå åt helvetet. Men skit i det. Jag har det senaste ett och ett halvt år fått fler vänner än vad jag kan tänka mig. Vill jag ha fest idag så får jag välja bort vissa för att det skulle bli för många att komma, istället för förr då jag fick knapra ihop med dom och tillochmed bjuda människor jag inte kände riktigt. Människor vill vara med mig och vara mina vänner för den jag är och inte på grund av hur jag ser ut. Sen är det konditionen, jag skämdes som fan förr för att jag inte hängde med i takten dom gick, idag säger jag utan att skämmas att dom måste sänka takten för att det går för snabbt. Aldrig att någon verkar ta illa upp, dom verkar bara mera ok med det. 

Man hör sina kamrater dock kalla andra människor för "Fete-carina, fetto-lars" etc. Jag har aldrig hört något sådant om mig, det värsta jag hört har varit: "Liza du vet, hon som är lite större" Det tar jag inte illa upp över, för det är ett faktum och ingen förolämpning. Skulle ni dock höra någon säga Fete-Liza så säg till mig. Det är inte ok. 

Jag har problem med sömnen dock. Vill inte gå in på detaljer ordentligt. Men lite kort förklarat är det så att jag är infesterad psykiskt av någon/något. Jag är rädd för att somna, för jag är fast. Jag sover så hårt att jag inte vaknar av min väckarklocka. Den håller mig fast, fysiskt. Därför, innan, när jag har haft lektion som börjat klockan åtta på morgonen så halvsover jag en timme eller två, rädd för att somna ordentligt, för då vaknar jag inte i tid. Det har resulterat i att jag börjat må fysiskt illa många gånger. Jag vägrar sova på dagen, för det mesta. Ibland behöver jag det, jag är inte perfekt. Jag försöker lägga mig normal tid, men jag vågar inte somna. Sen säger människor till mig att jag måste stiga upp tidigare, jag har vänt på dygnet. Nja, inte riktigt. För det första vaknar jag inte av klockan, för det andra så när jag lyckas vakna normal tid (8-9.30) så är det som att någon lägger en hand på bröstet på mig och trycker tillbaka mig. Min terapeut är orolig och innan vi går in på att det kan vara något psykiskt så ska jag gå till läkaren (på måndag) för att ta prover och sånt för att se att det inte är fysiskt eller att jag lider av någon brist på någon vitamin eller järn eller, ja jag vet inte. 

Men att återgå till att jag känner mig ok. Jag har börjat bli mer religös. Jag bryr mig inte vad främmande tänker om mig, är jag ute så bara blundar jag och vänder mig mot vinden och känner hur Gudinnan andas mot mig och genom henne och tack vare henne så känner jag ingen ångest. Så ofta som möjligt så försöker jag ta kontakt med Gudinnan, Guden eller deras variationer. Jag mår bättre av detta. 

Skolan är ju över nu. Eller tja, inte riktigt. Samhällskunskapen och Religionen är totalt färdiga och innan söndakväll ska sista uppgiften vara inskickad. Lutar år relativt höga betyg på alla dessa och det är jag lycklig över. Nästa termin samt sommaren ska jag plugga på NTI-skolan. En distansskola. Nästa hösttermin ska jag plugga matte 2 och terminen efter det matte 3 på skolan inne i stan. Kommer återkomma mer om vilka ämnen jag kommer läsa. 

Ta hand om er /XOXO